Signeringstider

Signeringstider

Det här den här tiden på året som är den mest hektiska. Nu ska böckerna marknadsföras inför julförsäljningen. Signeringstiderna är bokade, och boendet likaså, eller...

Så var det förr för min del. Då var jag hemifrån från mitten av november till 22 december, föreläsningar och signeringar. Nu har jag inte varit ute och signerat på tre år och tänk, mina böcker säljer lika bra ändå. (Okej, jag kan inte slå mitt signeringsrekord som var 126 böcker vid en enda signering hos Bokia Burlöv Center i Skåne. Vilken fantastisk signering. Eller det året vi fick beställning på 600 böcker från Adlibris och beställning på 400 böcker till bokhandlarna, på en och samma dag. 1000 böcker. Så är det i och för sig fortfarande, det är bara det att Jan inte ringer mig för att berätta den glada nyheten. Nu sitter vi mitt emot varandra vid fikat och pratar om sådant. Betydligt mysigare.)

Jag minns den här som den värsta, och bästa, tiden på året. Rädd för halkan, den svarta, som plötsligt slog till när jag var ute och körde. Nervös för att inte hitta, hinna i tid, att ingen skulle komma, att jag inte skulle sälja några böcker. Att träffa fansen, möta läsarna, se hur nya läsare hittade till mina böcker, det var underbart.

Varje år när jag kom hem, urtrött och oftast sjuk, tänkte jag "nu har jag överlevt det här året också". Det var nämligen så jag alltid kände det. Som en ständig lek med döden när jag körde på de skånska vägarna. Som värst var det bara två hjulspår på den tvåfiliga motorvägen, eller nej, det värsta var nog bilolyckan.

När jag körde hem från Skåne en december hade det varit snöblask, sedan hade det frusit på. Snöröjningen hade inte hunnit med och det låg isbalkar på vägbanan. Kom man ur "spåren" halkade man till. Det var precis vad bilen framför mig gjorde. Han kom upp på isbalken och fick sladd, rakt mot en mötande långtradare. Jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig, så rädd blev jag, för jag förstod att jag inte hade en chans att klara mig undan krocken.

Jag såg hur bilen körde rakt in i långtradarens sida, bensintanken, för att sedan studsa ut framför mig igen. Jag hann stanna. Långtradaren lyckades inte stanna direkt, utan kom hundra meter längre bort innan han fick stopp på bilen.  Benen skakade på mig när jag gick ut för att hjälpa föraren i den totaldemolerade bilen. Jag förväntade mig en blodig människa när jag öppnade bildörren. Där satt min tidigare chef. Han kände inte igen mig, han var så chockad. Jag ringde 112 och fick reda på att olyckan redan var larmad. Då upptäckte jag att bilen hade automatlarm och hade ringt upp själv.

Det tog 1,5 timma innan jag kunde fortsätta färden, eftersom jag inväntade ambulans och polis och sedan skulle jag bli förhörd. Behöver jag säga att jag körde väldigt, väldigt försiktigt resten av vägen hem.

Det är rätt skönt att inte signera längre, även om jag saknar att se julskyltningen. Den första bilden med snö och stad är från Helsingborg, om jag inte minns alldeles fel. Det året bodde jag en hel helg i Helsingborg, blev uppringd av pappa att mamma hade fått en hjärtinfarkt, körde från Helsingborg till Svenljunga, vidare till sjukhuset i Borås, sedan tillbaka till Svenljunga med pappa och till Helsingborg. Alla dessa snöiga vägar. Jag tror aldrig jag har varit så rädd och orolig som då.

Men allt det tillhör förfluten tid. Nu håller jag mig hemma, inga signeringar, jag njuter av att vara tillsammans med Jan och hundarna. Mamma och pappa finns inte längre, ingen oro för dem, bara saknad.

Trots att jag inte längre är ute och kör på ishala vägar vet jag att jag kommer att ha samma känsla när julen kommer: "Jag har överlevt det här året också!".

Ta det lugnt ute på vägarna, den svarta halkan är förrädiskt, stressen likaså.

Nu ska jag ta en kopp te och fortsätta korrekturläsa. Du får ha en fin dag och göra det bästa du kan av din dag, tänk på att den inte går i repris.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka! 

En olycka händer så lätt...

Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig.

Här är jag (i röd klänning) med min far, mina bröder Peter och Olle, samt min guddotter Linda.

Pappa berättade att min bror Olles dotter Linda hade ringt och berättat att Olle låg på sjukhuset efter en motorcykelolycka.

Sist jag fick ett samtal om en motorcykelolycka var när min syster dog i en sådan 2006. Gången dessförinnan var när min kusin förolyckades på en motorcykel. Så du kanske förstår att jag blev alldeles kall när jag fick samtalet. Hitintills har varje motorcykelolycka i mitt liv slutat med död och begravning.

Det dröjde några timmar innan pappa hörde av sig igen och berättade att han hade talat med min bror Olle. Vilket då måste innebära att han mår rätt bra, annars hade han inte kunnat prata. Min bror minns ingenting, inte ens att han hade kört iväg hemifrån på motorcykeln. Han har ont överallt och jag vet faktiskt inte riktigt hur skadad han är, tror inte att pappa ville fråga, eller så var min bror för omtöcknad av smärtlindrande för att kunna berätta. Iallafall måste han stanna kvar på sjukhuset.

Den här gången slutade det inte med begravning, men det kunde ha gjort...

Många av mina kära vänner, kusiner och mina syskon kör motorcykel. Jag körde moped mycket när jag var yngre. Körde många mil, långa sträckor och flera timmar. Sedan dess har jag inget behov av att köra motorcykel. Tror också att rädslan sitter i från min kusins död. Har suttit på motorcykel en enda gång i mitt liv och då var jag skräckslagen, eftersom jag såg bilden av min döde kusin framför mig.

Den här gången var det inte min brors tur att förenas med min mor och syster...

Det gäller att inte ta något för givet här i livet, vi vet inte hur länge vi har våra nära och kära hos oss. Det gäller att ta vara på den korta tid vi har tillsammans här på jorden. Eller hur?

Kramisar Kim

12 april 2011

Min bror har fått sig några rejäla smällar, knäckta revben, totalt mörbultad, muskelbristningar, skrapsår över hela ansiktet och blödning ur öronen. Han mår rätt bra, egentligen... för det kunde ha gått värre. Olle minns ingenting från den dagen. Däremot har sjukhuspersonalen berättat att han sagt till ambulanspersonalen som kom och hämtade honom att han hade väjt för ett rådjur. Just nu retar han sig mest över att de har klippt sönder hans skinnställ, men jag tror att när han förstår hur nära det var att hela han hade blivit "sönderklippt", så bryr han sig nog inte så mycket om sitt skinnställ längre...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Änglavakt!

Flygen inställda på Kastrup, ett tåg fastnade i Glömslövs backar, radioprogrammen avbryts ständigt av trafikmeddelanden, en skolfasad rasade i Malmö på grund av snöns tyngd, skolbuss av vägen...

Det var med alla de meddelanden jag började min hemresa från Skåne till Blekinge. Först hade bilen skottats ut. Snön hade vräkt ned hela natten och stormbyarna skakat om huset. Snön fortsatte falla och stormbyarna ristade om bilen på den hala vägen.

Bitvis var vägen ren och fin, bitvis var den rena katastrofen, bara ett tjockt lager is. Hastigheten var långt under det normala och det var inte så värst mycket trafik på vägarna, men ändå fanns det bilar, och MASSOR av lastbilar.

När jag var halvvägs hemma såg jag plötsligt hur bilen framför bara svängde rakt mot en mötande lastbil. VAD GÖR HAN? Hann jag tänka och sedan smällde det.
På grund av halkan var det god marginal fram till framförvarande bil, men jag undrade ändå om min bil skulle klara sig från att köra rakt in i olyckan, skulle den hinna stanna? Många tankar for genom huvudet.

Sedan studsade personbilen tillbaka från lastbilen och for en bit framåt vägen. Lastbilen fortsatte en bra bit till innan den stannade.

Körde framför olycksbilen, stannade, slet upp dörren och rusade tillbaka, öppnade förardörren och hjälpte mannen ut. Genast sa jag: "Känner vi varandra?" För han verkade så bekant. Men han bara skakade på huvudet. Ja hela han skakade våldsamt. Jag fick undan honom från vägen, såg efter att han inte var skadad och sedan ringde jag 112 och begärde hjälp. De sa att det redan var larmat om olyckan och jag trodde att det var lastbilschauffören som ringt. Men det visade sig sedan att mannens bil hade automatlarm som ringde upp 112 när krockkuddarna löstes ut.

Det tog inte lång stund förrän första bilen anlände, tror det var någon förman för brandkåren. Han såg till att personbilsföraren var okej och fortsatte sedan bort till lastbilen. Vad han upptäckte där gjorde att det gick stort larm.

Personbilen hade nämligen slitit upp den fulla dieseltanken och nu rann allt ut över vägen. Det tog ett tag och sedan var där säkert fyra brandbilar, en ambulans kom och förhörde sig om skadade, men lämnade platsen eftersom den var på väg till en annan olycka. Polisen kom och det blev förhör, först med bilföraren och sedan med mig som var vittne till det hela. Långa köer bildades eftersom vägen var helt avstängd. En brandman började dirigera trafiken att vända om på vägen, för att kunna ta en annan väg runt olycksplatsen.

Medan vi väntat på att bli förhörda pratade jag hela tiden med mannen för att se så att han inte gick in i chocktillstånd. Till slut upptäckte jag att jag verkligen kände honom och när han hade lugnat ned sig insåg faktiskt även han att vi kände varandra. Vi hade arbetat ihop för många, många år sedan.

När han väl blivit hjälpt, fortsatte jag resan hem, på lite darrigare ben och lite skakigare händer. Det var otäckt när bilen rullade fram över det tjocka islagret. När det väl var vajerräcke i mitten kändes det tryggare, ingen risk för att råka få sladd och åka in i en mötande lastbil.

Olyckan spelades upp i mitt inre, hur bilen bara förflyttats rakt mot den mötande lastbilen, av en stormby, av ishalkan... Insåg att det bara hade rört sig om någon meter och det hade blivit en frontalkrock och då hade varken mannen, eller jag klarat oss så bra som vi nu gjorde. Det kallar jag änglavakt mitt i allt elände.

Några timmar senare när jag satt och åt, hörde jag på ett trafikmeddelande att vägen fortfarande inte var röjd efter den olycka som jag blev vittne till.

Ta det försiktigt ute på vägarna. En olycka händer otroligt fort, och det är inte alltid det går så här bra.

Här kan du läsa om när jag hade Änglavakt i en "nära-döden-upplevelse" på Island.

Kramisar från Kim