Jag fick ett mejl. Efter att ha läst det kände jag att jag ville dela med mig av det till mina läsare. Mejlet berättar hur idén till en bok föds och till slut blir en färdig produkt. Så här skrev Hans Ekman, med titeln "från en möjlig författare":
Så
här började det…
Jag satt en dag på skolbiblioteket med tre
mellanstadietjejer och pratade om vad en bra deckare skulle innehålla. Det var
här i Lund 2005.
De upplyste mig om att de flesta ungdomsdeckare inte
innehåller mord, utan en bortsprungen hund eller ett borttappat pärlhalsband
eller en kidnappad unge. Lite skumma gubbar och mycket mörka gränder och
fladdrande gardiner i gamla smutsiga sommarstugor.
De var för
”barnsliga” tycket de. ”Kan ingen skriva om riktiga
mord?”
Då blev en följdfråga från min sida vad för mord de hade
tänkt sig.
”Jo, förstår du! Barn och djur får inte bli skadade men
alla andra får bli mördade, ju fler desto bättre.”
Jaha, och nu ville de att jag, som var så duktig på att
berätta historier skulle skriva om dessa fruktansvärda mord som skulle drabba
alla över 20 (som var gamla).
Jag satt länge och
funderade på detta förtroende som jag fått. Jag hade ju alltid tyckt det var
roligt att skriva.
Under min egen
högstadietid 1967-69 hade man något man kallade uppsatsskrivning. Jag vet inte
om man kallar det så i dag, kanske ”fri skrivning” eller något.
Hursomhelst jag
älskade när det var dags för de där fredagseftermiddagarna när man fick 3-4 hela
timmar på sig att skriva precis vad som helst. Jo, ibland fick man en rubrik att
utgå ifrån, men det var inga problem. Fantasin infann sig ändå.
Jag hade en utmärkt
lärare i svenska, som också fick mig att älska drama, då han hade speciella
teaterövningar utanför lektionstid. Jag och min kompis var alltid
med.
Men, han var ju svensklärare och skulle då också rätta
mina uppsatser.
Tyvärr var det på den tiden att man såg mer på stavning
ordföljd etc. än innehållet.
Jag gjorde ju allt för att det skulle bli en bra
historia. Alla röda streck och plumpar som nu fanns i min fina story gjorde mig
ledsen. Det blev mindre och mindre ord i mina alster.
Till
slut ville jag inte visa någonting.
Då introducerade min duktiga lärare, Nils, - DAGBOKEN!
Man kunde skriva sina
historier utan att någon rättade dem. Jag började skriva
dagbok i åttan.
Nils, som förstod att jag ville berätta utan att visa
mina felskrivna ord, gjorde klart för oss elever att man kunde skriva om vad som
helst i en dagbok. ”Det behöver inte bara vara om vad som hänt. Man kan
skriva om sina känslor och framtida drömmar”
Nu kunde jag inför klassen läsa högt ur mina
berättelser som nu var inkapslad i en bok som bara jag fick titta
i.
Att
läsa ur sin gamla dagbok är guld när man är en gammal nostalgisk kräfta som
jag.Livet blir längre, man ser repriser som man glömt för
länge sen. Man börjar också upptäcka stavfelen. Men, framför allt, historierna
och alla händelserna finns kvar. Till skillnad från de ”fina” uppsatserna som
blev förpassade till papperskorgen.
______________
Att
skriva om mord var mycket svårare än vad jag kunnat ana. Det är inte så lätt att
slå ihjäl en person! Inte ens med bokstäver.
Mina tre elever på
biblioteket gjorde klart för mig att det var bäst att skriva en bok som skulle
vara lättläst men spännande och rolig. Det gjorde inget om huvudpersonen var en
kille. Killarna i klassen skulle ju inte läsa en bok med en tjej som
huvudperson, men det gjorde dem inget.
Sen måste den vara
lättläst, annars kommer killarna aldrig att läsa den, sa de.
Jag
satte igång och gjorde mitt bästa. En karta måste ju finnas med, så man kan
följa med i handlingen. Namnet Rostad hämtade jag från lärarhögskolan i Kalmar
som jag gått på.
Inspirationen hämtade jag från platsen i nordvästra
Skåne. Alla min ungdoms somrar var förankrade i Skälderviken, samhället vid
Rönneås mynning. Men den faktiska platsen blev på västra sidan, söder om
Jonstorp.
Pojken fick heta Henrik. Hans bästa kompis blev Kalle.
Sen ”trillade” det in fyra personer till.
Till slut blev det
tre pojkar och tre flickor. Bra balans tyckte jag.
Tack
för att du tog dig tid och lyssna på mig och mina drömmar.
Kram/Hans BT Ekman
Klicka på länken ovan så får du se vad jag tycker om boken.
Du ser vad som gör att en bok föds. Alla har vi olika berättelser till varför våra böcker har kommit till. Här kan du läsa berättelsen om några av mina böcker:
Läs här vad som fick mig att skriva boken Tillbaka till Pompeji.
Vill du veta vad som fick mig att skriva Jag är ingen häxa, kan du läsa om det här.
Vill du veta mer om vad som fick mig att skriva Faraos förbannelse, kan du läsa om det här.
Vill
du veta hur det kom sig att Den gömda Inkastaden blev den 4:e boken i
serien om Theo och Ramona, trots att den egentligen är den 3:e boken i
serien.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius.
Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida
www.kimselius.se.
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Jag med några av mina 29 böcker. Foto Bertil Knoester.
Inlägg
