I alla år har jag fått höra "alla vägar bär till Rom"... Men det är först när jag började läsa in fakta för min bok
Boudicas strid mot Romarna som jag insåg att det faktiskt låg en hel del sanning bakom de orden.
Romarna var duktiga vägbyggare och de flesta av
antikens vägar utgick från Rom.
Vägarna anlades för att senaten snabbt skulle kunna förflytta sina legioner till alla imperiets hörn.
Staden Rom ligger som en spindel i mitten av sitt nät med vägarna strålande ut mot alla världens hörn. Många av vägarna bär fortfarande sina antika namn: Via Appia, Via Cassia, Via Aurelia och många fler.
Den äldsta av Roms vägar, Via Salaria, vilket betyder Saltvägen, är äldre än själva staden
Rom. Vägen utgick från de saltvattensbassänger som låg vid Tiberns mynning. Så småningom kom staden Rom att grundas just där, nedanför kullarna Palatinen och Capitolium. (Se tidigare inlägg om
Roms kullar).
Många forskare tror att de första romarna valde att bosätta sig just där för att kontrollera salthandeln, eftersom handelsvägarna korsades här och förde vidare det livsviktiga saltet till etruskerna, sabinerna och latinerna.
De första vägarna i Europa uppstod naturligt och förbättrades efterhand, precis som på alla andra platser runt om i världen. Tänk bara på hur många av gårdarna här i Sverige som har en väg som passerar mellan boningshuset och ladugården i våra dagar. Dessa vägar har uppkommit genom att de först trampats upp av människor och lastdjur och sedan förbättrats och blivit till dagens vägar.
Den här typen av vägar ringlade sig fram från by till by och gjorde omvägar runt naturliga hinder. Istället för att som i dag spränga bort ett berg gick man alltså runt det.
Efterhand som det romerska imperiet utvidgades uppstod behovet att så snabbt som möjligt förflytta stora härar och förnödenheter. Det gick ju inte an att den stora romerska hären skulle färdas längs krokiga åsnestigar. Det var till fiendens favör som då skulle ha god tid på sig innan undsättning kom till de romerska medborgarna.
Därför började romarna bygga de stora vägarna, så kallade konsulärvägar. Vägarna finansierades av staten och planerades av lantmätare och ingenjörer och ledde så rakt som möjligt från Rom till slutdestinationen långt bort. Så fort ett nytt område var erövrat byggdes en väg för att underlätta för transporter och truppförstärkningar.
Att bygga en väg var också ett sätt att visa ortsbefolkningen att romarna hade kommit för att stanna...
De tidigaste vägarna hade bara en yta av stampat grus, men så småningom började man stenlägga vägarna. En stenbelagd väg kallades via strata och från detta ord härstammar det engelska ordet street och det tyska ordet strasse, det danska straede och det svenska stråt.
Oavsett hur ytbeläggningen såg ut var underarbetet gjort på samma sätt. Det börjades med att man grävde två diken för att leda bort vatten. Mellan dikena grävdes marken ut och sidorna bekläddes med stora stenar. Mellanrummet fylldes med sten av mindre storlek som sedan täcktes av sand eller grus. Vägbanan gjordes lätt välvd för att vattnet skulle rinna av.
Till slut lade man på ett ytlager av stampat grus eller sten, antingen av kullersten eller av tillhuggna stenblock. Mellanrummet kunde ibland fyllas ut med ett lager romersk betong för att få en så slät yta som möjligt. Vägarnas bredd varierade mellan två och sju meter.
När det romerska imperiet var som störst och mäktigast hade man byggt nästan 100.000 kilometer vägar som sträckte sig över tre kontinenter (cirka år 100 e.Kr.).
Från
Hadrianus mur uppe vid skotska gränsen kunde man ta sig längs romerska vägar söderut till Persiska viken eller Nordafrika. Från Spaniens Atlantkust gick ett vägnät österut ända bort till Kaspiska havet.
För det mesta var det soldater som användes till att anlägga vägarna, vilket inte var så populärt bland soldaterna. Men även krigsfångar, slavar och civila arbetare användes.
Rastställen byggdes längs vägarna för att resenärerna skulle få mat, vila och skydd för rövarband. Det fanns både enkla och finare värdshus och många av nutidens städer har sitt ursprung i dessa romerska tavernor, t.ex.
Rheinzabern i Rhendalen och Saverne i Alsace.
De romerska vägarna krävde också broar, vilket gjorde romarna till mästare på att bygga valvbroar och viadukter. De första broarna byggdes i trä, därefter byggdes de i sten. Broarnas valv byggdes upp av kilformade stenar över en form av trä.
Tiberiusbron i den italienska staden Rimini är en av de bäst bevarade broarna från romartiden. Den började byggas under kejsar Augustus 14 e.Kr., och slutfördes under kejsar Tiberius år 21 e.Kr.
Den mest kända bevarade romerska valvbron är
Pont du Gard vid floden Nimes i södra Frankrike. Denna bro användes både för trafik och som akvedukt (till vatten).
Längs de romerska vägarna sattes milstolpar upp. Den vanligaste sorten var en cylindrisk kolonn med uppgifter om avstånd till olika orter och ibland vem som hade byggt och bekostat vägen. År 20 f.Kr. lät kejsar Augustus sätta upp en gyllene milstolpe nära Saturnustemplet på Forum Romanum. Milstolpen räknades som den nollpunkt från vilken alla vägar utgick, och på stolpen fanns avståndet till alla större städer i imperiet inskrivna med förgyllda bokstäver. Kejsar Konstantin gav detta monument namnet "Roms navel". Tyvärr finns inte mer än marmorfundamentet kvar, men tack vare otaliga beskrivningar i olika skrifter vet vi nu ungefär hur denna milstolpe har sett ut.
Men även innan romarna kom till kelternas ö och döpte den till Britannien, fanns det breda vägar av tjocka träplankor tillverkade av kelterna.
Läs mer om kelterna och romerska vägar.Läs tidigare historiska faktainlägg.Ja, nu vet du lite mer om de romerska vägarna. Du har förmodligen någon gång vandrat på en sådan väg, utan att veta om det!
Kramisar Kim
Boken får fem stjärnor av fem möjliga. 
Inlägg
