En kamp mot klockan av Peter May

 En kamp mot klockan av Peter May

Den här boken var nervkittlande att läsa. Otroligt spännande och jag läste ivrigt vidare.

Det här är tredje boken om Enzo Macleod. I början av berättelsen får han reda på att han har fått en dödlig sjukdom och bara har tre månader kvar att leva. 

När hans ena dotter nästan blir dödad beger sig Enzo dit för att försäkra sig om att allt är bra. Då blir de båda rånade. Kort därpå blir Enzo häktad för mord. Någon är ute efter att förgöra honom medan klockan obevekligen tickar vidare mot hans död.

Som vanligt starka karaktärer och bra miljöskildringar och en fart framåt som nästan tar andan ur läsaren. 

Puh! Vilken spännande bok, läs den!
 

PETER MAY [f. 1951] är en flerfaldigt prisbelönt skotsk romanförfattare, bosatt i Frankrike, vars böcker sålt i över 4 miljoner exemplar. Hans Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser, bland annat Cezam Prix Littéraire Inter CE i Frankrike och The Barry Award för »Årets bästa kriminalroman« i USA. 

 

   Boken får fem stjärnor av fem möjliga. 

 Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare eller ditt bibliotek, annars finns den på nätet.

Kramisar Kim

Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius  

Vill du utvecklas i skrivandet har du möjlighet att gå distanskurs Hitta glädje i skrivandet, distanskurs Skriv om ditt liv samt Fortsättningskurs Skrivglädje för mig.

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

 

Döden i Gaillac av Peter May

Döden i Gaillac av Peter May

Peter May har skrivit flera olika serier och jag det här är min favoritserie. Jag tycker om Enzo Macleod, en kriminaltekniker utöver det vanliga. Handlingen i den här serien utspelar sig i Frankrike. I den här boken får läsaren lära sig en hel del om vinodling, samtidigt som man följer den spännande handlingen.

Gaillac i sydvästra Frankrike är känd för sina viner. När en av USA:s mest välkända vinskribenter, Gil Pretty, hittas marinerad i rött vin och upphängd på en vingård, iklädd en ceremoniell dräkt som bara används inom ett speciellt brödraskap, blir det Enzo Macleod uppgift att hitta den skyldige. Han upptäcker snart att någon vill stoppa honom från att lösa mordet, och inte tvekar för att mörda igen.

Älskar karaktärerna och miljöskildringarna, samt att jag får lära mig en hel del i den här boken. Att det dessutom inte går att sluta läsa förrän boken är slut är helt underbart. Läs den!
 

Döden i Gaillac är andra boken i serien om Enzo McLeod.
I svensk översättning av Leif Jacobsen.

PETER MAY [f. 1951] är en flerfaldigt prisbelönt skotsk romanförfattare, bosatt i Frankrike, vars böcker sålt i över 4 miljoner exemplar. Hans Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser, bland annat Cezam Prix Littéraire Inter CE i Frankrike och The Barry Award för »Årets bästa kriminalroman« i USA.

 

   Boken får fem stjärnor av fem möjliga. 

 Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare eller ditt bibliotek, annars finns den på nätet.

Kramisar Kim

Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius  

Vill du utvecklas i skrivandet har du möjlighet att gå distanskurs Hitta glädje i skrivandet, distanskurs Skriv om ditt liv samt Fortsättningskurs Skrivglädje för mig.

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Mr Ripley En man med onda avsikter av Patricia Highsmith

Mr Ripley En man med onda avsikter av Patricia Highsmith

Det här är sista boken i trilogin om Mr Ripley, den kallsinniga mördaren, en riktig psykopat. Förra helgen bloggade jag om de två första böckerna, och den här var minst lika spännande som de tidigare.

Det är som om Ripley letar efter orsaker att få mörda. Han verkar inte ha något samvete alls, utan drar in helt okända människor i en skrämmande lek med livet som insats, även Ripleys.

En fartfylld berättelse som var mycket svår att sluta lyssna på. Den ena spännande händelsen efter den andra avlöste varandra. Läs/lyssna på boken! Men läs böckerna i rätt ordning! Även om de går att läsa fristående får du ut betydligt mycket mer av läsningen om du har läst första och andra boken före denna. En bok jag varmt rekommenderar!

I sin villa i Frankrike lever Tom Ripley ett stillsamt liv. Han påtar i trädgården, målar tavlor och ägnar sig åt sin vackra hustru miljonärsdottern Heloise.

Men idyllen är bedräglig. Reeves Minot, en småskurk och hälare, besöker Tom och ber om hans hjälp. Så råkar Tom i kontrovers med maffian. Men än en gång gäckar han rättvisan. Den tredje romanen om den amoraliske Tom Ripley, En man med onda avsikter, innehåller några av de mest andlöst spännande episoder Patricia Highsmith.

Boken får fem stjärnor av fem möjliga.

Blev du nyfiken på boken ? Fråga efter den hos din bokhandlare eller ditt bibliotek, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus,  Akademibokhandeln eller Storytel.


Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Damen som köpte en buss och bara drog av Judy Leigh

Damen som köpte en buss och bara drog av Judy Leigh

Det här är en härlig bok som både fick mig att tänka och skratta, men framförallt var det en njutning att lyssna på boken. Det är ett tag sedan nu, men i flera veckor efter att jag hade lyssnat på boken pratade jag om den med alla jag träffade. Någon kanske tänker att det är en ny Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men den här är betydligt roligare.

Boken handlar om Evie Gallagher, vars son övertalat henne att sälja huset och flytta in på äldreboende för att få mer sällskap. Men där är de bara senila och sitter och sover bort sina liv. Trots att hon är sjuttiofem och nybliven änka, vill Evie inte slänga bort sina sista år i livet.

Hon packar väskan och tar färjan över till Frankrike. Precis när hon kommit av färjan går ena hjulet på resväskan sönder. Två kvinnor som precis kört av färjan förbarmar sig över henne och låter henne följa med till deras Bed and Breakfast, där Evie blir kvar ett tag. Tills hon en dag ser en buss, köper den och ger sig ut på äventyr i Frankrike.

Hon har en ny telefon som hon fått av sonen, Brendan. Hon vet hur man sms:ar och skickar korta små meddelanden från platserna där hon är. Men först efter ett tag utomlands. Det gör att sonen och sonhustrun Maura, som inte alls tycker om sin svärmor, efterlyser Evie hos polisen.

När de får sms:n tar de semester och ger sig iväg till Frankrike för att hämta hem Evie, som i deras tycke är alldeles för gammal för att vara ute på egen hand. Under tiden reser Evie runt och skickar då och då ett nytt liten sms, från en ny plats.

Vill du ha en bok att njuta av och koppla bort vardagen ifrån, kan jag varmt rekommendera den här boken. Jag älskade den!

Den får fem stjärnor av fem möjliga

Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus,  Akademibokhandeln eller Storytel.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Boktips Alla dessa hemligheter av Annika Estassy

Alla dessa hemligheter av Annika Estassy


Jag har läst samtliga böcker av Annika Estassy, från det första boken kom ut, och har med intresse följt författarens utveckling. Jag har tyckt om samtliga tre böcker som Annika Estassy har skrivit. Böckerna är fristående, men vävs ändå ihop på så sätt att man får träffa personerna från de tidigare böckerna och får veta hur det har gått för dem. Då som bifigurer i den nya boken. Här kan du läsa mina recensioner av Solviken och Croissants till frukost.

Jag älskar omslagen till samtliga böcker, den mjuka pastellfärgen, och att de så väl skildrar bokens innehåll. Perfekt!

Bokens huvudperson, Louise Sörenstam, är en person jag tycker om.  Det är bra personporträtt och jag lär känna henne alltmer efter hand jag läser boken. Även om det finns miljöskildringar, mycket himmelens färger och solnedgångar, saknar jag miljöskildringarna från de tidigare böckerna. När jag lägger ifrån mig boken har jag inte fått någon känsla för hur det verkligen såg ut i byn där Louise tillbringade sin tid i berättelsen. Det är enda anledningen till att jag drar ned betyget för boken, annars är den en klar vinnare som jag varmt rekommenderar. Läs den och må bra!

Bokens baksidestext (som jag personligen tycker är lite väl lång, just därför lägger jag ut den så du ska få se)

Inte en enda tår fäller Louise Sörenstam, född Granström, när hon ser sin makes kista sänkas ner i Roslagens karga jord en oktobermorgon. Egentligen var det tulpanlökar hon hade tänkt få ner i jorden denna dag, men så blev det nu inte. Livet ville annorlunda.

Trettiofem års äktenskap är till ända och Louise vågar äntligen drömma om att börja om på nytt, återuppta sina konststudier och skapa sig ett eget liv. Hon har varit en mycket lojal och trogen hustru som levt för sina döttrar och översett med maken Konrads vidlyftiga leverne. Konrad var tyvärr en man med mycket rymligt samvete och det dröjer inte länge förrän Louise upptäcker att det enda hon ärvt efter sin make är en härva av skulder och ekonomiska oegentligheter.

När lokal- och kvällspressen får nys om Konrads affärer blir Louise dess villebråd och hon försöker komma undan den oönskade uppmärksamheten genom att fly till sin syster Carina i Sydfrankrike. Carina lämnade tidigt barndomens Roslagen för en framgångsrik modellkarriär i Paris och har numera dragit sig tillbaka till i den lilla medelhavsbyn Sainte Marie-sur-Mer. Systrarna Granström har inte hållit kontakten med varandra och deras återförening blir allt annat än hjärtlig. Den påtvingade samvaron gör att hemligheter, minnen och ouppklarade konflikter kommer upp till ytan.

Vistelsen i Sainte-Marie-sur-Mer ger Louise tid att rannsaka sitt liv med Konrad och sin relation till Carina. Varför har Carina alltid varit så avvisande emot henne och varför satte sig Louise inte in i sin makes affärer mer? Louise lär också känna den svenske frilansjournalisten Boy som ger henne all den uppmärksamhet hon längtar efter men aldrig tidigare fått av Konrad. Hon får allt svårare att stå emot Boys närmanden, men vad vill han henne egentligen?

När allt ställs på sin spets för Louise har hon att välja mellan hämnd eller förlåtelse.

Den får fyra stjärnor av fem möjliga.


Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. 

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Oj, det hade jag aldrig kunnat ana...

Sitter här och försöker hämtar andan efter att ha sträckläst min bok På flykt från andra världskrigets fasa. Igår berättade jag att min favoritbok var Theos Pompeji, men jag tror att jag idag har ändrat uppfattning...

Vi svenskar får lära oss att det är fult att skryta, att tala väl om sig själv och det man gör. Men jag måste bara få säga det: DET HÄR ÄR DEN ABSOLUT BÄSTA BOK JAG SKRIVIT!!!!

Den är suverän, väl ihopknuten och kommer att ge mina läsare en hel del "hjärtinfarkter", såsom många läsare skrivit att de har fått av Kimberlie - Främlingar.

Dessutom är På flykt från andra världskrigets fasa den absolut tjockaste bok jag någonsin har gjort! Nu har ni, mina kära läsare, verkligen något att bita i, en sträckläsarbok som håller er fångna från första sidan, till sista, precis som den gjort med mig, trots att det är jag som skrivit boken!!!

Jag säger bara: "WOW! Har jag skrivit det här? Det är ju JÄTTEBRA!"

Nu ska jag bryta om boken till färdiga boksidor och sända iväg till korrekturläsarna. Ska bli så spännande att höra om de är av samma uppfattning som jag... Dessutom ska det bli så spännande att få höra vad DU tycker när du har läst boken, när den väl kommit ut i augusti.

Jag sitter här och skrattar och och myser och är helt tagen över alla ord och formuleringar och vändningar och... Tänk att jag har fått ihop något så bra, om något som är så hemskt...

Nej, nu måste jag fortsätta jobba!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Paris, Conciergerie, Marie-Antoinette

Följ med på min researchresa till Paris inför min bok Giljotinen. Idag tänkte jag ta dig med på min vandring från hotellet på Rue de st'Honoré till Conciergerie, där drottning Marie-Antoinette satt fängslad under Franska revolutionen.

En mycket vacker byggnad som låg alldeles nära vårt hotell
Har glömt av namnet på byggnaden. Kanske du vet?

Det var faktiskt ganska häftigt att bo vid den gata där vagnarna rullade fram med de aristokrater som var på väg mot sin avrättning med giljotinen.

En dag besökte vi en Thésalong. De hade underbart gott te,
och deras chokladmousse var inte av denna värld. Underbar!
Vi försökte hitta tillbaka till platsen igen, men lyckades inte
men nu när jag har bilden kanske jag lyckas nästa gång.

Vi gick upp tidigt på morgonen, hade lämnat ett vårligt varmt Sverige +20 grader och kom till ett isande kallt Paris. Ja det var faktiskt +10 grader, men det var så kallt, blåsigt och rått att det inte var mycket folk ute på gatorna. Vilket jag i och för sig tyckte var bra.

Du som har läst min bok Giljotinen, kanske känner igen det här huset.
Det är här som Louise bor, allra högst upp.

När jag är ute på researchresor fotograferar jag inte alltid det som alla andra gör, eftersom jag letar efter speciella byggnader som ska vara med i boken, gator mina huvudpersoner ska vandra på och platser där vissa händelser ska ske.

Här passerar mina huvudpersoner i boken Giljotinen

Det innebär att det blir mycket promenerande och väldigt mycket fotograferande. Jan fotograferar allt jag pekar på, eftersom han hatar att vara med på bild och hellre står bakom kameran.

Här är huset och parken som hör till ovanstående bild.

För någon vecka sedan såg vi en film som utspelade sig i Paris. En riktig kostymfilm som utspelade sig under 1700-1800 talet. Många av scenerna var inspelade på platsen på bilden ovan.

Louvren. Mer än bara ett museum.
En helt underbar byggnad!

Men så måste vi ju vara lite turister också och se Louvren. Vi var aldrig inne i museet den här gången, eftersom vi har varit där tidigare, för många år sedan och då sett den obligatoriska tavlan Mona Lisa.

En mycket spännande del i boken Giljotinen
utspelar sig utefter floden Seine,
som du ser här på bilden.

Några av de vackraste platserna i Paris är områdena runt floden Seine. Och konstigt nog kom jag alltid tillbaka till floden under alla mina vandringar för att hitta lämpliga platser till min historia. Men kanske det inte var så konstigt...

Utdrag ur min bok Giljotinen:

Robert förstod inte varför de sprang, men han såg på sina kamraters skrämda ansikten att det var bäst att springa så fort han bara orkade. De tog sig ned till flodstranden och blandade sig med folket där.

Den här bilden tog vi enbart för mannen
som kommer springande i bakgrunden.

Här sitter jag på en av broarna över floden Seine. Kika noga på min min och sedan på mannen i bakgrunden. Här sitter jag väl påpälsad, med handskar och tjock tröja under min vinterjacka och fryser ändå. Bakom mig kommer en man i t-shirt och shorts springande. Men... han har handskar på sig!

Kallt, ruggigt, men en helt underbar känsla att sitta här.
Om det hade varit soligt och skönt hade här varit mycket folk.

Samma bro och samma flod, men i bakgrunden ser ni ön där Conciergerie ligger. Vi börjar närma oss målet för den här dagens utflykt.

Otroligt vacker byggnad.

En vacker byggnad stack upp emellan husen och jag har ingen aning om vad det är, men jag kunde inte låta bli att fånga det på bild.

Conciergerie. En plats jag fantiserat mycket om.
En plats som inte gjorde mig besviken.

Här ser du Conciergerie där drottning Marie-Antoinette satt fängslad före sin avrättning i giljotinen.

En helt underbar plats gömmer sig om hörnet.

En liten smal gata ledde in till en undangömd park. Jag kände att om jag någonsin skulle bo i Paris ville jag bo här! Den här platsen ligger alldeles i närheten av Conciergerie.

Jag och drottning Marie-Antoinette i hennes cell

Här står jag och tittar på "drottning Marie-Antoinette" där hon sitter vid sitt skrivbord och skriver brev.

Vakterna hade fri insyn på drottningen, så även besökarna.

Endast en skärm skilde drottningen från vakterna. Skärmen var så låg att de skulle kunna kika in över den och iaktta drottningen. Vilket innebar att hon inte fick något privatliv alls.

Utdrag ur min bok Giljotinen:

Marie-Antoinette upptäckte snart att hon hade blivit fängelsets sevärdhet. Fångvaktarna tog betalt för att besökare skulle komma in och titta på den forna drottningens elände. Hon försökte upprätthålla sin värdighet och hade god hjälp av den unga kvinnan Ramona och madame Richard. De hade skaffat henne sänglinne av god kvalité och en spetskantad kudde, som hon tidigare skulle ha föraktat, men nu ansåg var högsta lyx. Dessutom hjälpte madame Richard drottningen att lappa och laga de få kläder hon hade. Drottningen tänkte med saknad på alla de vackra kläder hon hade haft i Versailles. Var fanns de nu?

Drottning Marie-Antoinettes säng.

Drottning Marie-Antoinettes säng. Till vänster ser du skrivbordet och en bit av drottningen.

Drottning Marie-Antoinettes fängelsecell
i Conciergerie

Här ser du en bra bild över hur enkelt drottningen bodde under sin fängelsetid.

Vaktmanskapets burar

Här ser du vaktmanskapets rum utanför drottningens fängelsecell.

Betydelsefull trappa i min bok Giljotinen!

En sliten stentrappa leder upp till övervåningen där det även låg många fängelseceller låg.

Utdrag ur min bok Giljotinen:

Ramona släntrade nonchalant uppför trappan till andra våningen. Hon hade aldrig tidigare varit där uppe. Den stora stentrappan var nött av alla de stackare som trampat upp och nedför den. Ramona var rädd för vad som kunde tänkas finnas på andra våningen.

Fångar i Conciergerie

En del av fängelsecellerna innehöll "fångar", det vill säga utklädda dockor, som låg, satt eller stod i cellerna som hade enkla träbritsar och halm på golvet.

Det står att just det här giljotinbladet hugg huvudet av
drottning Marie-Antoinette...

På andra våningen fanns också Giljotinbladet som halshuggit många aristokrater under Franska revolutionen.

Fängelsegården där drottningen kunde rasta
sin älskade hund Odin som blev kvar i
cellen när drottningen fördes till giljotinen

Mitt i fängelset låg en gård där Marie-Antoinette fick gå ut och röra på sig.

Utdrag ur Giljotinen:

Ramona hade tagit för vana att börja varje morgon med att gå ut på den kringbyggda gården och rasta Marie-Antoinettes hund Odin. Det var en långhårig terrier-liknande liten sak, som var så rädd inför alla nya förändringar att den för det mesta låg gömd under täcket eller under Marie-Antoinettes kläder.

          Notre Dame         

Från Conciergerie hade vi en bit att gå tillbaka till Hotel St Honoré på Rue st Honoré. Här passerar vi Notre Dame, där det var fullt med turister trots det kalla vädret med lätt duggregn.

Baksidan av Notre Dame. Underbart vacker.
Så skir och bräcklig byggnaden ser ut!

Här ser du baksidan av Notre Dame som är minst lika vacker som framsidan.

Vårt gräsliga, men ändå inte billiga hotellrum i Paris

Ja, egentligen är väl det här ingen kul bild, men jag ville gärna visa dig den "dubbelsäng" vi låg i. Smalare än HALVA vår dubbelsäng som vi har hemma. Vi var tvungna att ligga på sidan och hålla om varandra för att inte ramla ned, som du ser är det inte mycket golvyta heller. Dessutom låg rummet högst upp, så det var MÅNGA smala trappor upp varje dag. Inte så kul när vi hade varit ute och promenerat precis hela dagen. Eftersom rummet inte var så kul ville vi inte tillbringa några längre stunder där. Men läget var perfekt!

Baksidestext till min bok Giljotinen:
År 1793, franska folket gör uppror och avrättar sin kung med giljotinen.
Ödet för giljotinen i Theo och Ramonas väg, vilket medför hemska konsekvenser.
"Jag ska bara känna", viskade Ramona och vidrörde handtaget på giljotinen.
Theo skrek till.
Han grep tag i Ramona, vilket fick henne att rycka till och frigöra spaken.
Giljotinbladet föll med ett svischande, ödesmättat ljud.
Med en duns föll huvudet i korgen.
Ramona stupade till marken.

Vi åt frukost på ett litet kafé runt hörnet. Första morgonen när vi satt där kom en man för att rasta sin hund, han kom i morgonrock och tofflor! Det var liksom mitt första riktiga möte med Paris invånare... Tyckte det var rätt mysigt faktiskt! En bra början på en mycket trevlig researchresa som jag tänkte berätta mer om en annan dag!

Kramisar Kim

Klicka här för att läsa Smakprov ur Giljotinen >>

Lyssna på när Kim M. Kimselius läser ur Giljotinen >>

Kika in här om du vill se fler bilder från mina researchresor till olika ställen i världen

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Frihetsgudinnan i USA och Frankrike...

Visste du att Frihetsgudinnan kommer från Frankrike?...

Så här föddes idén:
Vid en middagsbjudning 1865 föreslog den franske historikern och politiske kommentatorn Edouard-René de Laboulaye att Frankrike skulle ge det amerikanska folket ett monument.

Vid middagsbjudningen närvarade även bildhuggaren Frédéric-Auguste Bartholdi. Han fascinerades av tanken på att skapa ett monument till minne av amerikanernas uppror mot den brittiska övermakten. (Cirka hundra år tidigare hade nordamerikanska frihetskriget fört amerikanerna och fransmännen samman. Det var då de amerikanska kolonierna slogs mot det brittiska styret. Frankrike hade stöttat upprorskolonierna både ekonomiskt och militärt vilket bundit amerikanarna och fransmännen samman.)

Bildhuggaren Bartholdi reste till USA för att hitta rätt plats för statyn och redan innan han hade satt sin fot på amerikansk mark hade han hittat platsen: Den lilla ön Bedloe's Island som ligger i inloppet till New Yorks hamn.

Finansieringen av projektet med monumentet av frihetskriget delades på så sätt: att amerikanerna skulle stå för insamlingen av pengar till uppförandet av grunden och sockeln till statyn, medan det franska folket skulle stå för betalningen av själva statyn.

Det var egentligen tänkt att monumentet skulle visas upp för allmänheten vid hundraårsjubileet av den amerikanska självständighetsförklaringen den 4 juli 1876, men byggandet av monumentet tog längre tid än beräknat.

Intresset för det gemensamma projektet var stort, men insamlingen av pengar till det gick inte så bra. Till slut kom pengarna in efter att chefredaktör Joseph Pulitzer på The World hade kritiserat överklassen för att inte lätta på pungen och medelklassen för att de överlät till överklassen att samla in pengarna.

Den tio meter långa armen med facklan visades upp vid världsutställningen i Philiadelphia i USA 1876. Vid världsutställningen i Paris två år senare visades Frihetsgudinnans huvud upp vid Seines strand. Önskar jag kunde resa tillbaka i tiden för att få uppleva dessa två tilldragelser...

Det var bildhuggaren Bartholdi som ansvarade för utformningen av statyn och kopparpläteringen, men det var en av Frankrikes främsta ingenjörer som konstruerade järnskelettet, ingenjör Gustave Eiffel. Samme man som senare konstruerade Eiffeltornet. (Se tidigare blogginlägg om Eiffeltornet.)

Tillsamman skapade Barthold och Eiffel den 46 meter höga och tvåhundra ton tunga statyn, som i juni 1885 anlände till New York ombord på fartyget Isere. Statyn hade packats ned i 214 lådor innehållande totalt 350 delar av statyn.

Hela fyra månader tog det att montera statyn på den 47 meter höga sockeln på Bedloe's Island. Du kan tänka dig att arbetet fick många att nyfiket kika ut mot ön. Från marken till facklan är Frihetsgudinnan mer än 93 meter. Näsan är 120 centimeter lång.

Till slut invigdes Frihetsgudinnan den 28 oktober 1886 inför tusentals åskådare.

Sedan den dagen har Frihetsgudinnan stått som symbol för självständighet och frihet, speciellt för de många immigranter som kom med fartyg till Ellis Island, som ligger nära Bedloe's Island.

1956 bytte Bedloe's Island namn till Liberty Island, ett namn ön säkerligen hade haft i folkmun långt innan dess.

Frihetsgudinnan och Ellis Island har sedan 1965 fått status som nationellt minnesmärke.

Egentligen heter Frihetsgudinnan Liberty Enlightening the World (Friheten upplyser världen)...

Efter attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 vaktas Frihetsgudinnan noga. Vill du gå in i statyn och ta dig upp för att njuta av utsikten, måste du ansöka minst en månad i förväg så att du kan säkerhetskontrolleras. Då får du ändå inte komma upp i själva statyn...

Ändå är en båttur ut till Frihetsgudinnan värd resan, bara för att kunna se New York från vattnet...

Något jag fascinerades av är tanken på att stå och titta upp på Frihetsgudinnans huvud utställt vid stranden av Seine i Paris. DET måste ha varit en mäktig känsla...

Här kan du läsa fler faktainlägg.

Kramisar Kim

Eiffeltornet i Paris, Världsutställningen 1889

Världsutställningen i Paris 1889.
Tycker det känns viktigt att berätta om Eiffeltornets historia eftersom det uppfördes för att fira hundraårsdagen av franska revolutionen. Hur många är det som vet det?

För att fira 100-årsdagen av franska revolutionen bestämdes det att en Världsutställning skulle anordnas i Paris. Arrangörerna ville att denna världsutställning skulle vara lika framgångsrik som den i London 1851, som hade haft Crystal Palace som ett landmärke.

Därför bestämde arrangörerna att de skulle bygga ett 1000 fot (304,8 meter) högt torn på Champ-de-Mars i utkanten av staden, där utställningen skulle äga rum. Tornet skulle då komma att bli 130 meter högre än världens dåvarande högsta byggnadsverk, Washingtonmonumentet i USA.

Det förslag som stack ut från mängden var det som kom från ingenjören Gustave Eiffel. Han hade gjort sig ett namn genom att konstruera järnskelettet till Frihetsgudinnan i New York, samt att ha konstruerat åtskilliga broar över raviner och floder, som ingen hade trott det var möjligt att överbrygga. Ingen betvivlade att Eiffel skulle kunna förverkliga idén om ett tusen fot högt torn.

Arbetet med Eiffeltornet inleddes i början av 1887. Tornets placering nära Seines leriga strand innebar att man tvingades gjuta en rejäl grund under tornets samtliga fyra ben, i synnerhet de två som låg närmast floden.

Det var viktigt för ingenjör Eiffel att arbetsplatsen blev så säker som möjligt. Därför förbjöd han försäljning av konjak och andra starka drycker i kafeterian, som öppnats på tornets första plattform, som stod färdig i mars 1888.

Detta innebar att byggandet av Eiffeltornet inte upplevde en enda arbetsolycka med dödlig utgång. Endast en arbetare dog under byggandet av Eiffeltornet, men han dog efter arbetstid när han skulle imponera på sin fästmö genom att göra några hopp på järnbalkarna på tornet.

I mars 1889 stod hela järnkonstruktionen klar, 986 fot (300,53 meter) hög. De sista 14 foten skulle utgöras av en flaggstång. Världens högsta flaggstång, brukade ingenjör Eiffel säga om det torn han hade byggt.

Vid invigningen i mars var det inte många som orkade gå alla 1.671 trappstegen till toppen. De som tog sig upp fick se ingenjör Eiffel hissa trikoloren (Frankrikes flagga) på 304 meters höjd. Efteråt utnämndes Eiffel till kommendör av den franska Hederslegionen.

Eiffel förstod vid invigningen att klättringen uppför tornet skulle avskräcka många besökare och insåg att han var tvungen att konstruera någon slags hissanordning. Utvecklingen och installationen av hissarna var en stor utmaning, men de gjorde inte bara att Eiffeltornet blev tillgängligt för alla, utan öppnade även dörren till en ny tid, där skyskrapor blev ett praktiskt sätt att förse många människor med bostäder.

Den 15 maj 1889, nio dagar efter det att den franske presidenten hade öppnat världsutställningen, slog Eiffeltornet upp dörrarna för allmänheten. Folk vällde in.

Ingenjör Gustave Eiffel hade själv stått för 6,4 av de 8 miljoner franc som tornet kostat, han fick tillbaka sin investering redan efter ett år. Enligt kontraktet ägde Eiffel sitt torn i tjugo år och Eiffeltornet inbringade en hel del pengar till honom.

När tornet slutligen gick över i statens ägor 1909 var det tänkt att rivas. Men då hade man satt upp radioantenner längst upp i byggnaden och därför beslöt man att tornet skulle få stå kvar ännu en tid... Tornet står fortfarande kvar i våra dagar (2010).

Fakta Eiffeltornet:
Färgen var 1889 mörkröd. Vart femte år målas tornet om av en grupp akrobatiska målare. Det krävs 50 ton färg för att täcka hel konstruktionen. Idag är tornet ljusbrunt (2010).

Varje ben på Eiffeltornet har fyra järnpelare som bär upp tornet från marken till toppen. Antalet järnpelare minskar ju högre upp man kommer, från 16 upp till andra våningen därefter 12 och sedan åtta. De 16 pelarna har en inbyggd "domkraft" så att man kunde rikta tornet under tiden som det byggdes. Benen står placerade i kompassriktningarna. De utövar inte ett större tryck på underlaget än 4,5 kilo per kvadratcentimeter. Det är ungefär lika mycket som en vuxen man som sitter på en stol.

När Eiffeltornet byggdes användes flyttbara kranar för att hissa upp de färdiga delarna som sattes på plats för hand. Kranarna gick på samma skenor som användes till hissarna.

Första nivån på Eiffeltornet ligger på 57 meter och hit är det 360 trappsteg.

Andra nivån ligger på 115 meter. Första och andra nivån har flera våningsplan. Andra nivån har sex huvudingångar. I tornet finns idag ett flertal snackbarer, två restauranger och ett postkontor.

Mellannivån ligger på 215 meter.

Tredje nivån är på 274 meter. Här ryms 800 personer och hit upp är det 1.652 trappsteg.

Toppen är 300,53 meter och den växer ca 15-18 cm under varma dagar och svajar cirka 6-12 meter i hård vind.

Själva tornet är 300,53 meter högt. Men eftersom det hela tiden sätts upp nya antenner överst på Eiffeltornet har det efter år 2000 nått ända upp till 324 meters höjd. Länge var Eiffeltornet världens högsta byggnadsverk och förblev så ända fram till 1930, då Chrysler Building uppfördes i New York.

Tyckte det var roligt att berätta om minnesmärket för franska revolutionen, eftersom min bok Giljotinen handlar om just franska revolutionen och givetvis drottning Marie-Antoinette.

Ja, nu har du fått lära dig lite mer om Eiffeltornet. Allt detta visste inte jag när jag för många år sedan, första gången besökte tornet och stod på toppen. När jag blickade ned på staden som bredde ut sig nedanför såg alla ut som små myror. Tornet har en fantastisk utsikt åt alla håll och har du ännu inte besökt Eiffeltornet kan jag mycket väl rekommendera det.

Här kan du läsa fler faktainlägg.

Kramisar Kim

Flykten till Varennes / Franska Revolutionen

När jag läste fakta inför min bok om franska revolutionen, blev jag frustrerad över att kungaparet tog det så lugnt när de flydde från Paris. Jag ville skrika åt dem: Skynda er! Jag ville varna dem, trots att det var flera hundra år sedan allt detta hade hänt.

Var var det som hände, kanske du nu undrar, jo så här var det:

Den franska revolutionen bröt ut och Bastiljen stormades den 14 juli 1789, kung Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette satt fortfarande på tronen. Men kungen hade inte längre lika stor makt som tidigare, han var tvungen att godkänna sociala reformer som han alls inte ville ha. Istället ville han ha tillbaka den tid då hans far "Solkungen" Ludvig XIV styrde landet som enväldig härskare under pompa och ståt.

I ett försök att få tillbaka makten kontaktade Ludvig XVI i juni 1791 Marie-Antoinettes bror, kung Leopold II av Österrike, som var villig att ställa trupper till den franske kungens förfogande. På så sätt skulle Ludvig XVI kunna återta makten över Frankrike och bli enväldig härskare. Det enda problemet var att han var tvungen att lämna det revolutionära Paris för att kunna ta kommandot över hären.

För att ta sig ut ur Paris tog han hjälp av den svenska officeren Axel von Fersen. Han arbetade i Frankrike och enligt rykten var han drottning Marie-Antoinettes älskare.

Tanken var att kungen och drottningen skulle kläs ut till kammartjänare och guvernant till en uppdiktad rysk adelskvinna och smugglas ut från Paris till Österrike i en vagn som Axel von Fersen skaffat fram.

De lyckades ta sig ut ur staden den 20 juni 1791 och satte kurs mot den belgiska gränsen vid Montmèdy.

Det verkade som om kung Ludvig XVI inte hade förstått allvaret i flykten för han och drottningen uppförde sig som om de var ute på en nöjestur. De gjorde täta uppehåll för att äta och njuta av utsikten. Den rådige Axel von Fersen sändes iväg, eftersom det inte var passande för en fransk kung att bli ledsagad av en utländsk officer.

Trots det långsamma tempot och alla uppehållen, lyckades kungaparet nå ända fram till den lilla staden Sainte Ménéhould utan att bli upptäckta. Men här tog turen slut.

Den lokale postmästaren Jean Baptiste Drouet befann sig vid vägkanten när kungaparets vagn passerade den 21 juni och mannen fick en glimt av passagerarna. Det sägs att Jean Baptiste Drouet kände igen kungens ansikte från ett mynt och när borgmästaren nickade igenkännande åt hans beskrivning av mannen i vagnen, beslutade sig postmästaren för att göra något. Tillsammans med vännen Guillaume red Drouet i väg efter vagnen.

Den kvällen nådde kungaparet fram till staden Varennes-en-Argonne. Vid en bro över floden Meuse var det planerat att kungens vagn skull mötas av en liten skara lojala soldater. Men på grund av kungaparets långsamma färd hade soldaterna tröttnat och till slut begett sig till krogen för att fördriva tiden. I och med det var de stridsodugliga. När kungaparet nu inte hade den eskort de förväntat sig visste de inte vad de skulle göra. Till slut bestämde de sig för att köra vidare utan eskorten, då kom Drouet fram till Varennes.

Jean Baptiste Drout larmade den lokala milisen som spärrade av bron efter Meuse och kungaparet togs till fånga. Det dröjde inte länge förrän kungen medgav att han var Frankrikes kung. Tre dagar senare var Ludvix XVI med sin familj tillbaka på slottet Tuilerierna i Paris, där de spärrades in. Jean Baptiste Drout utropades till revolutionens hjälte.

Revolutionärerna förstod att de inte kunde lita på sin kungs ord, att han skulle följa den nya franska författningen. Allt fler började kräva att monarkin skulle avskaffas.

Det kom militära hot till revolutionsregeringen, inte bara ifrån Österrike, utan även ifrån de flesta av Frankrikes grannländer, vilket förstärkte revolutionärernas rädsla. Skräcken resulterade i det så kända skräckväldet under Maximilien de Robespierre, som tog sin början i september 1793 och varade fram till juli 1794.

Inte bara kung Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette degraderades till vanliga medborgare i september 1792. Tusentals aristokrater och även revolutionärer, bland dem Robespierre själv, blev avrättade i giljotinen.

Det var slutet för den franska monarkin.

Tänk vad annorlunda allt kunde ha blivit om flyktförsöket hade lyckats...

I min bok Giljotinen kan du läsa mer om Franska revolutionen.

Här kan du läsa fler faktainlägg.

Kramisar Kim