Faraos förbannelse

Nej, så här var det inte tänkt att det skulle bli, men så blev det i alla fall... Då menar jag att Faraos förbannelse blev tredje boken i den historiska äventyrsserien om Theo och Ramona. Egentligen var det Den gömda Inkastaden som skulle varit nummer tre i ordningen i serien, men det berättar jag mer om en annan gång.

Egypten har alltid fascinerat mig, men också skrämt mig. För mig var det ett fjärran land, ett exotiskt land, med mystiska människor som var helt annorlunda än oss här i Sverige. Jag ville åka dit för att utforska landet, jag ville skriva en berättelse om landets historia, jag ville så mycket. Samtidigt var jag rädd. Mycket på grund av att drygt sextio turister kallblodigt hade skjutits ned vid Hatshepsut tempel, av terrorister som låg gömda i grottor i de omgivande bergen. Turisterna hade inte en chans. Trots att tanken skrämde mig, ville jag ändå resa till Egypten och jag ville definitivt skriva om landet.

Jag gjorde en överenskommelse med mig själv: Jag sökte ett resestipendium till Egypten. Fick jag pengarna skulle jag resa dit och skriva om landet, om jag inte fick pengarna var det inte meningen att jag skulle resa dit. Min man ville absolut inte resa till Egypten. "Där blir man bara magsjuk eller uppäten av krokodiler", sa han.

Jag fick resestipendiet. Då blev jag lite ångerfull och önskade nästan att jag inte hade sökt pengarna. Men nu hade jag fått pengarna och då var jag tvungen att åka till Egypten.

Första intrycket av Egypten var skrämmande, med militärer och poliser överallt. När jag fick höra att vår flodbåt hette Tut III, kände jag på mig att den här resan skulle bli bra! Följ med på en resa till Egypten i ord och bild

Innan resan till Egypten hade jag läst in massor av fakta, jag visste vad jag ville se mer av och jag visste vad det var jag tittade på när vi reste runt. Jag fick många nya intryck och fakta under min resa i Egypten, mycket tack vare de fantastiska guiderna, både svenska och egyptiska. Därför blev boken Faraos förbannelse mycket bra, med många fina miljöskildringar. Många har skrivit till mig efter att ha läst boken och berättat att de har känt det som om de har varit i Egypten när de har läst boken. Ett billigt sätt att resa!

Faraos förbannelse var den första bok som kom ut på Roslagstext förlag, mitt egna förlag. Det var en spännande och även pirrig satsning vi gjorde, när vi bestämde oss för att ge ut mina böcker själva.

Min väninna, konstnären  Susanne Demåne, gjorde det fantastiska omslaget. Det var som om hon gick in i mitt huvud och ritade av den bild jag hade inom mig, för omslaget blev exakt så som jag hade tänkt mig! Med det omslaget kunde ju innehållet inte bli annat än bra!

Vid mitt Egyptenbesök tvingades jag ned i en grav av min egyptiska guide, som sa att om jag inte gick ned i den här graven kunde jag lika gärna låta bli att skriva om Egypten! När jag väl kom ned i graven, som låg flera hundra meter under ett högt berg, glömde jag min rädsla och skrev första kapitlet på boken Faraos förbannelse där nere i graven.

I boken låter jag berättelsen om Theo och Ramona börja nere i den här graven. Kvällen innan har de varit på en middag och en äldre man, professor Möller, har berättat en fantastisk historia för dem. Han påstår att i just den grav de ska besöka nästa dag, finns två speciella tecken. Om de hittar dem ska de uttala en speciell ramsa och då kan de resa i tiden till en plats, eller en person.

Ramona blir mycket förtjust. Hon har rest i tiden förut, men aldrig kunnat bestämma vart hon ska åka, eller till vem. Nere i graven börjar hon direkt leta efter tecknen och hittar dem. Hon ropar på Theo att han ska komma, men han är upptagen med några andra underbara tecken och hör henne inte. Ramona är ivrig och kan inte vänta för att kontrollera om Theo står vid hennes sida. Hon lägger händerna på tecknen, uttalar ramsan professor Möller lärt henne kvällen innan och önskar att hon ska få resa i tiden till farao Tuthankamon. I nästa stund blir allt svart runt Ramona.

Theo upptäcker till slut att Ramona har försvunnit. Han letar genom hela graven, tar sig upp till marken och letar vidare, utan att hitta Ramona någonstans. Ett minne blixtrar till inom honom: Han har hört Ramona säga något om professor Möller. Genast tar Theo sig till den gamle mannen och berättar att Ramona försvunnit. Professor Möller stirrar häpet på Theo och utbrister: "Det fungerade!"

Theo stirrar oförstående på professorn som genast berättar om ramsan och tecknen. Men när Theo ber professor Möller upprepa ramsan har den gamle mannen glömt av den. Han går till sitt överfyllda skrivbord och börjar leta bland papperen. Där hittar han ett flera tusen år gammalt pergament som han lyfter upp med vördnad. Han tror först att Theo har haft det med sig, eftersom professorn aldrig tidigare har sett detta gamla dokument. När han börjar översätta hieroglyferna inser han att det handlar om Ramona. Hon är dömd till döden för att mördat farao Tutankhamon. Theo avbryter professorn, eftersom han nu får bråttom att rädda Ramona. Han vill veta ramsan så han kan resa efter Ramona i tiden.

Professor Möller letar fram ramsan åt Theo som får väldigt bråttom att ge sig av. Men... Theo skulle ha tagit sig tid att låta professorn översätta hela dokumentet, för då hade det inte gått så illa för Theo, som det nu gör, vid ankomsten till det förflutna Egypten...

Baksidestext till Faraos förbannelse:
Djupt nere i en faraos grav i nutidens Egypten händer något märkligt. Ramona lägger händerna över två hieroglyfer på gravkammarens vägg, uttalar en ramsa och i nästa stund upptäcker Theo förvånat att Ramona är försvunnen. Ramona har hamnat i ett mörkt, kallt och kusligt utrymme. Hon ångrar sitt tilltag och försöker komma tillbaka till ljuset och Theo. Men hon misslyckas. Skälvande slår Ramona armarna om sig och försöker hålla paniken borta.
Theos sökande efter Ramona för honom på en resa genom tiden, längre bort än han någonsin vågat drömma om, till cirka 1323 före Kristus födelse och farao Tutankhamons rike. En tid av makt, överflödande rikedom och intriger. Där väntar många fler faror än Tutankhamons förbannelse på Theo och Ramona.


Omdömen av Faraos förbannelse:
"Bokens styrka är den intresseväckande, faktamässigt tillförlitliga beskrivningen av den forntida egyptiska sociala och geografiska miljön. Författaren väver samman de historiska faktauppgifterna med en flödande berättarfantasi som hela tiden håller läsaren fängslad." BTJ, lektör Lars Rask.
"En rafflande bok, välskriven med stark närvarokänsla." Blekinge Läns Tidning, Johanna Rundgren.
"Att göra historien tillgänglig så här och låta den gripa in i dagens verklighet, skapar intrycket att världen är gemensam och att det liv vi lever idag har bred förankring." Åbo Underrättelse, Finland, Siv Illman.
"Den var väldigt spännande och man lär sig. Jag kan mycket mer om historia efter att ha läst den, så därför borde ni också läsa den!"   Bokrecensioner i femman recenserar Faraos förbannelse
"När man väl har börjat läsa så kan man inte sluta. Den var jättebra helt enkelt!"  Skåpet recenserar Faraos förbannelse
"Det är så härligt att läsa en äventyrsbok, där faktan är så fint instoppad. Man lär sig massor utan att vara medveten om det. Gissa två gånger om den här lärarinnan blev glad." Boktokig
"Bra bok, men lite sorgsen i slutet." Backaboken
"Jag ger boken 10/10. JÄTTEBRA!!!" Backaboken

Smakprov ur Faraos förbannelse:

Sakta reste Ramona sig upp, stålsatte sig för det väntande mörkret och öppnade ögonen. Det var kolsvart omkring henne. Hon kämpade med gråten och lyckades till slut tränga tillbaka den. Sedan började hon leta sig vidare i graven.

Trevande kände Ramona utefter väggen för att hitta utgången. Hon fann en dörröppning och ramlade genast handlöst nedför en trappa.

”Men här fanns ingen trappa!” utbrast Ramona förvånat och gned sitt ömmande knä.

I nästa stund tystnade hon och stirrade stelt ut i mörkret. Ett fladdrande ljussken kom sakta närmare. Hjärtat bultade vilt igen.

Ramona tänkte snabbt igenom de alternativ hon hade att välja på. Antingen hade strömmen gått och hon hade kommit vilse i graven på något sätt. Därför gick en guide omkring med ficklampa och såg efter om det fanns turister kvar nere i graven, eller så hade hon, åh hemska tanke, förflyttats i tiden utan Theo.

Ficklampors sken fladdrar inte, tänkte Ramona.

Även om Ramona inte gärna ville medge det, insåg hon, att den naturligaste förklaringen var, att hon hade förflyttats i tiden. Den som kom kunde vara en vakt som undersökte graven efter inkräktare. Hon måste gömma sig! Men var? Här fanns bara släta väggar och pelare. Försiktigt kröp hon bakom en av dem och kikade fram mot ljuset.

Mörkret kändes inte lika tryckande när skenet från facklan lyste upp rummet. Pojken som steg in var endast iförd ett höftskynke. Hans överkropp glänste mörkbrun mot henne. Han var i hennes ålder. På huvudet bar han tecknet för sin gudomlighet, den huggande kobran! En faraos tecken!

En förvånad flämtning for ur Ramona innan hon hann hejda den. Pojken stannade, lyfte facklan över huvudet och såg sig sökande om i rummet.

”Vem där? Stig fram!” sa han uppfordrande med myndig röst.

Han visade inte minsta tecken på rädsla. Ramonas ben skälvde däremot där hon satt, osäker på om hon skulle svara eller inte.

När pojken inte fick något svar började han gå runt i rummet för att lysa upp vartenda skrymsle. Han kom närmare pelaren där Ramona satt gömd. För en sekund funderade hon på att smyga över till nästa pelare, men det var för sent. Mörkret runt henne lystes upp och hon satt som i en ö av ljus.

Här kan du läsa min berättelse om hur min debutbok Tillbaka till Pompeji blev till.

Vill du veta hur jag skrev Jag är ingen häxa, kan du läsa om det här.

Bläddra och läs några kapitel ur Faraos förbannelse på SMAKPROV.

Nå, vad tyckte du om det här inlägget?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Egypten, en oförglömlig resa

Egypten har allt, och lite till. Min researchresa till Egypten blev oförglömlig, ett minne för livet. Min bok om farao Tutankhamon var på gång, nu skulle jag ha de där sista detaljerna innan boken avslutades. Jag bokade en kryssning på Nilen. Till min glädje hette båten Tut III. Tut var Tutankahmons smeknamn, så jag kände på mig att det här skulle bli en bra resa.

Översta och undre bilden ser du Karnaktemplet i Luxor.

Även denna bild är från Karnaktemplet. Det var första utflyktsmålet på resan och jag var helt hänförd av allt det gamla.

Pelarna i Karnaktemplet var helt fantastiska med sina hieroglyfer.

Här en bild tagen upp mot taket på pelargången.

Som nålar mot himlen pekar dessa fantastiska pelare.

Här ser du hur rikt utsirade de är med hieroglyfer.

Här är jag utanför Luxortemplet för en midnattsvisning. En underbar uppvisning, när ljuset tändes och lyste upp alla statyer och pelare.

Här kan du se hur templet ser ut när belysningen tänds. Ännu finare blev det när mörkret lade sig helt över templet.

Här ser du mer fantastiska hieroglyfer.

Att besöka tempel och gravar var nästan en utomjordisk upplevelse, så oerhört vackert var det.

Här visar vår egyptiska guide Mahmoud på en kartusch. Så här skrevs kungliga namn med hieroglyfer i en avlång rundad ram. Den obrutna linjen är symbol för evigheten.

Givetvis fick vi se en riktig mumie, min första. Lite otäckt!

Här är vi på väg in i Konungarnas Dal. Den första farao som blev begravd i Konungarnas dal var Tuthmosis I. Efter det begravdes nästan alla faraoner på platsen. Dalen ligger på västra sidan av Nilen cirka fem kilometer från Luxor (forna Thebe). Fram till 2002 hade man funnit 62 gravar i dalen.

Du som har läst min bok "Faraos Förbannelse" känner säkert igen den här sarkofagen. Det är en stor stenkista, i vilken den mumiformade likkistan lades. Stenkistan var i regel prydd med tecken som skyddade mumien.

Här har vi kommit fram till Hatsheptsuts tempel, lika svårt att stava som att uttala. Det var lite otäckt att gå här, för året innan hade 62 turister skjutits ihjäl av terrorister som låg gömda i grottorna i de omgivande klipporna.

Under hela vår resa skrattade vi åt japanerna som gick omkring i tjocka jackor, långbyxor, hattar och sjalar, samt solglasögon. Men den dag vi kom till Horustemplet önskade vi säkert allihop att vi hade varit klädda på det viset. Det var en ovanligt kall och blåsig dag och till råga på allt kom en sandstorm och svepte in oss. På sätt och vis var det perfekt, för då kunde jag beskriva hur det kändes att hamna i en sandstorm. Något jag använda mig av i min bok Faraos förbannelse.

En mycket vacker bärstol i Horustemplet i Edfu.

Här har jag blivit "kidnappad". Kusken vägrade att släppa av mig och höll ett rejält tag i min arm (fick blåmärke av hans grepp). Han ville ha mer betalt, trots att han redan hade fått betalt. Det snälla, äldre paret, vägrade släppa taget om mig. Vi hade inga pengar med oss, allting var betalt. Kvinnans obevekliga grepp om min hand fick till slut kusken att ge upp, under svordomar föste han omilt av mig från kuskbocken.

På det här sättet tillbringade jag många timmar, skrivande på min bok, förandes anteckningar om dagens upplevelse, noteringar om vad jag ville ha med mer av i boken etc. Satt jag inte i solen på däck, var jag nere i sällskapsrummet och skrev. Många trodde att jag skrev en resebok om Egypten, men så var det ju inte, det var en historisk äventyrsbok som handlar om farao Tutankhamon.

Vi hade ett fantastiskt rum, med liten hall, badrum, sovrum och en trappa upp ett litet vardagsrum med panoramafönster. Här är ett kort taget från vårt hyttfönster som täckte hela väggen i hytten, från golv till tak.

Tyckte väldigt mycket om den egyptiska maten. Här är det dukat för eftermiddagsfika. Här fanns alltid mängder av frukter och grönsaker. Alla hade varnat för magsjuka i Egypten. Jag hade förberett mig och ätit naturmedicin i förväg och under själva resan och jag klarade mig helt och hållet från magsjuka. Min man däremot låg dödssjuk i tre dagar. Han som inte ville resa till Egypten för att man blev så magsjuk där. Men han ville inte heller låta mig åka själv, och så fick han sina farhågor besannade. Stackars Jan.

Här är det lördagskväll och Egyptisk fest, och jag har gjort mig fin inför kvällen. Till vänster sitter vår egyptiska guide Mahmoud, som var oerhört kunnig. Efter att hans arbetspass slutat tog han med Jan och mig ut och visade många andra sevärdheter, ofta till långt in på natten. Vi fick se det riktiga Egypten tillsammans med Mahmoud.

Till Isistemplet åkte vi båt. Nu låg Jan sjuk. Det var otroligt varm, därför var det skönt att det fläktade under båtturen.

Till Abu Simbel och Ramses II:s tempel. Jan fortfarande mycket sjuk och jag fick flyga själv tillsammans med några ur vår grupp. De övriga tog en kameltur ut i öknen. Eftersom jag vid den här tiden var mycket flygrädd var det väldigt otäckt när dörren in till cockpit stod öppen under hela flygfärden och passagerarna sprang fram och tillbaka i planet och pratade med kaptenen. I mina ögon såg de alla ut som terrorister.

Det var otroligt vackert inne i templet och jag var glad för min kamera som kunde ta foto utan blixt.

Vi var också ute och åkte feluck. Det är egyptiernas traditionella båt. Större feluckor användes som färjor förr och var då oftast bredare och bukigare.

Utsikten från båten var helt fantastisk. Här har öknen dragit sig ända ned till Nilen, annars var det grönt utefter hela floden.

Den här klippan kallas för Elefantklippan, du förstår säkert varför... I närheten här låg också det berömda hotellet där Agatha Christies ena bok filmades. Har tyvärr ingen bild på hotellet. Där fick man inte gå in som turist, utan endast boende släpptes in.

En av alla de minareter som jag såg under min resa i Egypten. Eftersom det var Ramadan under vår resa, tillhörde utropen från minareterna något som innebar väldigt mycket för vår egyptiska guide, eftersom han från gryning till skymning inte fick äta.

Vi landade och lyfte från Hurugada och fick åka karavan genom bergen, tillsammans med andra bussar och bilar. Tillsammans med oss färdades beväpnade vakter, allt för att skydda oss för banditer och terrorister. Vilket inte gjorde mig lugnare, tvärtom.

Eftersom jag valde Abu Simbel istället för kamelritten i öknen var jag tvungen att prova på hur det kändes att rida på kamel. En riktig obehaglig upplevelse... Men roligt att ha fått prova på.

Ja, det var lite om min Egyptenresa. Vill du följa med till Egypten i fantasin kan du läsa min bok Faraos förbannelse.
Så här skrev BTJ:s lektör Lars Rask om boken:
"Bokens styrka är den intresseväckande, faktamässigt tillförlitliga beskrivningen av den forntida egyptiska sociala och geografiska miljön. Författaren väver samman de historiska faktauppgifterna med en flödande berättarfantasi som hela tiden håller läsaren fängslad."

Gissa om jag blev glad för den recensionen!

Tycker att det är lika roligt varje gång jag bloggar om mina researchresor, för det får mig att uppleva hela resan igen. På bokmässan 2009 var det tio år sedan min resa till Egypten och många av de jag träffade på resan till Egypten 1999 kom och besökte mig på bokmässan. Helt otroligt! Det var jättekul att träffa dem alla igen.

Faraos förbannelse kommer alltid att betyda mycket för mig och även själva researchresan. Men den gladaste överraskningen kom när jag anlände till mitt hem. Jag hade blivit tilldelad Ronnebys Kommuns Kulturpris med motiveringen:

”Kim M. Kimselius tilldelas Ronneby kommuns Kulturpris 1999 för att hon genom sin författargärning inspirerar barn och ungdomar till att läsa och att skriva egna berättelser.

I sina historiska ungdomsromaner översätter hon den historiska verkligheten till dagens - för utan historia har vi ingen framtid. Genom att möta barn och ungdomar och använda det talade och skrivna ordet utför hon en viktig kulturgärning.”

Priset fick jag precis innan tolvslaget vid milleniumskiftet. Trumpetfanfarer, kanonsaluter och ett gigantiskt fyrverkeri fick jag när jag tog emot kulturpriset inför runt 3.000 åskådare. Ett oförglömligt minne, precis som min resa till Egypten.
Här kan du läsa om mina andra researchresor.
Kramisar Kim