Hon satt på bänken i köpcentret och såg människor skynda förbi. Alla hade bråttom, de släpade på paket, kassar och barn.
Mammor ryckte irriterat i de griniga små barnens händer och uppmanade dem att skynda på. Papporna bar surmulet påsarna med färgglada tryck från de olika butikerna i köpcentret.
En liten pojke satte sig trumpet ned på baken och vägrade stiga upp. Han lindade sina små armar framför bröstet och försökte göra sig så tung som möjligt när mamman skulle lyfta upp honom. När inte den taktiken fungerade blev han istället alldeles slapp i kroppen och lade sig på golvet. Mamman blev ursinnig och slet i pojken.
Hon tänkte på sin egen son. Så där skulle hon aldrig ha behandlat honom. Hon skulle ha satt sig ned på huk bredvid pojken och med lock och pock fått honom att resa sig upp. Hon skulle ha slutit honom i sin famn och viskat kärleksfulla ord, berättat att det snart var dags för jultomten att komma till alla snälla barn. Han som varit snäll hela året och skulle få många fina julklappar av tomten kunde väl vara snäll ännu ett litet tag. Det var så mycket som behövde göras innan jultomten kom och hälsade på, för visst ville han att det skulle vara fint hemma när de fick besök. Han ville väl att de skulle ha god mat hemma för att bjuda tomten på, kanske något gott att dricka, en fin julskinka, lite pepparkakor och julgodis förstås. Det var därför de gick från butik till butik och handlade och om han bara orkade ännu ett litet tag skulle han snart få vila.
Det var vad hon skulle ha viskat till sin son. Nu såg hon hur mamman gav upp och fräste några ilskna ord, innan hon reste sig upp, vände sig om till sin man och skrek att nu fick han ta hand om pojken. Mannen släppte paketen, böjde sig ned och slet upp pojken från golvet. Den lille pojken skrek hjärtskärande och såg rädd ut, som om han förväntade sig stryk och kanske var det precis vad som väntade honom när han kom hem.
Åter tänkte hon på sin lille son. Han skulle aldrig ha fått stryk, han skulle fått belöning när han kom hem, en kopp varm, god choklad med lite vispad grädde överst, så att han fick en sådan där ljuvlig liten söt gräddmustasch efter att ha druckit upp chokladen. Hon skulle kärleksfullt ha smekt bort gräddmustaschen, samtidigt som hon skulle ha stuckit till honom ännu en hembakad pepparkaka.
Hon blinkade bort tårarna medan hon följde familjen med den ilsket skrikande pojken och mamman som nu fått ta över paketen och muttrade argt.
Hon såg många liknande scener under tiden hon satt på bänken, tungt lutande sig mot sin rollator. Mittemot bänken var ett stånd där en ung kvinna sålde egentillverkade smycken. Den unga kvinnan hade skänkt henne ett leende då och då, men hon hade snabbt tittat bort, rädd för att behöva prata med någon. Men också rädd för att den unga kvinnan skulle tro att hon ville köpa något. Hon hade inget att köpa för. Hennes pensionspengar var redan slut och det skulle bli en knaper jul. Hon bet sig i läppen och såg människorna passera med kassar, kundvagnar fyllda av god mat och paket under armarna. Trots all denna överflöd såg de inte lyckliga ut.
Hon var lycklig, även om hon inte hade så mycket. Visst var hon ensam. Det fanns ingen att fira jul med, ändå var hon lycklig. Hon var tacksam för alla fina minnen, för alla vackra stunder, för livet, för att få finnas till. Men mest var hon lycklig över de få korta ögonblick hon hade fått hålla sin son i famnen. Hans ljusblå ögon, hans fjun på huvudet.
Människor passerade förbi, insvepta i murriga halsdukar, varma mörka ytterkläder, handskar och mössor om de precis kom utifrån där snöstormen yrde. De som befunnit sig inne i köpcentret ett tag hade hängt ytterkläderna över kundvagnarna, deras kinder var rosiga efter att ha bytt den bitande kylan mot den varma inomhustemperaturen.
Hon satt fortfarande insvept i sin tunna, trådslitna röda kappa. Den som hon hade fått av sin make för så många år sedan. Hon hade älskat den från första stund, aldrig att hon ville byta den mot någon annan, trots att den inte värmde så värst bra längre. Hon rös till och förstod att det var dags att ta sig hem igen. Sätta sig i den lilla lägenheten och lyssna på julmusik på radio, se ut över de omgivande lägenheterna, hur familjerna samlades, tände ljus, dukade upp mat...
Tungt stödd på rollatorn tog hon sig upp. Hon kände ett tryck över bröstet som inte funnits där innan. Det pressade och klämde och plötsligt var det svårt att andas. Hon såg mot den unga flickan med smyckena. Då såg hon en butik bredvid flickan, en dörr hon inte hade sett tidigare. Ljuset flödade ut genom dörröppningen, det var som om en våg av värme och glädje kom med ljuset och plötsligt ville hon väldigt gärna gå in och se vad som fanns innanför dörren. Trycket över bröstet försvann och det blev lättare att andas när hon började gå mot dörröppningen.
Hon blev medveten om att hennes steg var lätta, att hon egentligen inte behövde rollatorn längre, men för säkerhets skull tog hon den med sig. Hon såg på den unga flickan som hela tiden sett glad ut där hon stått med sina smycken som ingen ville köpa. Flickan såg nu rädd ut, orolig. Plötsligt lämnade hon sin plats och sprang mot bänken där hon själv alldeles nyss hade suttit.
Hon brydde sig inte om att se efter vad flickan tänkte göra, för nu skymtade hon något inne i den ljusa, vackra butiken. Där stod hennes son och hennes man. Hjärtat bultade vilt av glädje när hon såg dem. Sist hon sett sin son hade han legat blåblek och kall, orörlig, nu stod han livs levande framför henne, med rosiga kinder och glädjen glittrande i sina blå ögon. Hennes man släppte sonens hand och sträckte fram armarna mot henne.
"Kom! Kom! Vi har väntat på dig!" sa han.
Hon blev nu medveten om att hennes man inte längre var den gamle skrumpne man han varit i slutet av sitt liv, utan han stod åter ung och ståtlig framför henne. Kappan som svajade runt hennes ben, kändes nu varm och hade fått mer lyster än tidigare. Hon släppte rollatorn och gick med lätta steg in genom den öppna dörren, in i ljuset. Precis innan hon klev över tröskeln vred hon på huvudet och såg tillbaka på den bänk hon suttit på i så många ensamma timmar.
Den unga flickan stod böjd över en gammal kvinna som låg raklång på golvet, med en rollator vid sin sida. Folk började samlas runt den unga flickan, någon skrek på hjälp, på läkare. Och hon visste att hon måste ta steget innan hon skulle förlora sina kära och bli förd tillbaka till ensamheten.
En sista blick på sin gamla utslitna kropp unnade hon sig, innan hon steg över tröskeln med spänst i stegen och ungdom i kroppen. Hon kände hur det spratt till i kroppen av glädje när mannens armar slöts runt henne, när pojkens hand stacks in i hennes. Hon skulle slippa fira den här julen i ensamhet, äntligen hade hon fått frid.
Ja, det var en liten julberättelse som jag skrivit till dig. Var rädda om varandra i jul, säg snälla ord, var omtänksam och låt inte stressen gripa tag i dig. Lev i nuet och njut av stunden. Ha en underbar jul!
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Inlägg
