Säg vad jag ska göra...

Hon låg och tänkte på svärdotterns ständiga fråga: "Kan jag hjälpa till med något?" En fråga som ställdes i förhoppning om att inte behöva göra något. Svärdottern satt alltid vid köksbordet, med huvudet böjt över en tidning och mumlade fram frågan, knappt hörbar. Ibland retade hon sig på den unga kvinnan, men hon ville inte ha någon hjälp av en person som så tydligt visade att hon inte ville hjälpa till, även om hennes ord sa något helt annat.

Hennes tankar gick till den yngste sonens flickvän. Hon var som ett yrväder när hon for in genom dörren. Hennes ord var ständigt "Säg vad jag ska göra!" Hon backade inte för något, hon tog tag i saker och ting utan att fråga, hon satte sig aldrig ned när det var dags att laga mat, hon hjälpte till, skrubbade potatis, dukade fram, gjorde sås. Ja hon var en rejäl flicka att ha vid sin sida. Hon var glad för yngste sonens skull, men bekymrad över den äldste. Han fick slita i hemmet, medan hans fru satt försjunken i en bok, eller en veckotidning. Varför sa han inte till?

Hon kände en förändring i rummet och slog upp ögonen. Hennes man satt på en stol vid hennes sida och höll hennes slappa, orörliga hand. Han log när han såg att hon öppnat ögonen och strök henne försiktigt över kinden. Hon såg rörelsen, men hon kände ingenting. Jo, hon kände kärleken strömma mot sig i mannens blick och genom hans gest. Men hon kände inte beröringen. Hon hade inte känt någonting sedan bilolyckan.

Hon mindes den tydligt. Även om läkaren sa till hennes man att hon inte kom ihåg någonting från olyckan. Jo, hon mindes varenda sekund. Chocken när hennes lilla bil träffades bakifrån av den stora lastbilen, känslan när bilen slungades fram mot bussen framför. Ljudet av metall som klämdes ihop, ett skärande ljud som hade letat sig in i varje vrå av hennes kropp. Först hade hon inte känt någon smärta. Mest chock och rädsla. Efter några sekunder kom smärtan. Hon kände blodsmaken i sin mun, hon hade svårt för att andas, hon kunde inte röra sig. Det kändes som om något stack in i hennes kropp, men hon kunde inte se efter. Hon satt som i ett skruvstäd av förvriden plåt.

Ett tag domnade hon bort, det mindes hon. För plötsligt var det folk omkring henne. Någon hade lagt en filt över henne, medan brandmän sågade isär den förvridna plåten. Hon såg skräck i någons ögon, förtvivlan i någon annans, men ingen sa något annat än att allt skulle bli bra. Hon skulle bara ta det lugnt. Hon ville skratta, hur skulle hon kunna göra något annat än ta det lugnt, så hårt fast som hon satt?

När de lyfte upp henne hade hon svimmat, försvunnet in i mörker. Nästa gång hon vaknade var på sjukhuset. Hon låg i den här sängen. Sönerna med sina respektive fanns i rummet, hennes käre make satt vid hennes sida och höll hennes hand. När hon hade slagit upp ögonen hade genast yngste sonens flickvän sagt: "Säg vad jag ska göra?" medan svärdottern sagt "Kan jag hjälpa dig med något?"

Sönerna hade rastlöst trampat omkring och knappt vågat titta på henne. Det var då hon hade förstått att något var helt fel. Hon kunde inte öppna munnen för att berätta att hon mådde bra. Hon hade inte ont någonstans. Hon hade överlevt krocken. Hon hade känt sig så lyckligt, ända tills hon förstod att hon inte med ord längre kunde uttrycka vad hon kände.

Det kliade på hennes näsa och hon lyfte handen för att ta bort klådan. Nej, hon lyfte inte handen, för den ville inte lyda hennes kommando. Den låg bara slapp på täcket, raklång utefter hennes kropp.

Yngste sonens flickvän hade tagit upp sin lilla spegel ur handväskan och hållit den framför hennes ögon. Hon skulle ha flämtat till, om hon bara hade kunnat, men något satt i hennes mun och förhindrade henne från att göra det. Hon stirrade tvivlande på sitt bandagerade huvud, sitt blålila ansikte, på den tjocka tuben som stack ut ur hennes mun. Hon ville gråta, men inga tårar kom.

"Säg vad jag ska göra?" viskade yngste sonens flickvän. Men hon kunde inte säga något, hon kunde inte ens gråta.

Den unga flickan började prata, som om hon var den enda i rummet som hade röst. "Du har en maskin som andas för dig, eftersom du inte kan göra det själv. Just nu är du förlamad, men det kommer säkert att bli bättre..."

"Hon har krossat ryggkotor. Hon kommer aldrig att bli bättre!" sa svärdottern.

"Sch..." sa yngste sonens flickvän. "Du kommer att bli bättre! Vi ska hjälpa dig! Oroa dig inte. Vi finns här hela tiden."

Hon hade somnat, eller så hade hon bara blundat för att fly från den hemska sanningen. Hon var totalförlamad, hon kunde inte andas själv. Hon var inte hon längre, hon var bara ett opersonligt kolli som låg där i en sjukhussäng.

Månaderna gick, ingenting hände. Maken kom varje dag på besök, men den övriga familjens besök blev alltmer sporadiska. Hon förstod dem, hon kunde inte prata med dem, inte visa någon känsla över huvudtaget. Hon kunde bara röra på ögonen. Hennes man berättade för henne om förändringarna i naturen, hur det var på jobbet, att hennes vänner frågade efter henne. Han berättade att yngste sonens flickvän var gravid och hon hade blivit glad. Han sa att de hade förlovat sig och ville gifta sig, men väntade tills hon var bättre och kunde vara med på bröllopet.

Hon ville gråta, men inga tårar kom.

En dag ställde mannen frågan hon hade väntat på så länge: "Säg vad jag ska göra?"

Hon såg på honom, intensivt och försökte med blicken tala om vad hon önskade. Sedan lät hon blicken gå mot det håll där maskinen fanns. Hon såg tillbaka på sin man och såg hur hans ögon fylldes av tårar.

"Är du säker?" frågade han.

Hon blundade och såg sedan på honom igen. Hon hoppades att han hade förstått.

"Jag älskar dig med varje andetag, så länge jag lever!" sa hennes käre make sedan många år tillbaka. Han reste sig, böjde sig över henne och kysste hennes ögon och kinder. Sedan gick han fram till apparaten och drog ur kontakten.

Hon undrade om Gud skulle ta emot henne med orden "Säg vad jag ska göra!" Hon visste precis vad hon skulle säga: "Skänk mina kära ett långt och friskt liv. Låt dem glömma mig och låt dem leva fullt ut."

Luften tog slut i hennes lungor och hon hann tänka "Nu kommer jag", med tankarna hos sin förstfödde son som endast fått leva någon månad. Hon visste att hon inte skulle vara ensam när hon lämnade denna värld. Någon väntade redan på henne. Någon som inte längre skulle behöva vara ensam.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

På ett ögonblick...

Det var en underbar försommardag, den första riktigt varma dagen. Redan dagen innan hade han bestämt sig för att ta en tur på motorcykeln, en liten kort tur, eftersom det var årets premiärtur med hojen.

När han väl gränsat motorcykeln och kände fartvinden omsluta kroppen, lockades han att fortsätta turen. Han bestämde sig för att köra vägen mellan Hindås och Lerum.

Det var en populär väg för motorcyklister, eftersom vägen slingrade sig fram mellan sjö och skog, upp och nedför backar. En väg som fick det att killa i magen många gånger, samtidigt som den var en fröjd för ögat.

Det var sen eftermiddag när han kom fram till vägen och påbörjade den slingriga färden. Det kittlade upphetsande i magen när han svängde runt kurvorna. Han mötte en och annan bil, och desto fler motorcyklar. Det här var livet, tänkte han.

När han kom fram till Lerum vände han, för att köra tillbaka samma väg. Nu var trafiken glesare på vägen och han ökade farten något. En gång slirade motorcykeln i grus som blivit kvar efter vinterns halkbekämpning. Men det fixade han lätt, van som han var att köra motorcykel, även om det var årets premiärtur. Han skrattade högt innanför hjälmens visir. Han kände sig fri och lyckligare än på länge.

Sjön blänkte på hans högra sida när han svängde runt kurvan och på ett ögonblick hände det...

Framför honom stod en råbock, stor och grann, med vackra horn. Råbocken stirrade på honom och tycktes säga: "Det här är min väg! Jag tänker inte flytta mig!"

Det fanns ingen tid för eftertanke, det gällde bråkdelen av en sekund innan han skulle träffa det ståtliga djuret. Han vräkte motorcykeln åt sidan och hoppades att han råbocken skulle fortsätta stå still så att han lyckades köra runt honom.

Motorcykelns däck slirade i grus. Han kände hur hjulen plötsligt tappade fäste om marken och han flög rakt ut i naturen. Motorcykeln landade före honom och han hörde dunsen och ljudet av metall som klämdes ihop och slets sönder. Det gjorde ont i honom. Men inte hälften så ont som när han själv träffade marken.

Han hade oturen att falla rakt på en sten. Hjälmen spräcktes, visiret gick sönder och han tänkte: "Nu dör jag!"

När han till slut vaknade upp på sjukhuset mindes han ingenting. Flera dagar hade försvunnit ur hans liv. Han visste inte varför han låg på sjukhus, hade inte en aning om att han hade varit ute och kört motorcykel.

De berättade för honom vilken tur han hade haft. Att hans motorcykel var totalförstörd, hans hjälm, hans skinnställ. Men att han hade överlevt.

Han grämde sig över cykeln, skinnstället och hjälmen. Han led när han försökte röra sina avslitna muskler. Han hade svårt att höra vad de sa, eftersom blod rann ur hans öron. Han var yr och hade ont och ville inte alls vara där. De sa att han hade haft tur, men han själv tyckte att han hade haft världens otur som hamnat här.

Samtidigt förstod han vad de menade. Han levde, han hade inte brutit några ben... Men hans huvud hade fått en rejäl smäll, hans ansikte var sönderskrapat och hans kropp såg ut som en paljett av färger.

Han fick gå med kryckor, och alla sa att han hade haft tur. Han mindes fortfarande inte vad som hade hänt... Han mindes knappt vad han hade gjort för bara en liten stund sedan. "Det blir bättre", sa läkaren. Och han trodde honom. Men istället blev det sämre, han förlorade känseln i benen, sedan armarna. Han kunde inte arbeta, han kunde inte tänka, han stod inte ut med folk.

"Det går över", sa läkaren. Men han visste att det inte skulle gå över. Det var så här det skulle bli framöver. Han tyckte inte att han hade haft tur.

Han tyckte att han hade haft oturen att överleva...

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Sista dagen...

Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.

Det var ingen brådska, ändå längtade hon ut till solen och värmen, att få kända vinden susa runt henne när hon for fram på vägen. Idag bestämde hon sig för att hon inte skulle köra sin egen motorcykel. Hon skulle åka med sin man, för att komma nära honom, tätt intill.

Maken och hojen väntade utanför, hon rusade ut ur huset, med hjälmen i handen. Svingade sig lätt upp bakpå motorcykeln, vred på huvudet och såg på huset som hon redan kommit att älska så mycket. "Hej då huset" tänkte hon, sedan vrålade cykeln till och de körde ut på den lilla landsvägen som gick utanför deras hus.

Min syster Birgitta

De körde inte fort, de ville njuta av försommarens grönska och sommarens första varma dag. Träden stod nyutslagna runt dem när de åkte den slingrande smala landsvägen framåt. "Det här är livet", tänkte hon.

Hon kramade extra hårt om sin mans midja. I samma stund ställde han sig på bromsen och hon lyfte huvudet för att se vad som stod på.

En bil gjorde en plötsligt vänstersväng, rakt mot dem. I nästa sekund smällde det. Hennes man slets ur hennes grepp och for bort. Själv satt hon kvar på motorcykeln och slungades iväg rakt mot en stolpe. Luften gick ur henne när hon slogs mot stolpen och fick motorcykeln över sig. "Nu dör jag", tänkte hon.

Ändå gjorde hon inte det. Hon var förvånad över att hon inte kände någon smärta. Hon undrade var hennes man fanns. Strax stod han på knä bredvid henne och höll hennes hand. Sedan sjönk han ned bredvid henne och höll om henne.

"Jag känner ingenting", sa hon och han förklarade att allt skulle bli bra. Hon litade på honom.

Plötsligt var ambulansen där, hon lyftes upp och fördes iväg. "Min man!" ville hon skrika, men hon hade inte krafter att prata. Hon kände en mask sättas för sitt ansikte, sedan domnade hon bort.

Hon måste ha somnat, för plötsligt befann hon sig i ett svart vakuum. Röster skrek och kved runt henne, men hon såg ingenting. Hon famlade sig fram utan att känna något, rädslan växte inom henne och till slut stämde hon in i de skrikandes kör av fasa.

Sedan var hon där igen, i ljuset. Hon såg sin kropp ligga livlös på en bädd och hennes första tanke var: "Men vad är det för färg på läppstiftet, kunde de inte valt någon bättre." Då blev hon medveten om sin familj som satt runt hennes bädd. Hennes syster strök undan håret från hennes panna, medan tårarna rann nedför hennes kinder. Hennes barn stod gråtande bredvid och hennes man satt vid huvudänden och hade handen på hennes axel.

"Varför gråter ni? Jag är ju här!" skrek hon. "Jag vet!" svarade hennes syster, utan att röra på läpparna, utan att vända sig om och titta på henne.

Istället sa syster högt: "Det här är inte min syster. Det är bara ett tomt skal. Min syster finns här!" Och så svepte hennes syster med handen i luften.

Hon log, men leendet försvann snabbt när hon insåg att det verkligen var hennes tomma skal som låg där på bädden. Hon själv svävade i luften omkring dem. Hon talade med sin syster inne i systerns huvud.

Då var mörkret tillbaka igen. Skriken av fasa, kvidandet, gråten. Hon ville sätta händerna för öronen, men hon hade inga händer. Istället skrek hon.

Nästa gång hon var tillbaka i de levandes värld var vid sin begravning. Ett blomsterhav fyllde kyrkan, där inte en bänkplats var ledig. Hon såg alla sina vänner, sina syjuntaväninnor, sina motorcykelvänner, sin familj, sin man, sina barn, sina åldriga föräldrar. Alla grät de, och hon grät med dem. Över allt hon hade förlorat, över allt hon inte skulle få uppleva, över att hon inte hade tagit sin egen motorcykel den där dagen... Hon grät utan tårar för hon hade inte längre några ögon.

Det svarta mörkret var tillbaka, med all sin fasa och rop av förtvivlan. Den här gången stannade hon inte länge där, innan hon lyckades ta sig tillbaka till de levandes värld igen. Hon kom till sin syster och talade till henne. Hon berättade allt, om det svarta, mörka och hur rädd hon var och systern tröstade henne: "Jag förstår att du är rädd. Men det är inget farligt. Släpp taget så blir allt bättre."

Men hon ville inte släppa taget, hon ville inte lämna sina barn, hon ville inte gå. Men hon kände att hon var tvungen. "Ta hand om mina barn!" sa hon till systern. "Jag lovar att ta hand om dem!" sa systern, medan tårarna rann nedför hennes kinder.

Då äntligen vågade hon släppa det krampaktiga tag hon hade hållit om livet. Systern försvann, men istället för att komma till den mörka, fasansfulla platsen stod hon på en färggrann blomsteräng, där en ljummen sommarvind strök mot hennes kind. Solens strålar värmde behagligt och hon hade kropp igen. Hon kunde röra sig. Skrattande sprang hon över blomsterängen och kände glädjen fylla hennes bröst. Hon var hemma!

Till minne av min syster Birgitta som dog i en motorcykelolycka 3 juni 2006.

Här kan du läsa mina tidigare inlägg om min syster.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

En olycka händer så lätt...

Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig.

Här är jag (i röd klänning) med min far, mina bröder Peter och Olle, samt min guddotter Linda.

Pappa berättade att min bror Olles dotter Linda hade ringt och berättat att Olle låg på sjukhuset efter en motorcykelolycka.

Sist jag fick ett samtal om en motorcykelolycka var när min syster dog i en sådan 2006. Gången dessförinnan var när min kusin förolyckades på en motorcykel. Så du kanske förstår att jag blev alldeles kall när jag fick samtalet. Hitintills har varje motorcykelolycka i mitt liv slutat med död och begravning.

Det dröjde några timmar innan pappa hörde av sig igen och berättade att han hade talat med min bror Olle. Vilket då måste innebära att han mår rätt bra, annars hade han inte kunnat prata. Min bror minns ingenting, inte ens att han hade kört iväg hemifrån på motorcykeln. Han har ont överallt och jag vet faktiskt inte riktigt hur skadad han är, tror inte att pappa ville fråga, eller så var min bror för omtöcknad av smärtlindrande för att kunna berätta. Iallafall måste han stanna kvar på sjukhuset.

Den här gången slutade det inte med begravning, men det kunde ha gjort...

Många av mina kära vänner, kusiner och mina syskon kör motorcykel. Jag körde moped mycket när jag var yngre. Körde många mil, långa sträckor och flera timmar. Sedan dess har jag inget behov av att köra motorcykel. Tror också att rädslan sitter i från min kusins död. Har suttit på motorcykel en enda gång i mitt liv och då var jag skräckslagen, eftersom jag såg bilden av min döde kusin framför mig.

Den här gången var det inte min brors tur att förenas med min mor och syster...

Det gäller att inte ta något för givet här i livet, vi vet inte hur länge vi har våra nära och kära hos oss. Det gäller att ta vara på den korta tid vi har tillsammans här på jorden. Eller hur?

Kramisar Kim

12 april 2011

Min bror har fått sig några rejäla smällar, knäckta revben, totalt mörbultad, muskelbristningar, skrapsår över hela ansiktet och blödning ur öronen. Han mår rätt bra, egentligen... för det kunde ha gått värre. Olle minns ingenting från den dagen. Däremot har sjukhuspersonalen berättat att han sagt till ambulanspersonalen som kom och hämtade honom att han hade väjt för ett rådjur. Just nu retar han sig mest över att de har klippt sönder hans skinnställ, men jag tror att när han förstår hur nära det var att hela han hade blivit "sönderklippt", så bryr han sig nog inte så mycket om sitt skinnställ längre...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Änglavakt!

Flygen inställda på Kastrup, ett tåg fastnade i Glömslövs backar, radioprogrammen avbryts ständigt av trafikmeddelanden, en skolfasad rasade i Malmö på grund av snöns tyngd, skolbuss av vägen...

Det var med alla de meddelanden jag började min hemresa från Skåne till Blekinge. Först hade bilen skottats ut. Snön hade vräkt ned hela natten och stormbyarna skakat om huset. Snön fortsatte falla och stormbyarna ristade om bilen på den hala vägen.

Bitvis var vägen ren och fin, bitvis var den rena katastrofen, bara ett tjockt lager is. Hastigheten var långt under det normala och det var inte så värst mycket trafik på vägarna, men ändå fanns det bilar, och MASSOR av lastbilar.

När jag var halvvägs hemma såg jag plötsligt hur bilen framför bara svängde rakt mot en mötande lastbil. VAD GÖR HAN? Hann jag tänka och sedan smällde det.
På grund av halkan var det god marginal fram till framförvarande bil, men jag undrade ändå om min bil skulle klara sig från att köra rakt in i olyckan, skulle den hinna stanna? Många tankar for genom huvudet.

Sedan studsade personbilen tillbaka från lastbilen och for en bit framåt vägen. Lastbilen fortsatte en bra bit till innan den stannade.

Körde framför olycksbilen, stannade, slet upp dörren och rusade tillbaka, öppnade förardörren och hjälpte mannen ut. Genast sa jag: "Känner vi varandra?" För han verkade så bekant. Men han bara skakade på huvudet. Ja hela han skakade våldsamt. Jag fick undan honom från vägen, såg efter att han inte var skadad och sedan ringde jag 112 och begärde hjälp. De sa att det redan var larmat om olyckan och jag trodde att det var lastbilschauffören som ringt. Men det visade sig sedan att mannens bil hade automatlarm som ringde upp 112 när krockkuddarna löstes ut.

Det tog inte lång stund förrän första bilen anlände, tror det var någon förman för brandkåren. Han såg till att personbilsföraren var okej och fortsatte sedan bort till lastbilen. Vad han upptäckte där gjorde att det gick stort larm.

Personbilen hade nämligen slitit upp den fulla dieseltanken och nu rann allt ut över vägen. Det tog ett tag och sedan var där säkert fyra brandbilar, en ambulans kom och förhörde sig om skadade, men lämnade platsen eftersom den var på väg till en annan olycka. Polisen kom och det blev förhör, först med bilföraren och sedan med mig som var vittne till det hela. Långa köer bildades eftersom vägen var helt avstängd. En brandman började dirigera trafiken att vända om på vägen, för att kunna ta en annan väg runt olycksplatsen.

Medan vi väntat på att bli förhörda pratade jag hela tiden med mannen för att se så att han inte gick in i chocktillstånd. Till slut upptäckte jag att jag verkligen kände honom och när han hade lugnat ned sig insåg faktiskt även han att vi kände varandra. Vi hade arbetat ihop för många, många år sedan.

När han väl blivit hjälpt, fortsatte jag resan hem, på lite darrigare ben och lite skakigare händer. Det var otäckt när bilen rullade fram över det tjocka islagret. När det väl var vajerräcke i mitten kändes det tryggare, ingen risk för att råka få sladd och åka in i en mötande lastbil.

Olyckan spelades upp i mitt inre, hur bilen bara förflyttats rakt mot den mötande lastbilen, av en stormby, av ishalkan... Insåg att det bara hade rört sig om någon meter och det hade blivit en frontalkrock och då hade varken mannen, eller jag klarat oss så bra som vi nu gjorde. Det kallar jag änglavakt mitt i allt elände.

Några timmar senare när jag satt och åt, hörde jag på ett trafikmeddelande att vägen fortfarande inte var röjd efter den olycka som jag blev vittne till.

Ta det försiktigt ute på vägarna. En olycka händer otroligt fort, och det är inte alltid det går så här bra.

Här kan du läsa om när jag hade Änglavakt i en "nära-döden-upplevelse" på Island.

Kramisar från Kim