Får man lov att säga att en begravning var rolig? För det är precis vad jag skulle ville säga om min kära faster Tittis begravning.
Begravningen var inte rolig för att vi var glada över att hon inte längre fanns, utan för att min faster själv hade ordnat begravningen och absolut inte ville ha en ledsam begravning, utan ville att vi alla skulle ha roligt. Med hjälp av min fasters arrangemang och vår goda vilja gjorde vi begravningen tillsammans till något ljust och glatt, ett minne av vår fasters begravning som går helt i stil med hur min kära faster har levt, som en solstråle, alltid ljus och glad.
Det var solosång, gitarrspel och alla barnbarnen sjöng för sin kära mormor och farmor. Jag beundrar både solosångaren och barnbarnen, eftersom de stod vid kistan och riktade sången till min faster. När det var min tur att gå fram till kistan och ta farväl var det inte så lätt att hålla gråten borta och få fram de ord jag ville säga.
Det var som om änglarna grät för att min faster var död, för regnet piskade oss när vi gick till kyrkan, piskade fönstren i kyrkan och sedan kastade sig regnet obarmhärtigt över oss igen när vi kom ut. Det kändes befriande med regnet, för då var det inte bara vi här på jorden som grät av sorg och saknad. Men kanske änglarna grät av glädje över att min faster nu fanns vid deras sida?
Prästen var helt fantastisk. En lättsam jordfästning i kyrkan och vid samlingen efteråt höll han en riktig stand up comedy show och involverade oss alla. Många glada skratt ljöd genom lokalen.
Det var roligt att träffa många av de släktingar som jag inte har träffat på många, många, många år. En av dem var Rustan som lärde mig latinska namn på växter när jag var barn. Nu blev det "läxförhör" på växternas latinska namn, men inte kom jag ihåg något av dem, medan Rustan rabblade upp alla latinska namn på de växter vi såg utanför fönstret.
Det blev många kramar, många glada skratt, många kära återseenden och trots den saknad som vi alla bar inom oss, så hade min kära faster lyckats med just det hon hade försökt åstadkomma när hon planerade sin begravning: En rolig begravning!
Tack kära faster Titti, för ett långt och underbart liv tillsammans med dig, och för att du gjorde den här mycket svåra stunder till något som symboliserade den person du alltid har varit. Något vi alla kommer att bära inom oss för livet.
Läs tidigare inlägg om min faster.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Visar inlägg med etikett Min faster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Min faster. Visa alla inlägg
fredag 10 juni 2011
söndag 29 maj 2011
Facebook som hjälp i sorgarbetet
Rubriken kanske låter lite konstigt för dig. Du kanske frågar dig "Hur kan Facebook hjälpa när man har sorg?"
På nära håll har jag upplevt att Facebook faktiskt KAN hjälpa, även om sorgen inte försvinner så hjälper den de sörjande att hålla kontakten med varandra runt en avliden person.
En vän till mig förlorade sin son för några år sedan. Genom facebook kom hon i kontakt med alla hans vänner, där hittade hon också många bilder som han hade lagt ut på sig själv. Foton som nu blev en guldgruva för henne som hjälp i hennes sorg.
Min kära faster Titti dog hastigt för en liten tid sedan. Hon bodde långt ifrån mig och genom bland annat Facebook höll vi kontakten. Hon var ingen flitig besökare på Facebook, men hon fanns där. Kontot finns fortfarande kvar och ibland kikar jag in där, precis som jag brukade göra.
Vet att min faster inte skriver där längre, men det finns många andra som gör det. De uttrycker sin sorg, saknad och längtan efter min faster. Hennes barnbarn berättar för sin mormor/farmor hur deras dag har varit, vad de har gjort för roligt den senaste tiden och hur mycket de saknar henne. Även jag har skrivit där, för det hjälper att i ord få uttrycka den saknad jag känner.
Här kan du läsa mitt blogginlägg om min faster.
Så du ser, Facebook kan vara till hjälp i sorgearbetet.
Här kan du läsa vad som händer på nätet när du dör!
Snart är det begravning för min faster, fram till dess håller vi sörjande kontakten bland annat på min fasters konto på Facebook...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
På nära håll har jag upplevt att Facebook faktiskt KAN hjälpa, även om sorgen inte försvinner så hjälper den de sörjande att hålla kontakten med varandra runt en avliden person.
En vän till mig förlorade sin son för några år sedan. Genom facebook kom hon i kontakt med alla hans vänner, där hittade hon också många bilder som han hade lagt ut på sig själv. Foton som nu blev en guldgruva för henne som hjälp i hennes sorg.
Min kära faster Titti dog hastigt för en liten tid sedan. Hon bodde långt ifrån mig och genom bland annat Facebook höll vi kontakten. Hon var ingen flitig besökare på Facebook, men hon fanns där. Kontot finns fortfarande kvar och ibland kikar jag in där, precis som jag brukade göra.
Vet att min faster inte skriver där längre, men det finns många andra som gör det. De uttrycker sin sorg, saknad och längtan efter min faster. Hennes barnbarn berättar för sin mormor/farmor hur deras dag har varit, vad de har gjort för roligt den senaste tiden och hur mycket de saknar henne. Även jag har skrivit där, för det hjälper att i ord få uttrycka den saknad jag känner.
Här kan du läsa mitt blogginlägg om min faster.
Så du ser, Facebook kan vara till hjälp i sorgearbetet.
Här kan du läsa vad som händer på nätet när du dör!
Snart är det begravning för min faster, fram till dess håller vi sörjande kontakten bland annat på min fasters konto på Facebook...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
måndag 9 maj 2011
Min faster Titti, R.I.P.
Har just nåtts av sorgebudet att min kära faster Titti somnat in för en stund sedan.
Ja, egentligen heter hon Ingrid, men har kallats Titti så länge jag minns. Vi har känt varandra hela livet och träffats ofta.
Ända sedan jag slog igenom med min debutbok har faster Titti kommit varje år till bokmässan för att träffa mig.
Hon har berättat hur stolt hon har varit över mig och jag har talat om för henne hur stolt jag har varit över henne, att få ha just hennes som min faster. Ett år var hon även på bokmässan för att hon själv fanns med i en bok. Hon och min andra faster, Elvy, hade fått vara fotomodeller för en bok och det kan jag mycket väl förstå eftersom de båda är otroligt vackra för sin ålder.
En av höjdpunkterna på Bokmässan i Göteborg har för mig varit när faster Titti kommit och besökt mig. I höst kommer det att kännas väldigt tomt när jag inte kan skratta tillsammans med min faster, utbyta minnen, eller bara få en go kram.
Sist jag träffade min faster såg hon ut att ha åldrats väldigt mycket, väldigt fort på bara en månad. När jag visade fotot på henne för min far sa han "Det där är inte min syster". Ingen av oss visste då hur sjuk hon var, inte ens min faster.
Nu är hon borta och livet har blivit lite tystare...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Ja, egentligen heter hon Ingrid, men har kallats Titti så länge jag minns. Vi har känt varandra hela livet och träffats ofta.
Ända sedan jag slog igenom med min debutbok har faster Titti kommit varje år till bokmässan för att träffa mig.
Hon har berättat hur stolt hon har varit över mig och jag har talat om för henne hur stolt jag har varit över henne, att få ha just hennes som min faster. Ett år var hon även på bokmässan för att hon själv fanns med i en bok. Hon och min andra faster, Elvy, hade fått vara fotomodeller för en bok och det kan jag mycket väl förstå eftersom de båda är otroligt vackra för sin ålder.
En av höjdpunkterna på Bokmässan i Göteborg har för mig varit när faster Titti kommit och besökt mig. I höst kommer det att kännas väldigt tomt när jag inte kan skratta tillsammans med min faster, utbyta minnen, eller bara få en go kram.
Sist jag träffade min faster såg hon ut att ha åldrats väldigt mycket, väldigt fort på bara en månad. När jag visade fotot på henne för min far sa han "Det där är inte min syster". Ingen av oss visste då hur sjuk hon var, inte ens min faster.
Nu är hon borta och livet har blivit lite tystare...
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Etiketter:
Bokmässan,
Död,
Kim M. Kimselius,
Min faster,
Sorg,
Titti
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)









