Hur ser ditt skrivbord ut?

Idag har varit en riktigt, riktigt intensiv dag. De sista veckorna har varit intensiva och jag plockar fram faktaböcker, slår upp och har dem framme, skriver ut kapitel och letar på nätet. Allt läggs på skrivbordet.

Idag insåg jag att mitt skrivbord såg ut som ett mindre katastrofområde, jag fick knappt plats med armbågarna när jag satt och skrev. På kortet har jag bara tagit med den närmsta delen vid tangentbordet. Den "renaste" ytan. Ni skulle se resten av skrivbordet...

Så här ser det alltid ut när jag är i slutskedet av en bok. Jag har samlat på mig mycket material, letat och skrivit och inte tagit bort, för jag kanske behöver leta igen.

Just nu är det material för två böcker som ligger på skrivbordet "Theos Pompeji" samt Boudicas strid mot Romarna". "Theos Pompeji" är färdigskriven och ombruten, med andra ord ligger den som helt färdig bok med sidor och bilder. Nu ska jag bara läsa boken en enda gång till, därefter ska den iväg till tryckeriet. Boken har legat och "mognat till sig", sedan jag läste den sist och den har även skramlat runt i bakhuvudet på mig när jag gått och funderat på "Boudicas strid mot Romarna". Det är bra att göra så, för ibland upptäcker jag att det saknas något och då finns det fortfarande chans att lägga till det. Som jag gjorde idag.

Den här dagen känns som flera dagar. Gick upp tidigt och hängde på låset hos tandläkaren eftersom jag tappat en plomb, sedan åkte jag och handlade. Skulle egentligen ha handlat för helgen, det är ju min födelsedag på söndag, men jag var så inne i boken att jag bara hade en enda liten plastpåse med mig ut ur affären. Det viktigaste: Sojayoghurt, frukt och grönsaker. (Jan åker och handlar imorgon igen.)

När jag kom hem satte jag mig och skrev, Jan tog hand om hundarna och när jag gick för att laga lunch hade han redan lagat maten och den stod färdig och väntade på mig. Han förtjänar en medalj! Jag pustade ut med en promenad med Tola och funderade på det jag precis avslutat Boudicaboken med när jag lämnade datorn för lunch. Därefter gick jag tillbaka och satte mig och skrev igen. Helt koncentrerad, och vet du, det är då mina böcker blir som allra bäst. När jag lever med böckerna, är på plats och känner och upplever det som mina huvudpersoner gör.

Men när jag lever så här innebär det också att hemmet får stå åt sidan och jag vågar inte tänka på hur jag ska hinna städa innan min födelsedag. Kanske är det städat och fint när jag vaknar på söndag morgon, eftersom Jan vet hur jag är när jag är i slutskedet av en bok.

Just nu ser jag alltså inte bordsskivan på mina två stora skrivbordsskivor och då slog mig tanken: Hur ser det ut hos alla mina skrivande vänner? Har de ordning och reda, eller är det kaos och katastrofområde även hos dem när de är inne i ett intensivt skrivarskede?

Därför undrar jag: Hur ser det ut på ditt skrivbord?

Kramisar från Kim
med ett mycket rörigt skrivbord (men det bästa av allt är att jag hittar allt jag vill ta fram, jag vet var det finns i all röran).

Nu är den här, Theo och Pluto-muggen

Äntligen har muggen med Theo och Pluto-motivet kommit. Ni ser den på bilden här, när jag dricker te ur den.

Jag vet inte vad ni fans tycker, men jag tycker att muggen är jättesnygg, precis lika fin som förra årets mugg med motiv på Theo och Ramona.

Som vanligt kommer muggen att säljas på Bokmässan i Göteborg. I år hittar du muggen, böckerna och mig i monter B09:20 23-26 september.

Idag får det bli ett kort blogginlägg, för jag har tillbringat hela dagen på djursjukhuset Läckeby utanför Kalmar med min hund Tola. Hon korsbandsopererades i februari och i helgen svullnade hennes knä upp rejält. Jag ringde till Läckeby i helgen eftersom de hade jouröppet och fick tid idag. Därför var jag tvungen att åka hem från min skrivarstuga. Tola hade vätska i knäet, inflammation och feber. Nu ligger hon och sover, trött efter en lång dag. Jag måste ta igen den förlorar skrivardagen och jobba ikväll. Den som ändå vore hund...

Kramisar Kim

Utdrag ur Theos Pompeji

Något osannolikt var på väg att hända Theo. Något oerhört som helt skulle förändra hans liv. Men än så länge var han inte medveten om det. Livet gick i sina vanliga rutiner.

Han hade ett fåtal vänner, däribland bagaren Popidius Priscus som skulle bli vittne till inledelsen av händelsen. Theo hade en storebror, Marius, som alltid ställde upp och hjälpte honom, men också ständigt utsatte honom för pinsamma skämt. Theos lillasyster Livia trodde att världen kretsade runt henne och vad hon skulle ha för håruppsättning den dagen. Även Livia skulle få en betydelefull roll i händelsen.

Theos mor Urgulanilla och hans mycket bestämde far Romulus skulle komma att ställa till en hel del problem för Theo. Och så hade han också hunden Pluto. Ja, egentligen var det inte Theos hund utan Primus, en vän till Theos far, men Theo försökte så mycket som möjligt att umgås med Pluto. Det innebar att Pluto och Theo blivit oskiljaktiga eftersom de känt varandra sedan Pluto var valp. Det var just Pluto som gjorde att Theos liv helt ställdes på ända och tvingade honom att fatta det svåraste beslut han någonsin gjort i hela sitt liv. Ett beslut som han skulle komma att ångra många, många gånger, men det var också ett beslut som räddade livet på både Theo och Pluto.

Innan vi når fram till de ödesdigra dagen, hände en hel del saker som formade Theo till den han var den dag han var tvungen att snabbt bestämma sig. Om livet fram till den dagen varit helt annorlunda hade Theo säkerligen fattat ett helt annat beslut och därmed dömt både sig själv och sin älskade hund Pluto till döden.

Låt oss se vad det var som hände...

Baksidestext till Theos Pompeji

En islandsbild får symbolisera dagens blogginlägg som handlar om boken "Theos Pompeji". Sitter vid min lilla bärbara dator i min kalla sommarstuga och har inte mina bokomslag i denna datorn, men islandsbilderna finns här, eftersom detta är min "resdator". Imorgon ska jag föreläsa i Helsingborg, det är därför jag är i stugan, och för att jag ska jobba intensivt några dagar med "Boudicas strid mot Romarna".

Här kan du nu läsa baksidestexten till "Theos Pompeji":

En augustimorgon år 79, i staden Pompeji vid vulkanen Vesuvius, blir Theo vittne till något som förändrar hans liv för all framtid. Upplevelsen för honom till en sierska som uttalar en spådom, som gör att Theo kastar sig handlöst in i nya skrämmande händelser. Allt för att undvika det katastrofala öde som väntar.
En fascinerande bok om Theos liv i Pompeji, som vävs ihop med romartidens historia. Här får du följa de dramatiska händelser som formar Theo till den person han är när han möter Ramona. En bok fylld av nervpirrande äventyr i väntan på vulkanutbrottet som förintar Pompeji.

Snart kommer du även att kunna läsa utdrag ur boken på min hemsida www.kimselius.se (KLICKA HÄR) och även läsa Smakprov ur boken (vilket innebär cirka 2 kapitel).

Nu väntar jag bara på bokomslaget i sin helhet och sedan är boken klar att gå iväg till tryckeriet och jag kan koncentrera mig till 100% på "Boudicas strid mot Romarna".

Jag hör av mig igen när du kan läsa utdrag ur boken och Smakprov.

Kramisar Kim

Vulkanaskan kväver mig

Tror att det har blivit lite mycket vulkaner för min del det senaste halvåret. Först Islandsvistelsen i höstas, där jag såg vulkaner och fick höra berättelser om dem. Sedan Theos Pompeji och nu vulkanutbrott på riktigt vid Eyjafjallajökull, som fått stora konsekvenser för hela samhället och hela Europa.

Då kanske det inte är så konstigt att jag inatt drömde att jag kvävdes av vulkanaska. Allt, människor, djur, växter, byggnader, var grått pudrat i aska.

I drömmen tillhörde jag en av alla de strandade turisterna, men jag befann mig vid foten av Eyjafjallajökull vulkanen. Det var svart som natten av all aska som föll från himlen och alla människor flydde från det hotell som fanns där.

I drömmen visste jag vad som skulle hända, för jag har ju skrivit boken "Tillbaka till Pompeji" om vulkanutbrottet som förintade staden Pompeji, så jag visste att jag skulle dö. När askan täppte till halsen för mig och kvävde mig vaknade jag. Somnade om och drömmen upprepades om och om igen. För trots att jag vaknade varje gång jag kvävdes, drömde jag samma dröm igen. Det borde kallas mardröm, men det konstiga var att jag inte var rädd, att jag inte tyckte det var otäckt, det var mer som om jag tänkte: "Jaha, då slutar det så här då!" Ett bra slut för en "vulkanförfattare".

Idag har jag suttit och lagt in korrigeringarna på Theos Pompeji och drömmen kom upp igen och jag tänkte att det var bäst att skriva av mig den, då brukar saker och ting vara lättare att handskas med. Annars kanske risken är stor att jag drömmer samma dröm i natt igen.

Det första jag hörde när jag vaknade på morgonen och satte på radion, var att det nu regnade på Island och det gjorde de askfyllda vägarna till en enda lersörja av aska. Sedan sa de att askan hade stelnat till ett hårt täcke över allt. Det måste ha varit där det inte regnade då, annars stämmer det ju inte.

Om jag, som inte är i närheten av vulkanen Eyjafjallajökull kan drömma om den, hur är det då inte för de som bor där, som känner askan falla över sig och ser sina marker förstöras?

Nu ska jag korrekturläsa Theos Pompeji igen, så risken är väl stor att jag får nya vulkandrömmar.

Eftersom detta inlägg kändes lite tungt ville jag piffa upp det med en liten vårbukett, plockad innan snön föll och lade sig som ett tjockt täcke över allt igår kväll.

Nu skiner solen in på mig genom fönstret, men himlen är kolsvart, kanske ännu ett snömoln som drar in?

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar Kim

Så här tycker korrekturläsarna om Theos Pompeji:

Alltid lika nervöst när buntarna med manus kommer i retur från korrekturläsarna. Har de hittat många fel, tycker de om berättelsen, har jag tappat röda tråden någonstans, tycker de boken är bra???? Och många, många andra funderingar.

Jag sliter upp kuverten med korrekturen och skummar snabbt igenom det de har skrivit. Puh! Inget negativt, då kan jag läsa all text i lugn och ro.

Så här skrev de:

"Tack för spännande läsning! BRA! Bra flyt, spännande och inte för otäck! Jättebra skrivet"

"Tack för ännu en härlig läsupplevelse! Jag fick rysningar i kroppen... Att få lära känna Theo mer ger även en ny krydda till de andra böckerna. Jag blir sugen på att läsa de andra böckerna igen."

"Din bästa bok hittills! Ditt språk har utvecklats alldeles otroligt. Nu väntar jag på nästa och nästa och nästa..."

Ja, det var några av alla de kommentarer som korrekturläsarna har lämnat. Jag kan inte skriva alla, för då skulle jag avslöja för mycket av handlingen...

Kan du förstå känslan jag får när jag läser korrekturläsarnas kommentarer efter att ha "slitit" med boken och känt att "det här är den absolut bästa bok jag har skrivit", precis som jag säger varje år. Men kanske är det så att böckerna bara blir bättre och bättre för varje år och att det är därför jag känner så. För om jag ska tro korrekturläsarna så är "Theos Pompeji" den absolut bästa bok jag har gjort.

Ska bli otroligt spännande att få höra vad du och alla andra läsare tycker om boken när den väl har hamnat ute i butiken.

Nu ska jag sätta mig ned och fortsätta skriva på "Boudicas strid mot Romarna" eftersom huvudet är fyllt av ord till den boken. Därefter ska jag lägga in de korrigeringar som korrekturläsarna har upptäckt och så är "Theos Pompeji" nästan klar. En härlig känsla!

Tänk vad många böcker det har blivit om Theo och Ramona sedan min debutbok "Tillbaka till Pompeji" kom ut... Aldrig trodde jag då att det skulle bli så många böcker i serien om Theo och Ramona. Men än är det inte slut, ännu finns det många idéer och historiska händelser att skriva om, om de överlever nästa bok vill säga...

Dags att jobba igen!

Kramisar Kim