Dödsdomen
”Hej!
Kan du undvara en femma?”
Britta vände sig om och såg på mannen som
hade tilltalat henne. Han såg inte ut som de vanliga tiggare som brukade sitta
utanför ingången till kiosken. Det här var en ung man i hennes egen ålder, runt
tjugo. Han var riktigt snygg, trots sin skäggstubb, eller kanske på grund av
skäggstubben. Hon lät undslippa sig ett leende vid tanken och fortsatte granska
mannen. Slitna jeans, men vem hade inte det nuförtiden? Hans ögon var varma,
men ledsna. Tja, varför inte. Hon hade ändå ingen användning för den längre.
Utan att tveka knäppte Britta upp
axelremsväskan och plockade fram sin portmonnä. Hon tog ut en femtiolapp,
ångrade sig och tog sedan ut alla kontanter hon hade och räckte fram dem till
mannen.
Han såg förvånad ut när han tog emot dem,
stirrade handfallen på sedlarna i sin hand.
”Men… Det är ju över femhundra kronor!”
”Tja!” sa Britta och ryckte på axlarna. ”Jag
tror du behöver dem bättre än vad jag gör.”
”Tack! Jag har varit ute och tågluffat och
fick besked att min mor är allvarligt sjuk, det fattades bara fem kronor för
att jag skulle få en biljett hem, men mannen i biljettkassan vägrade att ge mig
rabatt. Men du… Jag behöver faktiskt inte alla de här pengarna.”
”Köp något fint åt din mamma!” sa Britta.
”Nja… Hon ligger för döden, så hon behöver
inte speciellt mycket just nu”, sa mannen och fick något sorgset i blicken.
Det högg till i Britta vid de orden. Ingen
skulle sörja henne, ingen äkta man, ingen pojkvän, inga föräldrar, ingen.
”Om jag fick besök vid min dödsbädd (av någon
som är så snygg som du, tänkte hon) skulle jag vilja ha en ask choklad och nöja
mig med att hålla din hand ända fram tills jag drog sista andetaget.”
Mannen log och räckte fram handen.
”Christer!”
”Britta!” sa hon och tog emot hans hand.
Det var ett rejält handslag, en kraftkarl
skulle hennes mor ha sagt.
”Trevligt att träffas, men du. Ska du inte ha
tillbaka dina pengar?” sa Christer.
Britta skakade på huvudet.
”Nej, jag behöver dem faktiskt inte”, sa hon
och kände knuten i magen bli större.
Hon kände sig illamående och lite yr. Kanske
var det så det skulle vara i slutet.
”Okej, tack då. Jag lovar att köpa en
chokladask åt mamma och tänka på dig. Har du något telefonnummer?”
Britta log åt ironin att ha fått kontakt med
en snygg, charmerande karl när tiden var utmätt. De skulle aldrig få ett liv
tillsammans. Men varför inte? Hon gav honom telefonnumret till sin nya Samsung Alpha
Frosted Gold. Den som hon hade gett sig själv i tjugoårspresent förra veckan.
”Jag ringer! Nu måste jag rusa, tåget går
strax, men jag hör av mig. Stort tack!” I nästa stund var han borta.
Britta stod och såg efter honom. Visst var
det typiskt henne, att alltid missa chansen, vad det än gällde. Hon tänkte på
sin mamma och pappa, som både hade dött i en trafikolycka förra året och lämnat
henne ensam. Inga syskon hade hon. Föräldrarna hade bara velat ha ett enda
barn, för att få rå om henne extra mycket och slösa all sin kärlek på henne
hade de sagt. De hade säkert inte räknat med att dö så fort, tänkte hon. Just
nu hade det varit skönt att ha några syskon att ringa, att dela den
fruktansvärda nyheten med, att bli kramad och tröstad.
Inte hade hon några vänner heller,
nyinflyttad som hon var i Stockholm. Hon såg sig om på myllret i
centralstationen vänthall. Så mycket folk runt mig, ändå är jag helt ensam.
Ryck upp dig! sa hon till sig själv. När hon hade
fått beskedet för någon timma sedan hade hon bestämt sig för att inte deppa. Hon
skulle göra något bra. Nu hade hon gjort det, hon hade gett Christer de sista
pengar hon hade i plånboken, men hon hade fortfarande kvar sina kreditkort. Dem
kunde hon köpa mycket för innan kreditgränsen var nådd. Hon skulle ändå slippa
betala.
Hon såg sig omkring, såg tiggaren som hastigt
reste sig upp och lufsade iväg när polisen närmade sig. Vad kunde hon göra för
att hjälpa några medmänniskor?
”Jag vill dö som en hjälte, inte som en
vanlig kontorsråtta”, viskade Britta.
”Förlåt!” sa en äldre man som stod bredvid
henne. Han vände sig om och såg på henne.
”Nej, det var inget. Om jag inte kan hjälpa
er med något?” sa Britta.
”Jo, jag skulle försöka köpa en biljett i
automaten, men den vill helt enkelt inte ta mitt kort”, sa mannen.
”Det ordnar jag”, sa Britta, gick fram till
automaten och stack in sitt kreditkort. ”Vart ska ni resa?”
”Hem!” sa mannen och Britta kunde inte låta
bli att le.
”Förlåt lilla damen, men ni kan ju inte veta
var jag bor”, sa mannen i nästa ögonblick och strök handen över sin svarta yllerock.
Då såg Britta det svarta sorgbandet på
överarmen, mannens svarta hatt, mörka byxor och välputsade svarta skor. Hon såg
de sorgsna ögonen, de välrakade kinderna och doften av Hugo Boss rakvatten. Det
hade hennes pappa också använt.
”Vill ni kanske ta en kopp kaffe med mig”, sa
Britta och lade försiktigt handen på mannens underarm.
Han granskade henne noga och sa:
”Syns det så tydligt?”
Hon nickade.
”Nåväl! Det kan vara skönt att ha någon att
prata med en sådan här dag”, sa mannen och lät hennes hand ligga kvar.
De gick till närmaste kafé. Hon köpte kaffe
och kaka till dem båda med sitt kreditkort, medan mannen slog sig ned vid ett
bord. Han satt och pillrade på sorgbandet när hon kom, ögonen var våta och
tårar rann nedför hans kind. Hon hann knappt slå sig ned innan han började
tala.
”Vi var gifta i sextio år. Det är lång tid.
Inga barn fick vi, men vi hade varandra, så det gjorde inte så mycket. Inte
förrän nu. Jag känner mig så ensam. Nu ligger hon där, kall och ensam i vår
gemensamma grav. Det nöp till i hjärttrakten när kistan sänktes ned och jag
hoppades att jag skulle få en hjärtattack och följa henne in i döden, men se
den allsmäktige har säkert andra planer för mig”, sa mannen och sörplade lite
kaffe.
Britta önskade att hon hade haft någon som
sörjde henne så vid hennes grav. Hon undrade om någon enda person skulle komma
på hennes begravning.
Mannen berättade om det långa livet
tillsammans med hustrun, vars begravning han just hade kommit från. Britta lät
tiden gå, struntade i att hon hade sagt att hon skulle komma tillbaka till
jobbet senare, struntade i att hon inte kände mannen. Ja, hon struntade i
precis allting.
När de reste sig för att skiljas, gav Britta
den gamla mannen en lång och innerlig kram. Hans ansikte sken upp och han
smekte hennes kind.
”Du har ett gott hjärta, lilla vän. Hoppas
att du hittar någon som förtjänar det”, sa mannen. I nästa stund var han
försvunnen i vimlet av människor.
Hon stod kvar och såg efter honom utan att
egentligen se honom. Hon visste inte hur länge hon hade stått där när hon hörde
en smäll, tätt följd av ännu en. Folk omkring henne började springa åt alla
håll. Släppte sina väskor och bara sprang.
Britta såg två människor som låg på golvet
bredvid sitt bagage, en röd vätska började sprida sig runt dem.
Ännu en smäll hördes genom ljudet av
skrikande människor och springande steg. Ytterligare en person föll, alldeles
bredvid henne.
Ja, ta mig nästa gång, ta mig, tänkte Britta.
Hon mindes samtalet med doktor Larsson för
några timmar sedan. Hon hade gått till sin årliga kontroll, röntgat lungorna
eftersom hon hade känt sig lite andfådd ett tag. När läkaren hade lämnat
beskedet att hon hade cancer i sista stadiet och bara hade någon eller några
veckor kvar att leva hade tiden stannat.
Livet är så orättvist, mindes hon att hon
hade sagt. Hon hade nyss fyllt tjugo, blivit ekonomiskt oberoende tack vare
föräldrarnas höga livförsäkringar, hon skulle ha fått ett gott liv.
Ännu ett skott small, i samma stund hörde hon
det hjärtskärande skriket. Hon vände sig om och såg en liten pojke stå ensam
bredvid en väska. På golvet bredvid honom låg en kvinna. Blodet spred sig från
hennes huvud, ja, det som en gång hade varit hennes huvud, för skottet hade
gjort det till en oformlig massa.
Britta vred på sig och såg sig omkring i
vänthallen. Hon såg en ensam man stå med ett gevär uppe på andra våningen. Nu
var det bara hon och den lilla pojken kvar, alla andra hade flytt. Hon såg hur
siktet var inställt på pojken.
”NEJ!” skrek hon och sköt fart mot honom.
Hon slängde sig över pojken i samma sekund
som skottet brann av. Hon hörde polissirener, folk som skrek och den lille
pojken som stönade till när hon föll med all sin tyngd över honom.
I nästa sekund kände hon en brännande smärta
i ryggen och hon förstod att kulan hade träffat henne.
”Tack och lov”, mumlade hon medan ett leende
spred sig över ansiktet. ”Nu dör jag som en hjälte. Min död gör skillnad!”
Några ynkliga hjärtslag senare var hon död
och hennes blod flöt ut över det hårda golvet, över den lille pojke hon hade
räddat med sitt eget liv.
”Syster
Lena! Syster Lena! Skynda sig in hit!” ropade doktor Larsson upprört.
Sjuksköterskan Lena rusade in till
överläkaren.
”Vem i helv… Ursäkta svordomen, men vem har rört
till röntgenplåtarna. Här har jag lämnat dödsdom till unga fröken Britta
Svensson, när det är den äldre damen Britta Svensson som bara har några veckor
kvar i livet. Den tjugoåriga Britta är kärnfrisk och kommer förhoppningsvis att
bli riktigt gammal, förmodligen bara dålig kondition som gör att hon är
andfådd. Jag får skriva ut ett recept på motion till henne. Ring genast upp den
yngre Britta och berätta den glädjande nyheten. Hon var förkrossad när hon
lämnade mitt kontor för några timmar sedan. Om jag får tag på den som är skuld
till det här misstaget, då vet jag inte vad jag gör. Seså, skynda sig att ringa
nu!”
Sjuksköterskan skyndade sig fram och tog
sjukjournalen ur läkarens hand, jäktade ut ur rummet, fram till sin expedition,
där hon snabbt letade upp den unga flickans mobilnummer för att ringa och lämna
det glädjande beskedet.
Signal, efter signal gick fram tills hon
hörde en mansröst svara:
”Detta är konstapel Eriksson, vem är det jag
talar med?”
Efter att ha förklarat vem hon var, fick hon
höra vad som hade hänt. Darrande lade hon på luren och hoppades innerligt att
doktor Larsson aldrig skulle få reda på att ansvaret för de ihopblandade röntgenplåtarna
var hennes.
Nå, vad tyckte du om min novell? En berättelse som pockade på min uppmärksamhet när jag just skulle krypa i säng på Apple hotell i Göteborg. Ingen tid fanns att skriva, för jag skulle upp tidigt nästa dag för att föreläsa. Inte förrän kvällen därpå satte jag mig för att få ur mig orden. Jag är nöjd med resultatet, hoppas att du också tyckte om den.
Här kan du läsa fler
tänkvärda berättelser av Kim M Kimselius.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius.
Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida
www.kimselius.se.
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.
Inlägg
