Få författare kan skrämma mig så som John Ajvide Lindqvist. Jag läser alla hans böcker med skräckblandad förtjusning, så även Lilla Stjärna som höll mig fast i ett järngrepp hela tiden. Otroligt spännande och otäck!
Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor.
Under en
svamputflykt hittar svensktoppsartisten Lennart ett spädbarn nedgrävt i
en plastpåse. Han räddar flickan till livet och hennes första skrik gör
honom stum. Ur den lilla kroppen stiger en serie perfekt träffade toner.
Han tar med flickan hem och gömmer henne i källaren. Hennes obefläckade
musikalitet ska ge hans liv mening.
Hon är Flickan med den gyllene håret.
Vid
samma tid föds en annan flicka i en mellanstor svensk stad. Hennes liv
rymmer inte många glädjeämnen. Hon upplever sig själv som grå och
alldaglig med få begåvningar och ännu färre vänner. Hon tröstar sig med
elaka hyss och trollande på olika nätforum.
Hon är Den andra flickan.
Så
småningom korsas de två flickornas vägar. En brinnande vänskap växer
fram, med förödande konsekvenser för alla som kommer i dess närhet.
Lilla
Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en
annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig
att gå för den du beundrar över allt annat?
I Lilla Stjärna för
John Ajvide Lindqvist ännu en gång in skräcken i ett vardagligt, samtida
Sverige. Unga människor i en värld av bortvända vuxna försvarar sig med
vad som finns till hands. Eldrivna verktyg, om så krävs. Det är hans
mörkaste bok hittills och både känsliga läsare och älskare av Allsång på
Skansen varnas.
Det här är en bok för dig som tycker om spänning och skräck och lite av det övernaturliga. En bok jag varmt rekommenderar!
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Visar inlägg med etikett John Ajvide Lindqvist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Ajvide Lindqvist. Visa alla inlägg
lördag 14 april 2012
torsdag 12 augusti 2010
Autopilot, födelsedag, dragspel och djursjukhus

Det här är min pappa på sin 87-åriga födelsedag, tillsammans med sin hund Zeb och sitt älskade dragspel. Pappa har flera dragspel, ett av dem har följt honom hela hans liv. Han har burit med det under kriget, spelade både för vänner och fiender, i krig och fred, på bröllop och fest. Men allra mest har han spelat för glädjens skull.
Igår var det alltså pappas födelsedag och jag körde tre timmar för att fira honom. Men det kändes som om jag fick en present när pappa tog upp dragspelet och spelade för mig, något som inträffar alltför sällan sedan min syster och mamma dog. Igår spelade pappa med glädje, hans hund älskar när pappa spelar och jag också. Både pappa och jag sjöng för fullt till dragspelsmusiken, både gamla välkända sånger från min barndom och nya som pappa har lärt in.
Vi i vår familj är uppväxta till pappas dragspelsmusik, som alltid fanns där, vid alla tillfällen. Aldrig att pappa åkte någonstans utan sitt dragspel. Pappa är fantastisk, det räcker att du nynnar en sång så tar han upp tonen och spelar. Han kan inte spela efter noter, men hans gehör räcker mer än väl och han har fått beröm från stora erkända dragspelsspelare. Som du ser på bilden spelar pappa med glädje.

Det var en intensiv dag igår med 3 timmars bilresa, promenad och sedan in i bilen igen till närmsta samhälle, för att äta lunch och sedan besöka biblioteket där pappa stolt presenterade sin dotter som "författaren Kim Kimselius" och bibliotekarien sken upp igenkännande. Utan att ha en aning om att hon hade gett pappa en glädjens födelsedagspresent med sitt igenkännande leende.
Därefter for vi till kaffet för att äta födelsedagstårta. Ägaren, vars sambo är från Island, berättade att hon hade läst om att min bok Tillbaka till Pompeji blivit utsedd till en av årets bästa utländska böcker 2009 på Island. Återigen sken pappa upp och såg ut att spricka av stolthet. Ännu en glädjens födelsedagspresent.
Trots att vi var rätt trötta båda två när vi kom hem tog pappa fram dragspelet och satte fingrarna till knapparna. När han beskrev hur musiken flödade ur hans fingrar genom dragspelet, beskrev han precis samma känsla som jag har när jag sätter fingrarna till tangentbordet och orden flödar ur mig. Exakt samma känsla! Det måste vara magi, att vi båda känner på samma sätt för två olika konstarter.
Vi talade minnen, både barndomsminnen och pappas ungdomsminnen. Han håller på att skriva om sin uppväxt, barndom, ungdomsminnen och hela sitt liv. Han anförtrodde mig ett fullskrivet häfte som jag ska renskriva för honom. Ska bli spännande att läsa.
Log igenkännande imorse när pappa stolt läste ur sin berättelse, precis som jag älskar att läsa ur mina berättelser för honom.
Därefter var det dags att fara till Växjö Djursjukhus för rehab-träning med Tola, som varit med hos pappa hela tiden. Jag hade runt två timmars bilkörning framför mig när jag startade resan till Växjö.
Jag var rätt trött och lyssnade på "Lilla Stjärna", som just då var inne i en otroligt spännande fas. Jag tänkte "När jag kommer till Värnamo ska jag stanna och ta en promenad", samtidigt som jag förundrades över hur långt det var till Värnamo idag. Du kanske kan förstå min förvåning när jag plötsligt körde in i Växjö!!!
Bilen hade gått på autopilot från pappa, hela 27:an ända till Växjö, antingen för att jag har kört vägen så ofta, eller för att boken var så spännande att lyssna på. Men jag hade inte glömt av trafiken, fullt fokus, såg ambulansen som körde upp bakom mig, saktade ned inför alla hastighetsförändringar... Ändå missade jag Värnamo!!! Trots att jag bevisligen måste ha kört förbi där... Det är verkligen autopilot!
Tola opererade sitt knä i februari 2010 och sedan dess har vi gått på rehab på Växjö Djursjukhus. Något som Tola älskar. Hon gråter när vi svänger in på parkeringen, ja faktiskt ett par svängar innan när hon börjar känna igen vägarna. Hon har bråttom in och brukar studsa av förväntan i väntrummet, medan hon väntar på att få komma in till bassängen. Idag satt hon lugnt och stilla med blicken fäst på dörren. Tror hon var trött efter två dagar borta, ny sovplats, ny kompis och en intensiv samvaro med sin matte.
Idag var sista gången Tola simmade, vilket hon inte vet om ännu. Tolas rehab har tagit mycket av min tid eftersom det är drygt en timmas körning till Växjö och så ska hon mätas, vägas, kollas, simma, tvättades av och pratas igenom. Det tar en halv dag, som försvunnit från mitt skrivande, nästan varje vecka. Men nu äntligen är hon friskskriven och får börja "jobba igen".

Samtidigt som det var skönt att det var sista gången kommer jag att sakna träningen. Har fått fin kontakt med personalen och Martina (se bild) och jag har talat om allt möjligt.
Det har varit två intensiva dagar och jag har nu lyssnat färdigt på "Lilla stjärna" av John Ajvide Lindqvist. En skrämmande och helt underbar bok, precis som alla hans tidigare böcker.
Nu ska jag ta och besvara alla mejl, meddelande, frågor på Unga fakta och kommentarer på min blogg och facebook. Ska bli jättekul!
Vi hörs imorgon igen!
Kramisar Kim
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)