lördag 24 juli 2010
Sommarläsning
Den här sommaren hade jag tänkt ägna mig åt att krypa upp i hammocken och läsa böcker. Hela mitt nattduksbord är fullt av kollegors böcker som jag längtat efter att få läsa.
Där ligger "Bärböckerna" av Eva Swedenmark samt "Mellan två världar" och några andra av Evas böcker och lockar till läsning, med sina underbara omslag och fascinerande innehåll...
Kent Lundholms "Konungarnas konung från Baklandet, verkar mycket spännande..
Monika Hääggs första del i Bronsåldersäventyret "Solbarnet" lockar mig, eftersom den är historisk precis som mina egna böcker...
Aino Trosells bok "En gränslös kärlekshistoria" låter fascinerande och intressant..
Victor och Stefan Estbys ungdomsromaner "Jagad" och "Beskjuten", låter som riktiga deckare i Stockholmsmiljö...
Det var alltså dessa böcker som nu skulle ha varit lästa. Men sommaren har varit fylld av gäster och kommer att vara så ännu ett tag. Dessutom har det varit en helt otrolig sommar fylld av solsken och värme, vilket har lockat till utomhusaktiviteter och långa kvällar runt trädgårdsbordet i glada vänners sällskap.
Däremot har jag hunnit lyssna på några ljudböcker, eftersom jag har kört en hel del när vi inte haft gäster, varit och signerat, hälsat på pappa, varit på djursjukhus med mina hundar...
Nora Roberts "Dödligt villospår", fick mig att vilja köra en bit till när jag var framme vid målet.
"Dödsmässan" av Reginal Hill var så otroligt spännande att jag satt kvar i bilen och fortsatte lyssna när jag kommit hem.
"Katedralen vid havet" av Ildefonso Falcones, håller jag på med nu och det är nog en av de mest fascinerande böcker jag har läst/lyssnat på. Den har jag laddat ned på min mobil och lyssnar på när jag jobbar i trädgården. Det har gjort att varje rabatt ger en minnesbild av var i boken jag var just när jag höll på med den rabatten.
Älskar att läsa, nästan lika mycket som jag älskar att skriva. Speciellt roligt är det att upptäcka nya författare som har något nytt att berätta, med ett språk som fångar direkt.
Har du några bra boktips får du gärna skriva ned dem här i kommentarer, till mig och till alla de som läser mitt blogginlägg.
Ha en fortsatt underbar sommar med många böcker och mysiga lässtunder!
Kramisar Kim
På bilderna ser du mig och min lilla kattunge Piccolina som vi försöker fånga på bild när vi ska få till en bra bild på mina böcker och mig. Det märks tydligt att Piccolina inte alls vill vara fotomodell.
Etiketter:
Aino Trosell,
Boktips,
Böcker,
Eva Swedenmark,
Ildefonso Falcones,
Kent Lundholm,
Kimselius,
Läsning,
Monika Häägg,
Reginal Hill,
Sommar,
Sommarläsning,
Stefan Estby,
Victor Estby
fredag 23 juli 2010
Känner du mig...
...vet du vem jag är? Innerst inne...
Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig...
Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor...
Vet du att jag blir så oerhört trött på folk som mobbar, kritiserar, anmärker och tror att de vet bäst...
Vet du att jag önskar att jag kunde rädda världen undan katastrofer, fattigdom, krig och elände...
Vet du att jag önskar att jag var oerhört rik, så att jag kunde lägga alla mina pengar på att göra något för de som lider och har det svårt...
Vet du hur många gånger mitt hjärta fått sår, på grund av alla nära och kära som har dött för mig de senaste åren...
Vet du att jag många gånger kan känna mig oerhört liten, rädd och ensam, trots att jag har fullt med folk omkring mig...
Vet du hur lätt mina tårar rinner när jag ser någon behandlas orättvist, är skadad, blir slagen, dör...
Vet du att jag alltid försöker se livet från den positiva sidan, hur hårt livet än behandlar mig...
Vet du att dina kommentarer, uppmuntrande ord, brev och mail gör mig jätteglad...
Vet du att det bästa jag vet här i världen är min man, mina hundar, familjen, naturen och mina böcker...
Vet du att jag vaknar varje dag med ett leende och är fylld av förväntan inför den nya dagen...
Vet du att mina böcker innehåller min livserfarenhet, mina känslor, mitt livsöde invävt i berättelserna...
Vet du att jag bär på en hemlighet, som jag bara berättar för några få utvalda...
Om du inte visste allt detta, så vet du det nu och nu känner du mig lite bättre...
Kramisar Kim
Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig...
Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor...
Vet du att jag blir så oerhört trött på folk som mobbar, kritiserar, anmärker och tror att de vet bäst...
Vet du att jag önskar att jag kunde rädda världen undan katastrofer, fattigdom, krig och elände...
Vet du att jag önskar att jag var oerhört rik, så att jag kunde lägga alla mina pengar på att göra något för de som lider och har det svårt...
Vet du hur många gånger mitt hjärta fått sår, på grund av alla nära och kära som har dött för mig de senaste åren...
Vet du att jag många gånger kan känna mig oerhört liten, rädd och ensam, trots att jag har fullt med folk omkring mig...
Vet du hur lätt mina tårar rinner när jag ser någon behandlas orättvist, är skadad, blir slagen, dör...
Vet du att jag alltid försöker se livet från den positiva sidan, hur hårt livet än behandlar mig...
Vet du att dina kommentarer, uppmuntrande ord, brev och mail gör mig jätteglad...
Vet du att det bästa jag vet här i världen är min man, mina hundar, familjen, naturen och mina böcker...
Vet du att jag vaknar varje dag med ett leende och är fylld av förväntan inför den nya dagen...
Vet du att mina böcker innehåller min livserfarenhet, mina känslor, mitt livsöde invävt i berättelserna...
Vet du att jag bär på en hemlighet, som jag bara berättar för några få utvalda...
Om du inte visste allt detta, så vet du det nu och nu känner du mig lite bättre...
Kramisar Kim
torsdag 22 juli 2010
"Bara" en hund... men sorgen sliter i hjärtat
"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.
Jag hade glädjen att få ha honom en månad extra än alla andra valpar, vilket gjorde att han var och alltid kom att vara en medlem i vår "flock".
Det var min kusin som tog hand om Theo och jag behöll Pluto. De två var oskiljaktiga här hemma och busade runt som om de för all framtid skulle leva tillsammans.
Redan förra året skrämde Theo oss när han kom hit på besök och kollapsade. Den gången hade han "tre ben i graven", men klarade sig.
I natt gick det sämre och Theo har nu somnat in. Säkert springer han på solbelysta ängar tillsammans med sin mamma Namie som lämnade jorden förra sommaren, nästan exakt samma dag som sin son.
Att vara hunduppfödare innebär mycket arbete, men även otrolig glädje och att bli överöst av hämningslös kärlek av alla de små valparna.
De glömmer mig aldrig och överöser mig alltid med lika mycket kärlek varje gång vi ses, även om åren rinner iväg.
Theo hade en stor plats i mitt hjärta, både för att han stannade så länge hos oss, och för att vi träffades ofta.
Ögonen svämmar över och tårarna rinner i floder nedför kinderna. Det här skulle vara en glädjens dag, eftersom jag väntar på kärt besök... Istället blev det en sorgsen dag.
Men även om jag sörjer är det värst för matte Elisabeth och husse Lars-Olof som nu har mist sin älskade hund. För Theo var deras allt och de älskade honom otroligt mycket.
Kan inte förstå att Theo inte längre finns, det är ofattbart vad fort livet kan sluta.
Vad Theo dog av vet vi inte ännu. Bara att det gick väldigt, väldigt fort och att det kommer att ta väldigt lång tid tills saknaden inte längre känns så stor.
Mitt hjärta har fått ännu ett sår. Det har blivit många de senaste åren, både av människor och hundar som har dött.
Theo blev bara 4,5 år, men han kommer att leva vidare i mina böcker om Theo och Ramona. För precis som böckernas Theo var hunden Theo, snäll, stor och stark och helt underbar!
Kramisar från en ledsen Kim
Foto 1: Jag och Theo när han är åtta veckor. Foto 2: Mamma Namie med hela Pompeii-kullen där Theo är med. Foto 3: Jag tar emot alla valparnas gränslösa kärlek. En stund som både jag och alla valparna älskade. Pluto i min famn och Theo sover på mitt ben. Foto 4: Theo med sina lyckliga ägare Elisabeth och Lars-Olof, vid deras första möte.
Jag hade glädjen att få ha honom en månad extra än alla andra valpar, vilket gjorde att han var och alltid kom att vara en medlem i vår "flock".
Det var min kusin som tog hand om Theo och jag behöll Pluto. De två var oskiljaktiga här hemma och busade runt som om de för all framtid skulle leva tillsammans.
Redan förra året skrämde Theo oss när han kom hit på besök och kollapsade. Den gången hade han "tre ben i graven", men klarade sig.
I natt gick det sämre och Theo har nu somnat in. Säkert springer han på solbelysta ängar tillsammans med sin mamma Namie som lämnade jorden förra sommaren, nästan exakt samma dag som sin son.
Att vara hunduppfödare innebär mycket arbete, men även otrolig glädje och att bli överöst av hämningslös kärlek av alla de små valparna.
De glömmer mig aldrig och överöser mig alltid med lika mycket kärlek varje gång vi ses, även om åren rinner iväg.
Theo hade en stor plats i mitt hjärta, både för att han stannade så länge hos oss, och för att vi träffades ofta.
Ögonen svämmar över och tårarna rinner i floder nedför kinderna. Det här skulle vara en glädjens dag, eftersom jag väntar på kärt besök... Istället blev det en sorgsen dag.
Men även om jag sörjer är det värst för matte Elisabeth och husse Lars-Olof som nu har mist sin älskade hund. För Theo var deras allt och de älskade honom otroligt mycket.
Kan inte förstå att Theo inte längre finns, det är ofattbart vad fort livet kan sluta.
Vad Theo dog av vet vi inte ännu. Bara att det gick väldigt, väldigt fort och att det kommer att ta väldigt lång tid tills saknaden inte längre känns så stor.
Mitt hjärta har fått ännu ett sår. Det har blivit många de senaste åren, både av människor och hundar som har dött.
Theo blev bara 4,5 år, men han kommer att leva vidare i mina böcker om Theo och Ramona. För precis som böckernas Theo var hunden Theo, snäll, stor och stark och helt underbar!
Kramisar från en ledsen Kim
Foto 1: Jag och Theo när han är åtta veckor. Foto 2: Mamma Namie med hela Pompeii-kullen där Theo är med. Foto 3: Jag tar emot alla valparnas gränslösa kärlek. En stund som både jag och alla valparna älskade. Pluto i min famn och Theo sover på mitt ben. Foto 4: Theo med sina lyckliga ägare Elisabeth och Lars-Olof, vid deras första möte.
onsdag 21 juli 2010
Så kan det gå...
...när porslinshunden är för naturtroget återgiven.
Det var nämligen så att den fina naturtrogna porslinshunden satt utanför ingången till dörren, dag efter dag, i ur och skur, i solsken och snö.
Till slut tyckte grannarna synd om den stackars hunden och anmälde mannen för djurplågeri.
Polisen kom dit och fann till sin förvåning att den stackars hunden var en porslinshund...
Men det var inte en engångsföreteelse, utan detta har hänt flera gånger, på olika orter. Här är en händelse.
Så för säkerhets skull... om du har en porslinshund... Låt den stå inomhus, annars riskerar du att bli polisanmäld för vanvård...
Till alla djurägare med livs levande hundar... Snälla, ta inte med dem i bilen nu i sommar när det är varmt. Hundarna far så illa och mår mycket bättre av att vara hemma än att riskera att dö av värmeslag i en varm bil. Det går så fort, mycket fortare än du kan ana. Läs det här. Här är en veterinär som uttalar sig om värmeslag hos hund. Så här kan det gå när det går riktigt illa! Blir så arg när jag ser hundar i bilar en varm dag, och blir vansinnigt arg när jag läser om en hund som har dött av värmeslag i bilen. Älskar du din hund... ja då lämnar du den helt enkelt inte i en varm bil. Då är det bättre du skaffar en porslinshund.
Kramisar Kim
Det var nämligen så att den fina naturtrogna porslinshunden satt utanför ingången till dörren, dag efter dag, i ur och skur, i solsken och snö.
Till slut tyckte grannarna synd om den stackars hunden och anmälde mannen för djurplågeri.
Polisen kom dit och fann till sin förvåning att den stackars hunden var en porslinshund...
Men det var inte en engångsföreteelse, utan detta har hänt flera gånger, på olika orter. Här är en händelse.
Så för säkerhets skull... om du har en porslinshund... Låt den stå inomhus, annars riskerar du att bli polisanmäld för vanvård...
Till alla djurägare med livs levande hundar... Snälla, ta inte med dem i bilen nu i sommar när det är varmt. Hundarna far så illa och mår mycket bättre av att vara hemma än att riskera att dö av värmeslag i en varm bil. Det går så fort, mycket fortare än du kan ana. Läs det här. Här är en veterinär som uttalar sig om värmeslag hos hund. Så här kan det gå när det går riktigt illa! Blir så arg när jag ser hundar i bilar en varm dag, och blir vansinnigt arg när jag läser om en hund som har dött av värmeslag i bilen. Älskar du din hund... ja då lämnar du den helt enkelt inte i en varm bil. Då är det bättre du skaffar en porslinshund.
Kramisar Kim
tisdag 20 juli 2010
Dagen är min...
Tystnaden ligger runt mig. Det är inget obehagligt, bara en tystnad fylld av förväntan. En ny dag har börjat. Den här dagen är min att fyllas med precis det jag vill att den ska innehålla. Jag kan välja att sitta vid datorn hela dagen och låta fingrarna löpa fram över tangenterna, forma ord, meningar och bygga vidare på min berättelse.
Eller så kan jag välja att dela min dag med naturen, vandra på klipporna, ströva runt i skogen, eller dela en stund med de miljontals fjärilar som fladdrar upp i moln när jag går över ängen.
Trots att dagen redan börjat känns den ny och fräsch, ingen annan är vaken, jag är ensam i världen tillsammans med mina hundar och en liten fågel som hoppar omkring utanför mitt fönster. Den kikar nyfiket in på mig och undrar vem jag är, liksom jag funderar över den minimala fågeln som delar min morgonupplevelse.
Det är en fröjd att ha en alldeles ny fräsch dag framför sig, att ha möjlighet att göra precis vad jag vill, ha frihet, ha rörelse, ha ett klart huvud. Att verkligen lyckas njuta av allt det underbara som finns omkring och inte bara oseende låta det passera.
Varje morgon när jag vaknar och kan gå upp ur sängen, klara mig själv, äta, klä på mig, bara vara... det är en gåva att vara tacksam för. Något många tar för givet. Inte jag, jag njuter av varenda liten detalj. Jag lever! Jag finns till! Och jag tänker fortsätta finnas till i samklang med naturen och insupa varenda detalj, varje ljud, doft och smak. Jag är här, just nu! Är du?
Kramisar Kim
Eller så kan jag välja att dela min dag med naturen, vandra på klipporna, ströva runt i skogen, eller dela en stund med de miljontals fjärilar som fladdrar upp i moln när jag går över ängen.
Trots att dagen redan börjat känns den ny och fräsch, ingen annan är vaken, jag är ensam i världen tillsammans med mina hundar och en liten fågel som hoppar omkring utanför mitt fönster. Den kikar nyfiket in på mig och undrar vem jag är, liksom jag funderar över den minimala fågeln som delar min morgonupplevelse.
Det är en fröjd att ha en alldeles ny fräsch dag framför sig, att ha möjlighet att göra precis vad jag vill, ha frihet, ha rörelse, ha ett klart huvud. Att verkligen lyckas njuta av allt det underbara som finns omkring och inte bara oseende låta det passera.
Varje morgon när jag vaknar och kan gå upp ur sängen, klara mig själv, äta, klä på mig, bara vara... det är en gåva att vara tacksam för. Något många tar för givet. Inte jag, jag njuter av varenda liten detalj. Jag lever! Jag finns till! Och jag tänker fortsätta finnas till i samklang med naturen och insupa varenda detalj, varje ljud, doft och smak. Jag är här, just nu! Är du?
Kramisar Kim
måndag 19 juli 2010
Digerdöden, Svarta Döden, Pesten
Digerdöden var en skrämmande sjukdom som spred sig snabbt över världen. Pesten utbröt i Kina runt 1330 och spred sig längs karavanvägarna genom Asien. Under 1340-talet nådde epidemin Vola.
1347 kom digerdöden till staden Kaffa på Krimhalvön och de genuesiska handelsmännen i staden insjuknade. Därefter spreds pesten med hjälp av handelsmännens skepp vidare västerut.
Pesten spreds snabbt genom Europa och Orienten med hjälp av hamnstäder, floder och vägar. Pesten nådde staden Florens i Italien våren 1348. Mellan mars och juli det året härjade pesten som värst mellan stadens murar och över 100.000 människor dog, vilket var mellan 50-100% av stadens invånare.
Giovanni Boccaccio har skrivit boken Decameron som inleds med en skakande skildring av pestens härjningar i staden Florens. (I min bok Svarta Döden låter jag Boccaccio påbörja sin bok Decameron.)
Pesten kom även till Norden. 1349 till Norge och 1350 till Danmark och Sverige. Till slut ebbade Pesten ut i Ryssland och Jemen 1351-1352.
Råttorna tros vara spridarna av pesten, eftersom pestbakterien Yersinia pestis, sprids via loppor som fanns på råttorna.
Under medeltiden levde den svarta råttan nära människorna. När råttorna började dö ut av pesten, hoppade lopporna över till människorna och spred pesten vidare.
Lymfkörtlarna i armhålor och ljumskar svullnade upp och blev till stora bölder. Bakterierna spreds från lymfkörtlarna vidare ut i blodomloppet och svarta fläckar uppstod på kroppen. Ibland drabbades även lungorna och då kunde pesten spridas genom hostattacker till alla de som var i närheten av den sjuke. Eftersom lungorna snabbt blev inflammerade orsakade de den sjuke svår smärta. Den sjuke hostade upp blod och fick dålig andedräkt. Tungan och halsen blev svarta och fylld av blod, och den sjuke fick hög feber och kände det som om han höll på att brinna upp.
Många insjuknade plötsligt och dog redan samma dag, en del bara efter några timmar.
Men de flesta avled först på andra eller tredje dagen. Hos de började sjukdomen med ett häftigt feberanfall. Snart nådde sjukdomen hjärnan och den sjuka förlorade talförmågan. Personen blev okänslig för allt som hände runt omkring och låg försänkt liksom i djup sömn. Om den sjuke kom till sans och försökte tala, vägrade hans tunga att röra sig och endast några få oartikulerade ljud kunde komma fram. Nerverna hade blivit förlamade och till slut dog den sjuke.
Vid första symptomen av sjukdomen förlorade människorna allt hopp om tillfrisknande och ansåg sig genast som förlorade. Detta gjorde att de snabbt blev sämre och påskyndade deras dödsögonblick.
I pestens spår lades gårdar, byar och socknar öde. Banden mellan människorna och jorden försvann, jorden blev i allt högre grad en handelsvara och samtidigt steg arbetslönerna på grund av bristen på arbetskraft.
Överklassen försökte att genom tvång och stegrade avgifter behålla arbetskraften, vilket utlöste uppror bland folket. Penningekonomin gjorde framsteg och genom resten av senmedeltiden åtföljdes undergångsstämningar och mystik, företagsamhet och nytänkande.
Digerdöden kan på sätt och vis räknas till de orsaker som gav upphov till renässansen.
Pesten fick ett mildare förlopp i Östeuropa. Kanske på grund av sämre kommunikationer eller om där fanns en mer utbredd immunitet...
Pesten återkom ett par gånger under 1300-talet och därefter ända in på 1700-talet. Varje gång svagare än föregående. Kanske beroende på att svartråttan, som sägs vara pestloppans bärare, trängdes undan av brunråttan.
Pesten har även under 1900-talet visat sig på andra håll i världen. I de gamla pesthärdarna i Orienten finns sjukdomen kvar, men befolkningens naturliga immunitet hindrar större epidemier.
Enligt sägner härjade pesten så våldsamt att de överlevande fick plats på en enda flat sten. Sådana "peststenar" hade ett kors inhugget och placerades utanför kyrkporten. De omtalas bland annat från Öland och Gotland.
De som drabbades av pesten var oftast de fattiga, förmodligen på grund av att de inte hade möjlighet att fly från de pestsmittade områdena.
Kvinnor tycks ha varit mer utsatta än män. Kanske beroende det på att kvinnorna höll sig mer inomhus och på så sätt kom mer i kontakt med lopporna som spred pesten. På medeltiden var loppor och löss vanliga "husdjur" och ingen brydde sig om dem, eftersom man aldrig kunde tro att det var lopporna som spred sjukdomen.
Barn och ungdomar dog i större omfattning än de äldre.
Präster och läkare drabbades mest, eftersom de ofta kom i kontakt med pestsjuka människor.
Många av läkarna sa att de mogna bölderna skulle skäras upp och varet tryckas ut, så att det inte fick möjlighet att vandra inåt och smitta hela kroppen, vilket då skulle få dödliga effekter. En del läkare var förvissade om att det var luften omkring den sjuke som var smittsam. Därför försökte de stå nära öppna fönster när de besökte den sjuke eller ha något aromatiskt luktämne under näsan. De kunde även ha en tygtrasa indränkt i vinäger i munnen för att undvika smittan. En del hade speciella pesthattar med lång näsa som såg ut som fågelnäbbar. Hatten täckte hela huvudet.
Några läkare sa att sjukdomen spreds genom att den sjuke tittade på en person. Andra läkare trodde att man kunde få pesten genom att tänka på den. De sa att om man var glad inombords, i hjärta och själ skulle man hålla kroppen frisk. Därför uppmuntrade man alla att vara glada, festa och sjunga. Något som jag också tror på, att man med en positiv inställning håller sig friskare.
De intelligentaste läkarna gav rådet: "Ge dig iväg snabbt, ge dig iväg långt härifrån och ha inte bråttom tillbaka." Ett nog så förnuftigt råd som inte många kunde följa, eftersom de inte hade någonstans att ta vägen.
På medeltiden rådde en obeskrivlig bristfällig hygien i de snabbt växande städerna. Luft och ljus hade svårt att nå fram till de få öppna platserna innanför stadsmurarna. Både inne och ute på de kringliggande gatorna var smutsen vanlig. Gatorna var ofta inte mer än någon meter bred. Allt man ville bli av med slängdes ut på gatorna. Där gick grisar och bökade, råttor kilade omkring i tusentals. Stanken steg tung från avskrädeshögarna i de trånga gränderna, från det smutsiga stillastående vattnet i vallgravarna och inne i de många helgedomarna, där de avlidna begravdes antingen under kyrkgolvet eller utanför på kyrkogården. Bad ansågs farligare än motsatsen och på något sätt oanständigt. Smutsen, trångboddheten och fattigdomen i städerna var en mäktig bundsförvant till digerdöden.
Judarna blev anklagade för att ha förgiftat brunnar, källor och floder för att utrota de kristna. Judarna blev arresterade. De flesta nekade medan andra erkände. Det skedde massmord där judar blev brända, halshuggna, dränkta, ihjälslagna eller levande begravda. Det sägs att de judiska kvinnorna slängde sina barn in i elden för att de inte skulle kristnas, sedan hoppade de själva in i lågorna för att förenas med man och barn...
Pestens fruktansvärda dödlighet och hemska plågor gjorde den mer mystisk än alla andra sjukdomar på medeltiden.
Sjuka människor uppmanades att gräva sin egen grav och sätta sig vid kanten av graven så snart sjukdomstecknen visade sig. Sedan var det meningen att personen skulle ramla ned i graven när han/hon dog.
Sägner berättat att pesten tog form av en person, ett djur, en ande eller ett föremål. Som människa var det ofta en pojke med räfsa eller en flicka med kvast. Pojken var bäst för han sparade livet på en del, flickan sopade undan allt levande med sin kvast. Bland djuren var det hundar, hästar, tuppar och kalvar som var pesten. Särskilt farliga var svarta hundar som kom simmande, vita hästar och röda tuppar. Det sades att pesten kunde komma rullande genom byn som ett ensamt vagnshjul...
Folk trodde att pesten kunde bindas fast vid en enbuske. Därför tog man ett hårstrå från den pestsjuke och fäste vid busken. Så länge hårstrået satt kvar vid busken spreds inte pesten.
I sägner talas det om en man som var ute på vandring efter att pestens härjningar ödelagt hans by. Han mötte en ensam kvinna som även hon hade lämnat sin by som enda överlevande. Dessa två blev tillsammans och bildade familj, eftersom de trodde att de var de enda överlevande i hela världen.
Digerdöden lever kvar i dagens samhälle genom talesättet "sky någon som pesten".
Eftersom pesten ofta ansågs börja med en kraftig nysning sa man "prosit" när någon nös, vilket är latin för "Måtte det gagna" eller "Väl bekomme". En välgångsönskan till den som nyser. "Prosit" är sedan gammalt ett förebud till att något ont ska inträffa. "Prosit" säger vi än i dag när någon nyser.
Digerdöden kommer från det svenska ordet diger, som betyder stor. I andra länder kallades farsoten Stora Döden eller Svarta Döden, efter de mörka bölderna på liken. Pesten kallades även Blå Döden, Stora Plågan eller Bråddöden. När pesten äntligen var utrotad i Europa hade den krävt fler dödsoffer än alla världshistoriens krig tillsammans.
Svarta Döden/Digerdöden/Pesten är en hemsk sjukdom som vittnar om hur liten en människa är och hur handfallna vi står inför en pandemi. Varje gång det talas om "fågelinfluensa", "svininfluensa" eller någon annan stor influensa, tänker jag på alla de kunskaper jag har inom mig efter att jag har skrivit min bok om Svarta Döden. Då undrar jag om det här utbrottet kommer att sluta lika illa som pestens härjningar på 1300-talet.
Vill du läsa om Pesten i skönlitterär form kan jag varmt rekommendera boken Domedagsboken av Connie Willis. Det är en otroligt bra skildring av Digerdöden. Dessutom har du min skönlitterära historiska äventyrsbok Svarta Döden som är baserad på riktig historisk fakta.
Samtidigt som jag skrev det här inlägget upptäckte jag att jag hade blivit fästingbiten. I örat satt den lille fästingen. Efter att ha flera vänner som har fått borelia och haft två hundar som dött av fästingsjukdomar, måste jag medge att jag blir lite rädd. Kanske idén till det här inlägget var ett varsel... Vi får se...
Här kan du läsa fler faktainlägg.
Kramisar Kim
1347 kom digerdöden till staden Kaffa på Krimhalvön och de genuesiska handelsmännen i staden insjuknade. Därefter spreds pesten med hjälp av handelsmännens skepp vidare västerut.
Pesten spreds snabbt genom Europa och Orienten med hjälp av hamnstäder, floder och vägar. Pesten nådde staden Florens i Italien våren 1348. Mellan mars och juli det året härjade pesten som värst mellan stadens murar och över 100.000 människor dog, vilket var mellan 50-100% av stadens invånare.
Giovanni Boccaccio har skrivit boken Decameron som inleds med en skakande skildring av pestens härjningar i staden Florens. (I min bok Svarta Döden låter jag Boccaccio påbörja sin bok Decameron.)
Pesten kom även till Norden. 1349 till Norge och 1350 till Danmark och Sverige. Till slut ebbade Pesten ut i Ryssland och Jemen 1351-1352.
Råttorna tros vara spridarna av pesten, eftersom pestbakterien Yersinia pestis, sprids via loppor som fanns på råttorna.
Under medeltiden levde den svarta råttan nära människorna. När råttorna började dö ut av pesten, hoppade lopporna över till människorna och spred pesten vidare.
Lymfkörtlarna i armhålor och ljumskar svullnade upp och blev till stora bölder. Bakterierna spreds från lymfkörtlarna vidare ut i blodomloppet och svarta fläckar uppstod på kroppen. Ibland drabbades även lungorna och då kunde pesten spridas genom hostattacker till alla de som var i närheten av den sjuke. Eftersom lungorna snabbt blev inflammerade orsakade de den sjuke svår smärta. Den sjuke hostade upp blod och fick dålig andedräkt. Tungan och halsen blev svarta och fylld av blod, och den sjuke fick hög feber och kände det som om han höll på att brinna upp.
Många insjuknade plötsligt och dog redan samma dag, en del bara efter några timmar.
Men de flesta avled först på andra eller tredje dagen. Hos de började sjukdomen med ett häftigt feberanfall. Snart nådde sjukdomen hjärnan och den sjuka förlorade talförmågan. Personen blev okänslig för allt som hände runt omkring och låg försänkt liksom i djup sömn. Om den sjuke kom till sans och försökte tala, vägrade hans tunga att röra sig och endast några få oartikulerade ljud kunde komma fram. Nerverna hade blivit förlamade och till slut dog den sjuke.
Vid första symptomen av sjukdomen förlorade människorna allt hopp om tillfrisknande och ansåg sig genast som förlorade. Detta gjorde att de snabbt blev sämre och påskyndade deras dödsögonblick.
I pestens spår lades gårdar, byar och socknar öde. Banden mellan människorna och jorden försvann, jorden blev i allt högre grad en handelsvara och samtidigt steg arbetslönerna på grund av bristen på arbetskraft.
Överklassen försökte att genom tvång och stegrade avgifter behålla arbetskraften, vilket utlöste uppror bland folket. Penningekonomin gjorde framsteg och genom resten av senmedeltiden åtföljdes undergångsstämningar och mystik, företagsamhet och nytänkande.
Digerdöden kan på sätt och vis räknas till de orsaker som gav upphov till renässansen.
Pesten fick ett mildare förlopp i Östeuropa. Kanske på grund av sämre kommunikationer eller om där fanns en mer utbredd immunitet...
Pesten återkom ett par gånger under 1300-talet och därefter ända in på 1700-talet. Varje gång svagare än föregående. Kanske beroende på att svartråttan, som sägs vara pestloppans bärare, trängdes undan av brunråttan.
Pesten har även under 1900-talet visat sig på andra håll i världen. I de gamla pesthärdarna i Orienten finns sjukdomen kvar, men befolkningens naturliga immunitet hindrar större epidemier.
Enligt sägner härjade pesten så våldsamt att de överlevande fick plats på en enda flat sten. Sådana "peststenar" hade ett kors inhugget och placerades utanför kyrkporten. De omtalas bland annat från Öland och Gotland.
De som drabbades av pesten var oftast de fattiga, förmodligen på grund av att de inte hade möjlighet att fly från de pestsmittade områdena.
Kvinnor tycks ha varit mer utsatta än män. Kanske beroende det på att kvinnorna höll sig mer inomhus och på så sätt kom mer i kontakt med lopporna som spred pesten. På medeltiden var loppor och löss vanliga "husdjur" och ingen brydde sig om dem, eftersom man aldrig kunde tro att det var lopporna som spred sjukdomen.
Barn och ungdomar dog i större omfattning än de äldre.
Präster och läkare drabbades mest, eftersom de ofta kom i kontakt med pestsjuka människor.
Många av läkarna sa att de mogna bölderna skulle skäras upp och varet tryckas ut, så att det inte fick möjlighet att vandra inåt och smitta hela kroppen, vilket då skulle få dödliga effekter. En del läkare var förvissade om att det var luften omkring den sjuke som var smittsam. Därför försökte de stå nära öppna fönster när de besökte den sjuke eller ha något aromatiskt luktämne under näsan. De kunde även ha en tygtrasa indränkt i vinäger i munnen för att undvika smittan. En del hade speciella pesthattar med lång näsa som såg ut som fågelnäbbar. Hatten täckte hela huvudet.
Några läkare sa att sjukdomen spreds genom att den sjuke tittade på en person. Andra läkare trodde att man kunde få pesten genom att tänka på den. De sa att om man var glad inombords, i hjärta och själ skulle man hålla kroppen frisk. Därför uppmuntrade man alla att vara glada, festa och sjunga. Något som jag också tror på, att man med en positiv inställning håller sig friskare.
De intelligentaste läkarna gav rådet: "Ge dig iväg snabbt, ge dig iväg långt härifrån och ha inte bråttom tillbaka." Ett nog så förnuftigt råd som inte många kunde följa, eftersom de inte hade någonstans att ta vägen.
På medeltiden rådde en obeskrivlig bristfällig hygien i de snabbt växande städerna. Luft och ljus hade svårt att nå fram till de få öppna platserna innanför stadsmurarna. Både inne och ute på de kringliggande gatorna var smutsen vanlig. Gatorna var ofta inte mer än någon meter bred. Allt man ville bli av med slängdes ut på gatorna. Där gick grisar och bökade, råttor kilade omkring i tusentals. Stanken steg tung från avskrädeshögarna i de trånga gränderna, från det smutsiga stillastående vattnet i vallgravarna och inne i de många helgedomarna, där de avlidna begravdes antingen under kyrkgolvet eller utanför på kyrkogården. Bad ansågs farligare än motsatsen och på något sätt oanständigt. Smutsen, trångboddheten och fattigdomen i städerna var en mäktig bundsförvant till digerdöden.
Judarna blev anklagade för att ha förgiftat brunnar, källor och floder för att utrota de kristna. Judarna blev arresterade. De flesta nekade medan andra erkände. Det skedde massmord där judar blev brända, halshuggna, dränkta, ihjälslagna eller levande begravda. Det sägs att de judiska kvinnorna slängde sina barn in i elden för att de inte skulle kristnas, sedan hoppade de själva in i lågorna för att förenas med man och barn...
Pestens fruktansvärda dödlighet och hemska plågor gjorde den mer mystisk än alla andra sjukdomar på medeltiden.
Sjuka människor uppmanades att gräva sin egen grav och sätta sig vid kanten av graven så snart sjukdomstecknen visade sig. Sedan var det meningen att personen skulle ramla ned i graven när han/hon dog.
Sägner berättat att pesten tog form av en person, ett djur, en ande eller ett föremål. Som människa var det ofta en pojke med räfsa eller en flicka med kvast. Pojken var bäst för han sparade livet på en del, flickan sopade undan allt levande med sin kvast. Bland djuren var det hundar, hästar, tuppar och kalvar som var pesten. Särskilt farliga var svarta hundar som kom simmande, vita hästar och röda tuppar. Det sades att pesten kunde komma rullande genom byn som ett ensamt vagnshjul...
Folk trodde att pesten kunde bindas fast vid en enbuske. Därför tog man ett hårstrå från den pestsjuke och fäste vid busken. Så länge hårstrået satt kvar vid busken spreds inte pesten.
I sägner talas det om en man som var ute på vandring efter att pestens härjningar ödelagt hans by. Han mötte en ensam kvinna som även hon hade lämnat sin by som enda överlevande. Dessa två blev tillsammans och bildade familj, eftersom de trodde att de var de enda överlevande i hela världen.
Digerdöden lever kvar i dagens samhälle genom talesättet "sky någon som pesten".
Eftersom pesten ofta ansågs börja med en kraftig nysning sa man "prosit" när någon nös, vilket är latin för "Måtte det gagna" eller "Väl bekomme". En välgångsönskan till den som nyser. "Prosit" är sedan gammalt ett förebud till att något ont ska inträffa. "Prosit" säger vi än i dag när någon nyser.
Digerdöden kommer från det svenska ordet diger, som betyder stor. I andra länder kallades farsoten Stora Döden eller Svarta Döden, efter de mörka bölderna på liken. Pesten kallades även Blå Döden, Stora Plågan eller Bråddöden. När pesten äntligen var utrotad i Europa hade den krävt fler dödsoffer än alla världshistoriens krig tillsammans.
Svarta Döden/Digerdöden/Pesten är en hemsk sjukdom som vittnar om hur liten en människa är och hur handfallna vi står inför en pandemi. Varje gång det talas om "fågelinfluensa", "svininfluensa" eller någon annan stor influensa, tänker jag på alla de kunskaper jag har inom mig efter att jag har skrivit min bok om Svarta Döden. Då undrar jag om det här utbrottet kommer att sluta lika illa som pestens härjningar på 1300-talet.
Vill du läsa om Pesten i skönlitterär form kan jag varmt rekommendera boken Domedagsboken av Connie Willis. Det är en otroligt bra skildring av Digerdöden. Dessutom har du min skönlitterära historiska äventyrsbok Svarta Döden som är baserad på riktig historisk fakta.
Samtidigt som jag skrev det här inlägget upptäckte jag att jag hade blivit fästingbiten. I örat satt den lille fästingen. Efter att ha flera vänner som har fått borelia och haft två hundar som dött av fästingsjukdomar, måste jag medge att jag blir lite rädd. Kanske idén till det här inlägget var ett varsel... Vi får se...
Här kan du läsa fler faktainlägg.
Kramisar Kim
söndag 18 juli 2010
International Kimselius Fansite: Theo's Pompeii
International Kimselius Fansite: Theo's Pompeii: "This is book 13 in the Theo and Ramona series. But can also be read as the first one. Text on the back cover of the Theo's Pompeii: One Aug..."
Som du ser finns det nu en Internationell Kimselius fansite där språket är engelska. Gå gärna in och kika, bli medlem och sprid gärna den till dina vänner som inte har möjlighet att läsa på svenska.
Sajten drivs av flera av mina fans, som hjälps åt med inläggen.
Jag tycker det är jättekul att mina utländska fans nu får en möjlighet att läsa om mina böcker och även har möjlighet att diskutera böckerna här på den nya sajten.
Gå in och kika på sajten. Personligen tycker jag den är jättesnygg!
Kramisar Kim
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)