Ändrade planer

Hon såg sig om i det lilla rummet. Hade hon glömt något? Den lilla blå väskan med vita kanter innehöll det allra viktigaste: En anteckningsbok, blyertspenna, pennvässare och radergummi. Hon såg nallen ligga i sängen och anklagande stirra på henne. Hon var för stor för den nu, ändå kunde hon inte låta bli att gå fram till sängen, plocka upp nallen och stoppa honom under armen. Han fick också följa med.

Hon röjde undan en bit på skrivbordsskivan och tänkte på sin mamma som alltid tjatade på henne att hon skulle städa sitt rum. Men hon älskade sitt belamrade skrivbord, hon visste var alla saker fanns och kunde lätt hitta det i någon av alla de högar som fanns där.

När hon lyft undan brev, högar med berättelser och pennor, fanns det en liten plats för henne att krypa upp på. Hon ställde sig på knä mot skrivbordsytan och sträckte sig fram mot fönstret. Försiktigt öppnade hon det, samtidigt som hon lyssnade på ljud inifrån huset. Ingen kom.

Hon flyttade undan den levande blomman som hon brukade mata med flugor. Grymt egentligen, men hon tyckte om att se hur blomman slöt sig runt flugan. Hon undrade vart flugan sedan tog vägen, för när blomman öppnade sig igen var flugan borta. Hon hoppades att någon skulle mata hennes blomma.

Sakta tog hon sig över fönsterbrädan och ut genom det öppna fönstret. Hon hoppade ned på altanen. Inte för att det var något värst långt hopp, eftersom fönstret fanns vid hennes midja när hon stod på altanen. Tyst stängde hon igen fönstret, men lämnade en liten, liten glipa.

Nu hade hon rymt! Hon kände sig nöjd med sig själv. De skulle komma att sakna henne. Kanske skulle de ringa polisen, tro att någon hade kidnappat henne. De skulle säkert gråta floder av tårar och ångra att de hade gett henne en ny lillebror. Om hon försvann kanske de skulle börja tycka om henne igen, nu var hon bara luft för dem, eller någon som kunde se efter babyn när de var upptagna med något annat. Åh, vad hon hatade sin lillebror.

När hon tänkte den tanken, mindes hon hur mjuka hans händer och fötter var. Hur fingrarna girigt grep tag i hennes finger och drog det till sig. Hur han log mot henne och hur han verkade bli glad när hon kom fram till honom...

Han var rätt söt med sitt ljusa, lockiga hår, som än så länge var mest fjun. Han hade fina smilgropar i kinderna och han verkade alltid vara glad. Nu bet hon sig i kinden och såg sig obeslutsamt omkring. Vart skulle hon ta vägen?

Hon såg ut mot trädgården, skymningen började falla. Snart skulle det vara mörkt. Tänk om trollen tog henne, eller någon ful gubbe? Hon ryste till, såg mot det upplysta rummet innanför fönstret. Hennes rum, hennes trygghet. Hon kramade nallen hårt i famnen och gick fram till en av trädgårdsstolarna. Hon satte sig längst ut på kanten, osäker på vad hon skulle göra.

Hade de börjat sakna henne ännu? Visst måste de ha gjort det? Hade de hunnit ringa polisen? Egentligen skulle det vara ganska skämmigt om de hade ringt polisen. Vad skulle hennes klasskamrater säga? Reta henne? Hon bet sig i läppen igen och fick den här gången blodsmak i munnen. Hon vred huvudet fram och tillbaka, än mot trädgården som blev allt mörkare, än mot det ljusa, lockande rummet bakom fönsterrutan.

Hade hon skrämt dem tillräckligt länge nu? Kunde hon gå tillbaka in? Hon reste sig och gick fram till fönstret och kikade in. Där låg berättelsen hon hade börjat på igår. Den skulle nog bli väldigt, väldigt bra. Det skulle vara synd att inte avsluta den... Visst hade hon varit borta tillräckligt länge nu?

Hennes fingrar grep tag om fönsterkanten för att öppna det igen. Hon blev alldeles kall när det inte gick upp. Tänk om hon aldrig skulle kunna ta sig in igen? De kanske inte skulle släppa in henne om hon kom genom ytterdörren? Dumma, dumma tanke, sa hon till sig själv. Klart att de släpper in mig, jag är ju deras barn. Men ändå... Hon hade inte känt sig älskad på länge, hon hade blivit åsidosatt, hon hade inte fått krypa upp i mammas knä, för där hade någon annan legat, som jollrat och charmat hennes mamma.

Ännu en gång såg hon ut mot trädgården som nu nästan var helt mörk. Nu blev hon riktigt rädd, för visst var det någon som rörde sig där bakom buskarna. Hon körde in naglarna i glipan och drog till. Fönstret flög upp och slog henne i ansiktet. Ögonen fylldes av tårar. Hon slängde in nallen genom fönstret och hoppade snabbt in. Hon rev ned den levande blomman i golvet när hon slängde sig in till tryggheten. Hon släppte väskan på skrivbordsstolen och tog försiktigt upp blomman. Hon ställde tillbaka den på sin plats på fönsterbrädan och drog igen fönstret.

Nu först insåg hon att hon hade glömt ta skor på sig när hon rymde. Det fick henne att skratta till. Hon skulle inte ha kommit så värst långt utan skor. Hon plockade upp sin anteckningsbok, blyertspennan, pennvässaren och suddgummit ur väskan och lade dem på den tomma skrivbordsytan. Sedan öppnade hon dörren och klev ut i hallen som badade i ljus. Hon hörde sin mamma ropa: "Middagen är klar!"

Snabbt sprang hon in i köket och slog armarna om mammans midja. "Jag är hemma nu! Har du saknat mig?" sa hon och kramade det hårdaste hon kunde.

Mamman böjde sig ned och slöt henne i sin famn. "Jag visste inte att du hade gett dig iväg gumman. Men du ska veta att jag saknar dig varenda minut som du inte finns i min närhet. Och det kommer jag att göra så länge jag lever. Jag älskar dig!"

"Jag älskar dig också!" sa hon snörvlande. Hon grät av glädje över att hennes mamma trots allt inte hade glömt henne, att hon fortfarande älskade henne. Hon grät även av glädje över att inte behöva lämna det här ljusa, trygga, sin mammas varma goa famn, sin pappa, sin älskade nya lillebror vars händer och fötter var så mjuka att smeka. Hon skulle aldrig mer rymma hemifrån även om hon fick ännu fler småsyskon!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

En gång...

Åh, dit vill jag resa, tänkte jag och insåg att jag för att kunna resa till den platsen var tvungen att hitta en historisk händelse som utspelat sig där.

Precis så är det nuförtiden. Men det började inte alls på det sättet, utan det började just så här:

Mamma och pappa läste sagor och berättade för oss barn. Glädjen för berättandet växte inom mig. När jag väl hade fått lära mig de mystiska krumelurerna som kallades för bokstäver, insåg jag hur många ord och berättelser jag själv bar inom mig. Därför började jag skriva.

Den första glädjen när min allra första bok ”Röda slottets hemlighet” var färdig, en underbar känsla. Även om det bara var ett skrivhäfte, där jag, en åttaåring, hade textat det finaste jag kunde, starkt påhejad av min storasyster som hjälpte mig med att stava så rätt som möjligt. Ibland hade hon det inte så lätt, för när jag hade plitat ned en extra fin bokstav och hon sa att den var fel, då vägrade jag att ändra på den, för bokstaven var så vacker…

Jag började skriva kasperdockspjäser som mina kusiner och syskon spelade upp så fort vi träffades på helgerna. Pjäserna fick många applåder, vilket uppmuntrade mig att skriva ännu mer, längre texter.

Det var inga problem att hitta ord, för de fanns där inom mig, överförda till mig genom alla berättelser jag hade hört, alla böcker jag hade läst. Ju äldre jag blev desto fler ord samlades inom mig.

Kanske att jag alltid har känt en sådan glädje för skrivandet, för att jag redan från början har skrivit direkt ur hjärtat till mig själv. En berättelse som passar perfekt till mig, något jag själv tycker om att läsa. Jag har aldrig skrivit för att det ska passa in i en speciell mall, jag har skrivit för att det har varit roligt och för att just den berättelsen har pockat på att få komma ut.

Sådär är det fortfarande. Jag skriver inte till 9-12-åringar, eller 12-15, eller till vuxna. Jag skriver till MIG, något JAG vill läsa, något jag vill berätta för mig själv. Det är kanske just därför som jag har läsare från 7 år och ända upp till 98 år, som är den äldste som har skrivit till mig. Jag får brev från personer i alla åldrar som berättar hur mycket de tycker om mina böcker. Något som gör mig otroligt glad.

Nu är vi tillbaka i början av det här blogginlägget, när jag hittar en plats jag väldigt gärna vill resa till och inser att jag måste skriva en berättelse om det. Precis så har många av mina historiska äventyrsberättelser blivit till: Svarta Döden, Faraos förbannelse, Kinesiska Draken… Ja, nästan varenda en av mina böcker har kommit till bara för att jag har velat se och uppleva en plats jag har läst om.

Det finns fortfarande många platser att utforska, och det gömmer sig oändligt många ord i mig, tillsammans med mängder av berättelser. Min största rädsla är att jag aldrig ska hinna skriva allt jag har inom mig innan min tid på jorden är över. För hur länge vi än lever, känns livet alldeles för kort för att hinna med allt det där roliga som vi bär inom oss som en dröm.

Jag har i alla fall uppnått en dröm: Att bli författare! Det är helt otroligt, nästan ofattbart, men det är sant! Jag är en författare som har fötts med gåvan att skriva, och jag tänker förvalta orden väl, det lovar jag dig!

Nyfiken på mina böcker? Kika in på www.kimselius.se eller på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ . På bloggen hittar du skrivtips och kan läsa om själva skrivprocessen och mycket mer.


Det här var mitt gästblogginlägg hos Anitha på Novellbloggen. Kika gärna in hos Anitha, där finns mycket trevligt att läsa om.

Kramisar från Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Tider som flytt

Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.

Den gamla kvinnan, strök undan en slinga av grått hår från ansiktet och återupptog sitt arbete att låta fingrarna fara fram över sjalen och känna på alla hålen. För ett ögonblick fick hon något fundersamt i blicken. Kanske personalen hade rätt. Det var ju trots allt rätt många hål på sjalen. I nästa sekund kom en ung flicka in i rummet och kvinnan ropade:

"Kan du hjälpa mig?" 

Den unga kvinnan gick fram till den gamla damen, som satt rakryggad i karmstolen vid fönstret. Solen sken in genom fönstret och bildade en gloria runt den gamla kvinnans silvriga hår.

"Javisst tant, vad kan jag göra för tant?" sa den unga kvinnan och böjde sig fram mot den gamla damen.

"Det är hål här. Kan du hjälpa mig att laga dem?" sa den gamla damen och såg bedjande på den unga kvinnan. 

"Men..." sa kvinnan och visste först inte vad hon skulle säga, trots att det inte var första gången hon hade fått den här frågan. Det var en virkad sjal och hålen den gamla damen satt och fingrade på, det var mönstret i den virkade sjalen.

"Det ska vara så!" sa den unga kvinnan och log vänligt mot den gamla damen, innan hon vände sig om och gick bort till sängen där hennes gamla farmor låg och stirrade upp i taket.

Hon slog sig ned vid farmoderns sida, tog hennes skrumpna livlösa hand i sin och strök den, ömt och försiktigt.

"Jag är här nu, farmor", sa den unga kvinnan, böjde sig fram och kysste farmodern på kinden.

Farmodern reagerade inte, utan stirrade stadigt upp mot taket.

"Kan någon hjälpa mig?" ropade den gamla kvinnan från fönstret.

Den unga kvinnan blinkade bort tårarna som steg upp i ögonen. Det kändes så tröstlöst att komma hit. Hon fick ingen kontakt med sin farmor och hon kunde inte göra någonting för den gamla damen, som farmodern delade rum med. Kvinnan som varje dag ville ha hjälp med att laga sin sjal.

"Kan du inte hjälpa mig" ropade den gamla kvinnan igen och den unga kvinnan reste sig och gick bort till henne.

"Jovisst, kan jag hjälpa tant!" sa hon och tog bort sjalen från den gamla kvinnans axlar. "Vänta så ska jag laga tants sjal."

Hon gick bort till den gamla kvinnans säng, vek ihop sjalen och lade den vid fotändan av sängen och tog upp bomullsfilten som låg där. Med ett leende på läpparna gick hon fram till den gamla damen, lutade henne försiktigt framåt i stolen och svepte bomullsfilten runt den gamla kvinnans axlar.

"Sådär. Nu är den lagad!" sa den unga kvinnan och log frånvarande, eftersom hon fick en föraning av att hon själv skulle vara som någon av dessa två gamla kvinnor en dag. 

Den gamla kvinnan fingrade på bomullsfilten, strök över dess jämna yta och visade ett brett leende utan några tänder, eftersom de låg i sitt vattenglas vid sängen.

"Du är duktig du!" sa den gamla damen och klappade den unga kvinnans hand. "Du skulle kunna bli sömmerska när du blir stor, lilla flicka!"

Den unga kvinnan log och smekte den gamla kvinnans hand, sedan gick hon tillbaka till farmoderns säng, slog sig ned på stolen och tog den gamla kvinnans hand i sin.

"Farmor. Jag är här igen!" sa hon, som så många gånger tidigare, utan att få något svar.

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Äppelfrossa

Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.

I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov!

Att ta vara på det naturen bjuder på, innebar att vi hade en trädgård som dignade av frukt och bär. Något som vi barn tyckte om att frossa på, men det var inte så roligt att ta vara på det. Men som mamma sa, vill ni äta sylten och dricka saften, då får ni hjälpa till att plocka också... Vilket vi gjorde, oftast under vilda protester...

Det innebar att vi alltid hade egen hemmagjord saft i huset, året om. De gånger vi fick "köpesaft" var lyxigt och kändes lite extra. Vår trädgård hade allt: Jordgubbar, olika sorters äpplen, plommon, bigarråer, vinbär, krusbär och rabarber. Päron behövde vi inte ha, för de hade farmor på sin tomt, STORA päronträd, och vi bodde grannar med farmor. Skogen bjöd på lingon och blåbär och lite annat smått och gott!

Allt togs till vara. Äpplen lindades in i tidningspapper och lades på hög i matkällaren, plommon konserverades, i den mån vi barn inte hade ätit upp dem innan. Rader av saftflaskor stod i matkällaren, lökar hängde från taket, där fanns burkar med äppelmos, vinbärsgelé och mycket annat gott.

Men det som väckte mitt minne i morse när jag körde till Helsingborg, 1,5 timmas bilfärd, det var när jag på vintern gick ned i matkällaren för att hämta något för mamma. Doften från de inlindade äpplena lockade förföriskt och jag älskade att plocka ut de nu lite mjuka, lätt skrumpna äpplena ur sina paket och frossa på äpplen när ingen såg. Det var belöningen för att ha vågat mig ned i källarens mörker för att hämta upp något helt annat till mamma: Äppelfrossa! Det var aldrig någon som sa något om att jag vräkte i mig äpplen, kanske jag inte åt så många att de inte gick att undvara, eller så tyckte mina föräldrar att jag kunde äta alla de där äpplena, eftersom jag var rätt kinkig med mat när jag var yngre.

Tror att jag till hösten ska ta och slå in några äpplen i tidningspapper, bara för nöjet att få öppna de små paketen till jul, med små, mjuka, lätt skrumpa, helt obesprutade, ogasade äpplen. Mums!

Nu ska jag gå och lägga upp benen ett tag och läsa böcker om andra världskriget. Börjar kännas i benet att jag har stått upp och föreläst i två dagar nu. Har ännu en föreläsningsdag att se fram emot i morgon. Men om dagens och morgondagens föreläsning berättar jag mer om i morgon här på bloggen.

Åh, vad jag längtar efter ett hemmaodlat litet skrumpet äpple!

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Farmor

Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.

Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.

Där fanns också en stor trädgård, uppdelat i olika terrasser, med päronträd som nådde ända upp till himlen i mina barnaögon. Där fanns ljuvliga söta päron, gråpäron, steniga päron, päron som mamma lade i byrålådan för att mogna, när jag föredrog dem knastrigt hårda och lite sura.

Farmor hade en jättestor AGA-spis, som eldades med ved. Den var gul, ett riktigt monster som tog upp halva köket, men även spred gudomlig värme och därför var en mycket populär plats för oss barn. Vi bänkade oss runt farmors köksbord och lekte, medan farmor bakade bullar, slängde in mer ved, kokade mat, gjorde varm choklad åt oss och gav oss färska bullar.

Något av det allra bästa med AGA-spisen var att den alltid var varm, eftersom det ständigt eldades i den. På den tiden höll vi på mycket med modellera, gjorde figurer, byggde upp hela städer, med hus, bilar, hästar, kor, människor etc. När farmor inte befann sig i köket hade vi extra roligt genom att lägga små klumpar av modellera på spisen och se hur den sakta löstes upp och blev flytande. Tror inte farmor tyckte det var speciellt kul när hon kom tillbaka, men vi hade otroligt roligt.

Farfar fanns där också, någonstans i periferin, en svart figur som jag alltid var lite rädd för. Att han var svart berodde på att han alltid satt nere vid pannan i källaren och stoppade i pinnar. Ja, han satt ju inte ALLTID där, men det var vad jag trodde som litet barn.

Farmor var liksom den där runda, bullbakande goa perfekta farmodern. Och sådana såser hon gjorde... Mums!

Hon hade ett stort skafferi som jag kunde gå in i, där fanns de mest förunderliga saker, inlagda plommon, sylt, kakor, bullar, konserver och en massa saker som jag inte hade en aning om vad det var på den tiden. Men spännande var det.

Eftersom vi bodde grannar var jag ofta inne hos farmor, mina kusiner kom också dit och då var det farmors kök som gällde. Om det inte var kalas, för då åt man i den stora matsalen och jag samlade mina kusiner i den STORA hallen där vi kröp under ett täcke och så berättade jag spökhistorier tills alla skrek av skräck. Kul!

Farmor stod bakom disken i sin lanthandeln ända tills hon var över åttio år. Hon var otroligt duktig på att räkna i huvudet och hade fullständig kontroll på allting.

Så en dag slutade farmor i affären. Det gick fort utför. Hon kom in på ålderdomshem. Jag fick jobb inte långt ifrån ålderdomshemmet och besökte farmor varenda lunchrast. Tog med mina smörgåsar och åt hos farmor och henne väninnor som hon delade rum med.

Farmor blev alltid lika glad över att se mig, även om hon inte alltid kände igen mig. Ibland var jag Titti, eller Elvy, eller Eivor, hennes döttrar. Men jag var aldrig jag i farmors ögon, utan jag var ett av hennes barn. Varje dag frågade hon samma sak, och jag svarade samma sak.

Men en dag var det annorlunda. Då berättade farmor att hon och en väninna hade varit ute med ett par karlar på stan. Jo minsann, sa farmor, riktigt snygga karlar var det. De hade promenerat länge på stan.

Hon lät så övertygande att jag först trodde henne, men till slut insåg jag att det bara var som hon hade färdats i minnets labyrint, en svunnen tid som hon hade drömt sig tillbaka till, ett minne jag hade väckt henne ur när jag kom.

Varje dag presenterade farmor mig stolt för personalen, givetvis som någon av sina döttrar. Personalen höll med och hälsade artigt på mig, trots att de visste vem jag var och trots att samma sak spelades upp varje dag.

Mina arbetskamrater kunde inte förstå hur jag kunde gå och hälsa på min gamla farmor varje lunch, istället för att gå ut och äta med dem. De förstod nog aldrig hur mycket farmor hade tillfört min barndom och att jag nu kunde tillföra hennes liv samma glädje som hon en gång hade skänkt mig.

Vi måste ta vara på och respektera våra äldre. De har byggt upp vårt samhälle, de har lagt grunden för vårt liv och vi kan inte slänga dem på soptippen och säga att vi inte har tid med dem bara för att de blir gamla och inte "duger något till" längre. Våra äldre är en kunskapskälla att ösa ur, en varm öm famn att krypa in i för ett ledset barn, vars föräldrar "inte förstår".

Släng inte bort något av det finaste vi har, våra rötter till det förflutna, våra far- och morföräldrar. En dag finns de inte längre där och då sitter du kanske där och längtar tillbaka till den där trygga famnen att krypa in i, precis som jag gör just nu när jag längtar efter min farmor, som försvann ur mitt liv för alldeles för många år sedan.

Kramisar Kim
PS. När du läser Kimberlie - Främlingar kommer du att känna igen några saker från det här inlägget.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Hornborgasjön och tranorna

Tranor har fascinerat mig sedan jag för många, många, många år sedan var på skolresa till Hornborgasjön för att se tranornas dans.

Minns bussresan från Göteborg till Hornborgasjön, hur vi stannade för att rasta och till vår glädje upptäckte en stor hög med ännu inte smält snö. Snöbollskrig utbröt och i ett huj var vi mitt i vintern igen. Vi var många blöta, snöiga barn som satte oss i bussen för fortsatt färd till tranorna.

Även om jag minns tranorna, hur de uppvaktade varandra, sträckte på sina halsar, fladdrade med sina vingar och såg oändligt ståtliga ut, är det ändå den där snöhögen som har lagt mest beslag på mitt minne. Men innerst inne vet jag att det är tranorna eftersom jag varje gång jag ser en trana blir lycklig. Då är våren på väg.

Nu bor jag på en plats där det varje år kommer tre tranor och stannar hela våren och sommaren. När jag hör första skriet från de anländande tranorna stannar mitt hjärta upp ett slag, i glädje över att få uppleva ännu en vår med tranorna.

Varje morgon ser jag tranorna, under min morgonpromenad, eller utanför på ängen när jag öppnar dörren. Våra gäster är minst lika fascinerade av fåglarna som jag är. Men medan jag kan njuta av dem i månader, får gästerna bara njuta i korta ögonblick, för så fort gästerna visar sig flyr fåglarna.

Hur kom jag då in på tranorna och Hornborgasjön? Jo, för att jag under veckan varit och föreläst i Götene och på vägen hem passerade jag Hornborgasjön. Jag körde den väg jag blivit rekommenderad som närmast, den "tråkiga vägen" hade de sagt i lärarrummet och på hotellet. Men när skylten "Hornborgasjön" dök upp slog mitt hjärta ett extra slag och jag stod plötsligt vid snöhögen och var ett litet barn igen, med blöta händer och kläder.

När Hornborgasjön dök upp fanns där inga tranor vid den här tiden på året, men inom mig såg jag sjön fylld av de vackra, ståtliga fåglarna, en syn alla människor borde få uppleva minst en gång under sin livstid.

Trots förkylning, feber och trötthet så lyfte synen av Hornborgasjön mig mentalt och resan hemåt kändes mycket lätt.

Här kan du läsa fakta om Hornborgasjön.

Här kan du läsa mer om tranorna och se dem dansa.

Här ser du hur du hittar till Hornborgasjön, var den ligger, var du kan bo etc.

Glöm inte... har du aldrig sett tranorna dansa vid Hornborgasjön... ja då har du verkligen gått miste om något!

Kramisar från Kim

Signering med Jan Guillou och Leif G W Persson...

Har aldrig fantiserat om att signera tillsammans med Jan Guillou och Leif G W Persson, ändå var det precis vad jag drömde om att jag gjorde inatt.

Det var en mycket egendomlig dröm, för signeringen var i min farbrors affär i Helgered utanför Göteborg, så som den såg ut när jag var 8-10 år. Det var en liten affär med en enda lång hyllrad i mitten, en frysdisk till vänster om dörren när man kom in (vilket ändrades med tiden). När man gick runt hyllan var det hyllor på långsidan av väggen. Här fanns två olika sorters bröd, vitt och mörkt, några enstaka märken konserver etc. I frysdisken fanns sex olika sorters GB-glass, riktigt god glass och inte bara söt sliskig Magnum i alla olika utförande som det är idag. Här fanns vanilj och jordgubsspuckstång, ljuvligt goda, enkla och inte så söta.

I den manuella köttdisken stod min farbror och skar upp kött. På disken stod en skål med tomater med en skylt "rör mig ej förrän jag är din", eftersom de äldre tanterna alltid klämde sönder tomaterna. På kortsidan fanns en grönsaksdisk, med grönsaker efter säsongen.

Nu har vi gått runt hela affären och kommit till kassan. Där fanns en riktigt antik kassaapparat, den var inte antik då, men är det nu. Den såg inte riktigt ut som den du ser på bilden ifrån min monter på Bokmässan. Bakom kassadisken stod min 82-åriga farmor och räknade i huvudet, för det tyckte hon var lättast. En riktig krutgumma, precis som min nu 87-åriga pappa är en krutgubbe.

Som du förstår var det en mycket liten affär, men det var där alla handlade, för det var det enda som fanns i början, innan stormarknaderna kom.

Där satt vi alltså, Jan Guillou, Leif G W Persson och jag, inklämda bakom ett litet bord, i min farbrors affär (som tidigare varit farmors). Jan Guillou sträckte fram ett biblioteksexemplar av min bok Tillbaka till Pompeji och bad mig signera boken. Det var ett slitet, välläst exemplar i biblioteksbindning. Jag frågade om han inte hellre ville ha en ny bok, men nej, han skulle ha den gamla boken signerad till sin son... Lledwlelyn... (Vet inte ens om Jan Guillou har några barn...) Ett svårt namn att stava, även i en dröm och jag försökte slå i lexikon för att se hur det stavades och hittade den "svenska" stavningen av namnet, som då blev Justin. Där stod även hur man skrev namnet på romerska och eftersom jag hade min bok Boudicas strid mot Romarna på disken för signering så tänkte jag att jag skulle skriva med romersk text istället, men det ville inte Jan Guillou veta av, han skulle ha det skrivit med vanliga hederliga bokstäver och jag kämpade för att stava namnet.

Den lilla affären var proppfull med folk. Alla ville se de välkända författarna. Jag såg inte alla människor för jag slet med stavningen av namnet. Ingen köpte några böcker, alla bara stod och stirrade och fotograferade och när jag till slut lyckats signera boken var butiken tom.

Jan Guillou tackade artigt för boken och Leif G W Persson fräste irriterat för att han inte fått signera någon bok...

Skrattar när jag tänker på min knäppa dröm, men återkommer i tankarna till min farmors/farbrors affär, för min beskrivning av affären var inte någon dröm, det var så den verkligen såg ut på den tiden.

I källaren fanns ett stort tråg för potatis, med en öppning i väggen där potatisen levererades av en lastbil. Vi barn stod där nere i mörkret och kylan och öste potatis i bruna påsar, riktigt skönt varma heta dagar.

En lagerlokal full av tomma och fyllda kartonger, fanns också i källaren. Där fanns en STOR kartong med blandade kolor, gräddkola, hallonkola och lakritskola. JÄTTEGODA!!! Kolakartongen gick oss ända till midjan. Min kusin Yvonne och jag byggde ett gömställe bland alla kartongerna, plockade på oss massor av kolor och smög undan till vårt gömställe och frossade i kolor. Min favorit var hallonkola, som snabbt försvann ur lådan. Det var Yvonnes pappa som ägde affären, så det kändes liksom tillåtet. Fast egentligen fick vi nog inte.

Minns också hur vi satt på kontoret innanför affären och frossade i munkar (som det heter på göteborgska, gräddbullar på skånska och kokosbollar på stockholmska). Vi fick äta hur många sega munkar vi ville, för när de var för gamla gick de inte längre att sälja. Tror det var där jag fick min passion för munkar/gräddbullar/kokosbollar, speciellt sega sådana.

Min mamma arbetade i affären på fredagarna, eftersom det då var fullt med folk i affären. Det gjorde inte så mycket, för jag kunde springa från affären, genom farmor och farfars stora herrgårdsliknande tomt, med gigantiskt stora päronträd, alltid dignande av frukt på hösten. Farfar skötte trädgården exemplariskt och jag minns grusgången som gick i en fyrkant runt trädgården. Ett perfekt ställe att lära sig cykla på. På höger sida var en hög stenmur och ovanför där låg det fina herrgårdsliknande huset insprängt i berget. Om jag gick till slutet av muren ledde en stentrappa upp till terrassen och huset, ytterligare en stentrappa ledde ovanför huset. Här var mitt favoritställe, för här odlade farfar dahlior i alla färger och jag älskade lukten och färgerna, humlesurret och fjärilarna.

Tillbaka ned i trädgården igen. Passerade den stora stenmuren och här kom en björkhage på vänster sida, där det alltid hängde en stor hängmatta för oss barn att ligga och berätta sagor, gunga och leka. På höger sida fanns husmodersäpplen, plommonträd och utedasset. Runt utedasset växte det brännässlor och höga blommor med tjocka stickiga blad och blå blommor. (På den tiden hade vi inga vattentoaletter. Vi hade vårt "utedass" i källaren.)

Här slutade tomten och en grind ledde in till vår trädgård som var full av fruktträd, vinbärsbuskar och grönsaksland.

Till farmor och farfar kom alltid våra kusiner för att tillbringa somrarna. Vilket innebar att vi alltid var många barn som kunde leka, eller bråka med varandra...

Och mitt i allt detta placerades min dröm om Jan Guillou och Leif G W Persson... Visst är det knäppt? Förstår inte varifrån de dök upp, har inte hört om dem nyligen, inte sett dem på tv, ändå fanns de där i drömmen i natt. Kanske är det den stundande Bokmässan som fick dem att dyka upp i drömmen.

Vaknade med en rofylld själ efter ett besök i min barndoms vardag, även om jag denna gång i drömmen varit där som en vuxen person.

Medger att det var en konstig dröm, men jag tror att alla har konstiga drömmar. Har du drömt något konstigt den senaste tiden?

Kramisar Kim

Göteborgsposten, min första arbetsplats

Göteborgsposten i Göteborg var min första riktiga arbetsplats. Där började jag arbeta när jag var fjorton år. Jag arbetade på redaktionen och mitt arbete bestod i att skriva rent på maskin, räkna prenumerationsinbetalningar på räknemaskin, vilket skulle göras två gånger, samma tusentals lappar. Stämde inte de två beloppen med varandra, fick jag räkna om alltihop igen.

En av de roliga saker jag fick göra var att dra vinnare i tävlingarna som Göteborgs-Posten hade. Det kom upp sopsäckar med post och det var bara att dyka i och dra ut några kuvert ur varje säck. Varje gång kände jag att jag hade gjort någon lycklig, men när jag såg på alla säckar där det låg många förhoppningsfulla brev, blev jag lite ledsen för alla personer som skulle bli besvikna för att inte de vann.

Det bästa som hände mig en gång var att springpojken blev sjuk och jag fick ta hans plats. Då fick jag lämna redaktionens kontorsmiljö och springa med meddelanden till sätteriet, där de på den tiden arbetade med blysättning. Vilket innebar att varje bokstav var en liten blybokstav som sattes in i en mall, som sedan färgades och trycktes på papperet. Tänk vad tekniken har gått framåt. När jag berättar det här vid mina föreläsningar undrar barnen ibland om jag är född på 1800-talet...

En av de mest skrämmande händelser jag fick göra när jag utförde springpojkens jobb, var att gå och hämta lön till de anställda på tidningen. Jag fick en gammal sliten portfölj, en check och så blev jag skickad till banken för att hämta ut 30.000 kronor i kontanter. som sedan skulle läggas i lönekuvert och lämnas ut till de anställda. Det var VÄLDIGT MYCKET PENGAR på den tiden. Mina ben darrade när jag gick mot banken, för med min fantasi såg jag rånare bakom varje gathörn när jag skulle gå tillbaka med väskan fylld av pengar.

Tänk vad glad jag blev när jag stod i bankkön och hör min pappas röst bakom mig som säger: "Vad gör du här?" Jag slängde mig om hans hals och brast nästan i gråt av lättnad när jag viskade vad jag var där för att göra. Pappa lovade att eskortera mig tillbaka till tidningen och så gjorde han. Det var första och sista gången jag hämtade ut lönen, för sedan kom springpojken tillbaka och jag var inte längre avundsjuk på hans fria arbete. Men jag saknade besöken i sätteriet och tryckeriet med de stora tryckpressarna. För redan på den tiden älskade jag orden och drömde om att bli författare.

En av de starkaste minnena jag har från Göteborgs-Posten var av en av "tanterna" (förmodligen mycket yngre då än vad jag är idag). Hon var sekreterare för VD:n och fick gå och lägga håret på arbetstid, vilket hon också gjorde varje lördagsförmiddag, för vi arbetade på lördagarna också. Jag minns hur fin jag tyckte hon var när hon gick iväg till frisören och hur stel och konstlad hon såg ut när hon kom tillbaka. Alla andra sa att hon var såååå snygg och jag tyckte så synd om henne för att ingen var ärlig. Inte vågade jag säga något, yngst som jag var, jag föredrog att inte säga någonting alls.

Minns den gamla hissen som stånkade sig uppåt och hur jag föredrog att springa uppför alla stentrapporna istället. Jag älskade att vara mitt i hjärtat av en plats där ord tillverkades, trots att mina kamrater njöt av solen, sommaren och badet.

Orden har alltid betytt mycket för mig, som ni säkert förstår nu när ni har läst om mitt allra första riktiga arbete.

Kramisar Kim
(Dagens foto är hämtat från min föreläsning på Toleredsskolan i Göteborg. Tyckte bilden passade eftersom den var tagen i Göteborg. Här sitter jag och läser högt ur mitt manus till en kommande bok, som just gått iväg till tryckeriet. Det var något speciellt att föreläsa i Göteborg. Min hemstad!)

Var rädd om våra äldre, som bär en rik kunskapsskatt inom sig!

Läser om hur en äldre kvinna misshandlas till döds på en parkeringsplats, hur äldre rånas i sina hem och hur lite de respekteras i samhället.

Det är de äldre som har byggt upp samhället, nu straffas de med låga pensioner, höga skatter och blir behandlade som mindre vetande. Varför?

De äldre besitter en enorm kulturskatt, stort kunnande som försvinner om vi inte tar vara på det. I vissa kulturer högaktas de äldre för sin livserfarenhet, här i vårt land ser man ner på dem, något jag inte kan förstå.

Tänk på alla berättelser de har inom sig, hur mycket de äldre i min släkt har delat med sig av till mig som har format mig till den jag är. Tänk på all inspiration de har gett mig genom att berätta om sitt liv och uppväxt.

Bläddrade i min svärmors egenhändigt skrivna receptbok i helgen. Där låg små handskrivna kom-ihåg-lappar, genom vilka hon gjorde sin röst hörd, trots att hon sedan länge inte finns här hos oss.

Min pappa skriver ned sitt liv till sina barn och barnbarn och varje dag får jag höra hur långt han har kommit. Kanske stressar jag honom, för jag vill så gärna att han ska hinna skriva så mycket som möjligt och han är nu snart 87 år. Igår skrattade han och sa att om han skulle skriva ALLT han hade upplevt var han tvungen att leva tills han blev 150 år. "Bra", sa jag. "Då kan du ta hand om mig när jag blir gammal!" Vilket utlöste ännu ett skratt från pappa.

Är glad att jag har sparat brev från mamma, där hon har skickat kort från min barndom och berättat runtom bilderna.

Jag möter många äldre, lyssnar och lägger på minnet. De dyker upp i någon form i mina böcker. I Kimberlieböckerna (Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv) har vi fru Moonwind, en klok gammal 90-årig dam med barnasinnet kvar. Hon påminner om min mormor, men har även hämtat inspiration från mina fastrar (se bilden ovan) som båda har uppnått aktningsvärda åldrar och bär åldern med heder, både genom utseendet, mentaliteten och otrolig livsglädje som är mycket inspirerande.

När jag blir gammal/äldre (i ungdomars ögon är jag redan gammal) hoppas jag att synen på äldre människor har förändrats, att de äldre uppskattas för sina livserfarenheter, sina kunskaper och blir behandlade på ett människovärdigt sätt.

Jag fortsätter suga i mig kunskaper från de äldre och delar med mig till de yngre genom mina böcker och hoppas på så sätt bevara en kulturskatt, som annars skulle försvinna för evigt för att ingen lyssnar.

Kramisar från Kim

Om du inte har något att säga, var tyst...

Orden "Om du inte har något att säga, var tyst..." kommer från min barndom. Minns inte vem som alltid sa det till mig, men de orden har etsat sig fast inom mig. Kan inte minnas att jag pratade speciellt mycket när jag var liten, eftersom jag var väldigt blyg. Kanske jag hörde orden sägas till någon annan och tog till mig dem och blev ännu tystare, eftersom jag inte ansåg att jag hade något att säga. Istället för att uttala orden skrev jag alla mina ord på papperet i form av berättelser.

När jag nu är vuxen bär jag fortfarande orden "Om du inte har något att säga, var tyst!" inom mig och lyssnar mycket på folk när jag inte har något att säga. Däremot kan det vara svårt att få stopp på mitt ordflöde när jag väl sätter igång. Inom mig bor ju en liten berättare som har många ord att berätta och gärna vill dela med sig av alla sina berättelser.

Ibland önskar jag att alla politiker hade fått höra dessa ord när de var små "Om du inte har något att säga, var tyst!" För politiker kan prata på i all oändlighet utan att egentligen säga någonting.

Nu har jag inte mer att säga, så nu är jag tyst!

Kramisar från Kim (som tyckte en sommarbild, med hunden Namie i bakgrunden och katten Silke bredvid de vackra blommorna passade bra till detta inlägg.)