Få ut det mesta av livet

Få ut det mesta av livet

Många författare arbetar bara några timmar varje dag, sedan sysslar de med annat. Jag jobbar heltid och har vanlig kontorstid och lite till, ändå hinner jag njuta av livet varenda minut. Det gäller att ha livskvalité och njuta av det lilla.

Den här majmånaden är den underbaraste jag minns att jag har upplevt. Sol och sommarvärme och jag som är majbarn älskar verkligen det.

Under maj har jag kört en hel del och föreläst runt om i södra Sverige. Jag har sett naturen skifta, solen stråla och bott i stekheta hotellrum. Färden har gått genom täta granskogar och luftiga bokskogar, utefter ängar och blommande rapsfält, längs sjöar och hav.

Igår lät jag Barbro styra färden helt och hållet. Barbro är mitt ressällskap, andra skulle kalla henne för GPS. Hon pratar så fint med mig. Ibland blir hon tjatig, speciellt om jag inte uppmärksammat att jag skulle svänga, eller om jag väljer en annan väg hon vad hon har tänkt. Något jag vanligtvis brukar göra när jag ska mot Markaryd. Då protesterar hon den första halvtimman och försöker få mig att köra andra vägar. Igår lät jag Barbro bestämma och det är jag glad för. Vilka underbara trakter hon tog mig genom. Jag körde utefter åar, över dem, genom grönskande sommarlandskap, förbi idylliska gårdar där korna betade i hagarna.

Bildbevis, tänker du säkert. Visst funderade jag på att stanna och ta foton, eller lyfta upp kameran och fotografera medan jag körde. Men jag gjorde inte det. Bilderna bevarar jag inom mig, de är mina minnen, bara mina.

Trots att Barbro tog mig på slingrande skogsvägar kom jag fram betydligt tidigare än vad jag normalt brukar när jag kör till Strömsnäsbruk. Det gjorde att jag kunde sitta ute på skolgården och njuta av livet en stund, ringa min kusin som fyllde år, sedan var jag bara. Såg upp mot trädkronorna som vajade svagt för vinden, lyssnade på barnens skratt från förskolan och njöt av att finnas till.

Strömsnässkolan i Strömsnäsbruk, Markaryds kommun

Igår pratade jag om min stroke i skolan. Det är första gången. Jag fick frågan vilken sport jag ägnade mig åt på fritiden. Svaret blev löpning, eftersom jag älskar att springa och förr sprang en mil om dagen, fram till stroken, då jag fick lära mig gå igen.

När jag berättade om att jag varit halvsidigt förlamad satt alla eleverna och stirrade, några med öppna munnar, ingen rörde sig, det var helt tyst i klassrummet. Jag berättade om hur jag hade kämpat varje vaket ögonblick för att kunna skriva färdigt min bok, trots att jag inte kunde röra huvudet, eller flytta blicken, än mindre röra fingrar, arm och ben på höger sida.

När jag avslutade med att säga att jag är glad varje morgon jag kan stiga ur sängen själv, var det en pojke som utbrast "Det förstår jag!"

Jag är född glad. Visst kan även jag bli ledsen och arg ibland, men jag låter inte tråkigheterna sätta sig på mig och förstöra min glädje. Det finns så mycket att glädjas åt i livet och jag lever här och nu, varenda sekund av det liv jag har kvar.

Blomprakt. I bakgrunden Kiara och Tudor.

Hoppas du gör det också.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.

 

Markaryd och Strömnäsbruk: nya elever och många trevliga möten

Nu har jag varit ute och rest igen, men inte till någon exotisk plats som förra: Singapore. Däremot har jag färdats i Sveriges underbara natur, där det mesta står i full blom, doftar ljuvligt och får mig att göra små glädjeskutt inombords.

Första skolan jag besökte var Huneskolan i Markaryd där jag träffade tre klasser med mysiga elever och trevliga lärare. Reste iväg tidigt på morgonen och förlitade mig helt på min GPS, vilket förde mig (som vanligt) på helt andra vägar än jag var van vid. Det gjorde också att jag aldrig kom fram till den uppgjorda mötesplatsen där jag skulle träffa bibliotekarien Riitta Moilanen, plötsligt var jag vid Huneskolan istället. Där mötte jag en bil och tanken slog mig att det kanske var Riitta, varför jag kände så vet jag inte.

Jag tog fram min mobil och ringde henne, men innan jag fick något svar kom bilen tillbaka och det var Riitta som satt i den. Hon hade känt igen mig när hon passerade min bil. Så kan det bli! Ovan ser du blomsterprakten i Markaryd och några statyer som fångade mitt intresse när jag var ute på kvällspromenad i Markaryd.

Här är jag i full gång med första klassen som lyssnar uppmärksamt. En av frågorna jag ofta får under mina föreläsningar är om jag inte kan göra film av mina böcker, "för det skulle vara häftigt", säger de. Önskar verkligen att mina böcker blev film. Tänk vilken dramatisk film Tillbaka till Pompeji skulle bli med sitt vulkanutbrott. Känner du någon filmproducent får du gärna tipsa dem om mina böcker!

Det är alltid lättare att tala för högstadieelever eftersom jag inte behöver tänka på om orden är för svåra eller inte.

Däremot är det alltid svårare att få igång högstadieelever att börja ställa frågor, men när de väl har kommit igång sprutar frågorna ur dem. Här står jag vid dörren och delar ut autografer. Förr skrev jag alltid autografer vid varje föreläsningstillfälle, men det tog så mycket tid av själva föreläsningen att jag istället brukar sitta och skriva autograferna i förväg.

Att dela ut autograferna ger mig också möjlighet att säga några ord till var och en, något jag tycker är mycket trevligt.

Nästa lektion började med Fluortanten som kom till eleverna. Givetvis fick även jag en mugg och sköljde runt flour i munnen. Väckte minnen från min skoltid!

I den sista klassen för dagen på Huneskolan hade jag flera fans som kom och pratade med mig efteråt. Här får jag signera en bok. Härligt!

Ett av fansen gick i nionde klass och det var bara åttondeklassarna som fick besök den här gången. Men i slutet av lektionen slank hon in och fick möjlighet att träffa mig. Alltid lika roligt att träffa hängivna läsare!

Ännu ett fans som älskade mina böcker.

Ny dag, nytt ställe, nya elever. Den här gången i Strömsnäsbruk. Morgonen började tidigt på hotellet. Jag hörde hur grannens mobilväckning ringde och ringde och ringde och ringde och ringde. Till slut tänkte jag "han kanske har dött!". Efter evigheter slutade mobilen ringa och tanken slog mig att det kanske inte var för att han hade vaknat utan för att batteriet tagit slut.

Efter ytterligare en halvtimme knackade det på grannens dörr. Jaha, tänkte jag, han har inte vaknat. Knackningarna fortsatte och till slut började jag undra om det inte var på min dörr det knackade. När någon ryckte i dörrhandtaget på min dörr förstod jag att det verkligen var på min dörr de knackade. Nu trodde jag verkligen att något hade hänt grannen.

Endast iförd bh och trosor ville jag inte öppna dörren, utan jag fick upp min morgonrock ur resväskan och öppnade dörren, lite mer propert klädd. Därutanför stod en förvånad man som sa "Ojdå!" och rynkade ögonbrynen. Han kikade över min axel och det var först efteråt som jag förstod att han förmodligen trodde att jag hade delat rum med hans kompis under natten. Det var iallafall vad hans minspel uttryckte.

Jag sa "Du har kommit till fel rum. Förmodligen ska du till rummet bredvid för där har larmat ringt mycket länge utan att någon svarat." Han såg väldigt lättad ut, bad om ursäkt och skyndade till grannens dörr och började banka frenetiskt.

Han bankade ett bra tag på dörren innan det blev tyst. Senare när jag kom ned för att äta frukost satt de båda där och hade precis avslutat måltiden. Jag andades ut, han hade inte dött, bara försovit sig! Ett litet miniäventyr på hotellet.

Den här bilden tycker jag om. Den är tagen precis när jag berättar att jag tycker min bok På flykt från andra världskrigets fasa är den bästa bok jag någonsin har gjort. Jag ser hur pojken lyfter upp boken han haft liggande framför sig på bänken, han ler när han ser på den, sedan tittar han på mig och nickar instämmande. Underbart! Bra fångat av fotografen, tack!

Ibland känns det som världen är väldigt liten. Jag upptäckte att det fanns en besökare i klassrummet och när hon presenterade sig visade det sig vara min bloggvän Chris Mc Guire från Norge som var på besök i Strömsnäsbruk. När hon upptäckte att även jag var där passade hon på att träffa mig. Något jag tyckte var jättekul!

Två dagar rusade iväg och hemresan började i regn men övergick i solsken. Även under hemresan förlitade jag mig på min GPS som tog mig bort från de stora allfarvägarna och in på mindre vägar, ibland inte mer än små skogsstigar kändes det som, men åh vilken fantastisk natur.

Hemkommen i Blekinge blev jag varmt välkomnad av både make, katt och hundar. Jan hade varit orolig för mig för han hade hört på radio hur många trafikolyckor det var och han visste att jag befann mig ute på just de här stora vägarna vid det tillfället. Men se, det gjorde jag inte, tack vare min gps!

Nu har jag inte så många föreläsningsdagar kvar innan det är dags för sommarlov. I år tänker jag verkligen ha sommarlov. De senaste somrarna har jag varit ute och föreläst, signerat och engagerat mig. Men i år tänker jag ta det lugnt. Känns som jag behöver det efter den långvariga influensan (var sjuk i tio veckor) och de intensiva och många föreläsningarna jag har haft efter mitt tillfrisknande.

Ha det så gott!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.