En natt fylld av mardrömmar

En natt fylld av mardrömmar

Jag borde ha vetat bättre, ändå gick jag in på Twitter innan jag skulle krypa i säng.

Då hade jag följt det som hänt i Stockholm från det ögonblick jag körde in på parkeringen hemma i Blekinge, efter att ha varit i Markaryd och Tranemo under veckan och föreläst. För i exakt det ögonblicket kom nyheten om vad som hade hänt i Stockholm.

En stad jag bott i, en stad jag älskade att flanera i. Drottninggatan var ett måste varje gång jag åkte in till staden. Oftast med någon av mina hundar, social träning.

Trött efter en intensiv vecka, lämnade jag nyhetsrapporteringen och kikade in på Twitter. Där fick jag till min fasa se en bild av en lemlästad kvinna, sliten i bitar av lastbilen. Bilden som direkt följde var av en överkörd, krossad hund.

Jag stängde snabbt ned Ipaden. Men bilderna hade redan etsat sig fast i mig. Det var först då jag verkligen insåg det hemska i vad som hade hänt, där och vid tidigare terrorattack. Det är ingen skön död, det är en död fylld av skräck och smärta in i sista ögonblicket.

Jag lider med dem som var med om dessa skräckfyllda ögonblick och mina tankar går till de drabbade och deras familjer.

Jag försökte blinka bort bilderna, som bara för ett kort ögonblick fladdrat förbi på min dator. För många var de bilderna verklighet. Hur ska de kunna glömma?

I ögonblicket av fasa efter vad jag hade sett, kom jag på att jag hade fått en present precis innan jag lämnade Tranängskolan i Tranemo. Jag hämtade chokladasken och kortet och öppnade det.

Orden lindrade smärtan något och jag försökte hålla kvar orden och de glada figurerna inom mig när jag gick till sängs. Ändå steg bilderna av de döda upp i mina drömmar och gjorde natten till en fasansfull upplevelse.

Glöm inte att mitt i all grymhet finns det oändligt med kärlek. Låt inte skräcken och terrorn vinna. Var rädda om varandra, visa hänsyn och tänk på alla de drabbade, inte bara de som drabbats igår, utan alla de som flytt terrorn och upplevt fruktansvärda saker. Öppna famnen och le mitt i sorgen.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare


Copyright Kim M. Kimselius

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se. 

Ibland vill jag inte vakna

Brukar vakna hastigt, hoppa ur sängen med ett leende på läpparna och förväntansfullt se fram mot den nya dagen.

Men ibland vill jag bara inte vakna. Jag kniper ihop ögonen och försöker somna om, vill stanna kvar i drömmen, jag vill se hur det går.

Precis så var det i morse. Hade en konstig, spännande och lite läskig dröm. Alla verkade jaga mig, jag hade inte gjort något, utan hade blivit falskt anklagad för ett hemskt brott: mord!

Drömmen var lång och förde mig över hela världen. Precis när jag vaknade hade jag rusat ut ur ett hus under en jordbävning och ett torn föll ned bredvid/delvis över mig.

Förstår du att jag inte ville vakna, jag ville ju se om jag överlevde...

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok.  (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Theos Pompeji.

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst.

Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Här kan du köpa mina böcker.

Hemsk mardröm!

Om två dagar reser jag till Mexiko. Resan är planerad sedan länge, väskan har packats sedan veckor tillbaka, allt är på plats. Under tiden har jag även planerat min föreläsningsresa till Singapore i maj och det var om den jag hade en hemsk mardröm i natt.

Drömmen börjar med att jag står på en parkering utanför flygplatsen i Singapore och väntar på att bli hämtad. I handen har jag min föreläsningsportfölj, på ryggen hänger den röda skinnryggsäcken från Florens.

En bil stannar och en kvinna hoppar ut, någon jag aldrig träffat förut. Smal och senig, håret är rufsigt och hon verkar väldigt stressad.

"Kim?" frågar hon och jag nickar.

Hon rusar fram och slänger in min portfölj i bagaget, i nästa stund stiger vi in i skolsalen. Ja, du vet hur drömmar är, inga transportsträckor där!

En grupp elever sitter längst bak i salen, musik hörs ifrån högtalare på båda sidor om mig, dörren står öppen och elever kommer in och går ut hela tiden.

"Varsågod och börja!" säger läraren.

Jag ser förvånat på henne. Ska jag börja NU? Hon ser min förvåning och nickar.

Jag börjar tala, men ingen lyssnar. Jag ber dem stänga av musiken, men då protesterar både lärare och elever. Det är så man brukar ha det säger de.

Plötsligt blir jag medveten om att jag står i de kläder jag har rest i under ett halvt dygn, kjolen är skrynklig, t-shirten har svettfläckar under armarna. Makeupen har säkert smetat ut eftersom jag sovit med den. Håret står åt alla håll och det värsta av allt...

I just den stunden inser jag att jag har glömt resväskan hemma. Jag har inget ombyte, ingen makeup, ingen tandborste, ingenting! Jag minns även att kameran fortfarande ligger kvar hemma på köksbordet, fulladdad, väntande på att jag skulle fotografera den nya miljön och dela med mig av till mina bloggläsare.

Pinan är över nästan innan den har börjat. Eleverna släntrar ut till hög musik. En ny grupp kommer in. Den här gången är även en grupp lärare med. De stänger genast av musiken och undrar varför den står på när de har besökare som ska tala inför eleverna.

Det enda jag kan tänka på är mitt utseende och att jag inte har några kläder med mig. De som jag under veckor så omsorgsfullt valt ut och packat för att de skulle passa till just den här stunden...

Om jag har resfeber? Ja, det har jag och det är förmodligen därför jag drömmer så här och blandar ihop mina två resor.

När jag skriver "resfeber" minns jag när min systers son skulle komma och hälsa på. Han skulle resa med tåget tillsammans med mormor, från Göteborg till Stockholm och hälsa på mig. Det var en stor upplevelse för honom. Jag tror han var fem år.

När jag ringde samma morgon som de skulle resa sa han glatt: "Jag har resfeber!"

"Det behöver du inte ha! Det kommer att gå jättebra, mormor är med dig!" sa jag. Han bara skrattade!

När jag några timmar senare hämtade dem på Stockholms central, mötte jag en liten kille med blossande röda kinder och glansig blick. Det var inte "resfeber" han hade, utan helt vanlig feber och han började därmed sin vistelse hos mig med att vara sjuk. Inte så roligt!

Någon sådan resfeber har inte jag, mer den där typen om att något inte ska fungera, missa planet, inte få med bagaget och så vidare.

Men jag lovar dig, jag kommer INTE att glömma min väska hemma!

Kramisar från Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Vulkanaskan kväver mig

Tror att det har blivit lite mycket vulkaner för min del det senaste halvåret. Först Islandsvistelsen i höstas, där jag såg vulkaner och fick höra berättelser om dem. Sedan Theos Pompeji och nu vulkanutbrott på riktigt vid Eyjafjallajökull, som fått stora konsekvenser för hela samhället och hela Europa.

Då kanske det inte är så konstigt att jag inatt drömde att jag kvävdes av vulkanaska. Allt, människor, djur, växter, byggnader, var grått pudrat i aska.

I drömmen tillhörde jag en av alla de strandade turisterna, men jag befann mig vid foten av Eyjafjallajökull vulkanen. Det var svart som natten av all aska som föll från himlen och alla människor flydde från det hotell som fanns där.

I drömmen visste jag vad som skulle hända, för jag har ju skrivit boken "Tillbaka till Pompeji" om vulkanutbrottet som förintade staden Pompeji, så jag visste att jag skulle dö. När askan täppte till halsen för mig och kvävde mig vaknade jag. Somnade om och drömmen upprepades om och om igen. För trots att jag vaknade varje gång jag kvävdes, drömde jag samma dröm igen. Det borde kallas mardröm, men det konstiga var att jag inte var rädd, att jag inte tyckte det var otäckt, det var mer som om jag tänkte: "Jaha, då slutar det så här då!" Ett bra slut för en "vulkanförfattare".

Idag har jag suttit och lagt in korrigeringarna på Theos Pompeji och drömmen kom upp igen och jag tänkte att det var bäst att skriva av mig den, då brukar saker och ting vara lättare att handskas med. Annars kanske risken är stor att jag drömmer samma dröm i natt igen.

Det första jag hörde när jag vaknade på morgonen och satte på radion, var att det nu regnade på Island och det gjorde de askfyllda vägarna till en enda lersörja av aska. Sedan sa de att askan hade stelnat till ett hårt täcke över allt. Det måste ha varit där det inte regnade då, annars stämmer det ju inte.

Om jag, som inte är i närheten av vulkanen Eyjafjallajökull kan drömma om den, hur är det då inte för de som bor där, som känner askan falla över sig och ser sina marker förstöras?

Nu ska jag korrekturläsa Theos Pompeji igen, så risken är väl stor att jag får nya vulkandrömmar.

Eftersom detta inlägg kändes lite tungt ville jag piffa upp det med en liten vårbukett, plockad innan snön föll och lade sig som ett tjockt täcke över allt igår kväll.

Nu skiner solen in på mig genom fönstret, men himlen är kolsvart, kanske ännu ett snömoln som drar in?

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar Kim

Mardrömmar

Inatt drömde jag att jag frossade i kakor, bullar och bakelser. Köpte påsar med dem för att gå hem och äta upp. Jag som inte ens tycker så mycket om kakor, bullar och bakelser. Undrar varför jag inte köpte choklad i drömmen, det älskar jag ju! Eller marsipan, en av mina stora favoriter.

Nej, drömde bara om rykande färska kanellängder, napoleonbakelser och torra kakor...

Visst är det konstigt att drömma om att äta något som jag inte tycker speciellt mycket om, och att äta det i de mängder som jag gjorde i drömmen. Det var verkligen en riktig mardröm. Kändes skönt att vakna upp och äta en god, näringsrik, ekologiskt odlad frukt! Skönt att det bara var en dröm!

Vad har du haft för mardröm nyligen?

Kramisar från Kim
(Bilden föreställer små barn gjorda i marsipan, fantastiska konstverk.)