Leah Quiller Begynnelsen av Ramona Fransson
Det är en ren njutning att läsa Ramona Franssons böcker, på grund av det vårdade språket, flödet och spänningen som ibland är olidlig. Första boken i serien om Leach Quiller, Begynnelsen, är inget undantag. Rakt, enkelt och rikt språk, avskalat, utan massa konstlade krusiduller.
En skrämmande berättelse, som väl skildrar det hemska som sker. Baksidestexten gör inte boken rättvisa, så jag tycker du ska läsa en bit av första kapitlet istället. Ett tag var jag nära att sluta lyssna, eftersom man kommer så nära inpå de personer det handlar om. Det är som om man är där och tar del av allt som händer. Eftersom det är ruskiga händelser blir det naket och gripande.
Det är en fascinerande värld Ramona Fransson målar upp för läsarna. Om Leah Quiller som är spaningschef för den nya sexbrottsroteln i Göteborg, men lever ett dubbelliv. Hon är egentligen Caroline von Steinberg, en rik arvtagerska som vill hitta den man som förstörde hennes liv när hon var 20 år. Det är anledningen till att hon blir polis och fokuserar på sexbrott.
Ruggigt spännande bok. Jag har redan börjat på nästa del i trilogin. Hur kan man låta bli att inte göra det? Om du inte backar för den riktigt otäcka, hudnära sanningen om vad som sker i dagens samhälle, då ska du läsa den här boken! Gör det!
I:a delen av tre: Begynnelsen
I korsningen Engelbrektsgatan och
Aschebergsgatan sitter en ung man framåtlutad på trappan upp till
Vasaparken. Han har händerna för ansiktet och ser ut att gråta. En ung
kvinna kommer fram och ställer sig bredvid honom.
- Hur är det?
Han
fortsätter att låtsas gråta. Tittar snabbt upp på henne med tårfyllda
ögon. Ögon som några minuter tidigare fyllts med ögondroppar. Hon slår
sig ner en bit ifrån och inväntar en reaktion. Men han fortsätter att
hulka och skaka med nerböjt huvud.
- Behöver du hjälp? frågar hon.
- Ingen kan hjälpa mig, snyftar han fram.
- Säg inte det, svarade hon. Jag kanske kan.
- Jag har blivit rånad ... de tog min mobil, pengar och ...
- Rånad! Ja men då ska du ju kontakta polisen!
Han skakar på huvudet.
- Det vågar jag inte ... de hotade mig ... och nu vet de ju var jag bor ...
Hon
drar sig undan en bit och betraktar honom. Han ser ju proper ut och
verkar nykter, tänker hon, men trots det så går tankarna om det
verkligen är passande att ta med honom hem. Till slut tar hon mod till
sig.
- Jag bor inte så långt härifrån så om du vill kan du följa med och få en kopp te så du lugnar dig lite. Var bor du?
- På Hisingen ...
- Har du nån du kan ringa till?
Han nickar.
-
Morsan, men hon är på jobbet just nu och jag vill inte oroa henne. Hon
har extranyckel till min lägenhet så när hon slutar vid tolvtiden ska
jag ta kontakt med henne, säger han, tittar upp och ler ett skakigt
leende mot henne.
- Okej! Häng med mig hem så kanske vi kan ordna det här, säger hon och besvarar leendet.
- Vad heter du? frågar killen, reser sig upp från trappan och torkar bort tårarna med baksidan av handen.
- Jag heter Frida och du?
- Hadi. Dina blå ögon är väldigt vackra vet du det?
Frida
böjer förläget ner huvudet. Han ser inte heller så dum ut, tänker hon.
De vandrar i väg i riktning mot Vasagatan i den för ovanlighetens skull
ljumma men normalt ljusa försommarkvällen.
- Vad gjorde du ute ikväll? undrar Hadi och kastar en blick bakåt över axeln.
Frida märker inte att han är intresserad av det som händer bakom dem.
- Vi är ett gäng tjejer, gamla skolkompisar, som brukar träffas en gång var tredje månad och i dag var det dags, svarar hon.
- Så du har ingen kille då?
Frida skakar på huvudet och känner sig återigen generad. Hon plockar upp dörrnycklarna ur handväskan.
- Här bor jag, säger hon, trycker in portkoden, öppnar dörren och kliver in.
Innan
Hadi följer efter henne kastar han en sista blick bakåt och är nöjd när
han ser sina två vänner i antågande. En av dem gör tummen upp och Hadi
ler inombords men är noga med att inte visa det för Frida. De åker upp
med hissen till fjärde våningen. Hadi stegar runt i den vackra våningen
med högt i tak och stuckaturer i taket.
- Det är en fin lägenhet du har, säger han och ber att få låna toaletten.
Frida
visar honom var den ligger och går ut i köket för att koka tevatten.
Inne på toaletten skickar Hadi ett sms med portkoden till sina vänner.
Han plockar också fram en liten påse med ett vitt pulver och smätter på
den med fingrarna. Det ser bra ut det här, tänker han. När han kommer ut
från toaletten och in i vardagsrummet står tekopparna på var sida av
bordet och har fyllts med te. Hadi noterar att det inte finns socker och
mjölk på bordet, slår sig ner i en av de vita tygfåtöljerna och
inväntar Frida. Hon sätter sig mittemot honom.
- Ursäkta att jag är besvärlig, men du har möjligtvis inte socker och mjölk? frågar Hadi.
- Jo men självklart! Jag fixar det! säger hon och reser sig snabbt.
Först
slinker Frida in på toan för att fräscha upp sig. Drar med borsten
genom det tjocka halvlånga silverblonda håret och kollar så att inte
mascaran har klumpat ihop sig. Hm ... det kan nog inte bli bättre än så
här, tänker hon och gör en luftpuss mot sin spegelbild innan hon går ut i
köket. Hadi passar på att ta upp påsen med pulvret ur fickan...
Den får fem stjärnor av fem möjliga
Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos
Adlibris,
Bokus, Akademibokhandeln eller
Storytel.
För fler boktips kika in på
Kimselius Boktips här på bloggen.
Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius.
Välkommen tillbaka!
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida
www.kimselius.se.
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Inlägg
