Få ut det mesta av livet

Få ut det mesta av livet

Många författare arbetar bara några timmar varje dag, sedan sysslar de med annat. Jag jobbar heltid och har vanlig kontorstid och lite till, ändå hinner jag njuta av livet varenda minut. Det gäller att ha livskvalité och njuta av det lilla.

Den här majmånaden är den underbaraste jag minns att jag har upplevt. Sol och sommarvärme och jag som är majbarn älskar verkligen det.

Under maj har jag kört en hel del och föreläst runt om i södra Sverige. Jag har sett naturen skifta, solen stråla och bott i stekheta hotellrum. Färden har gått genom täta granskogar och luftiga bokskogar, utefter ängar och blommande rapsfält, längs sjöar och hav.

Igår lät jag Barbro styra färden helt och hållet. Barbro är mitt ressällskap, andra skulle kalla henne för GPS. Hon pratar så fint med mig. Ibland blir hon tjatig, speciellt om jag inte uppmärksammat att jag skulle svänga, eller om jag väljer en annan väg hon vad hon har tänkt. Något jag vanligtvis brukar göra när jag ska mot Markaryd. Då protesterar hon den första halvtimman och försöker få mig att köra andra vägar. Igår lät jag Barbro bestämma och det är jag glad för. Vilka underbara trakter hon tog mig genom. Jag körde utefter åar, över dem, genom grönskande sommarlandskap, förbi idylliska gårdar där korna betade i hagarna.

Bildbevis, tänker du säkert. Visst funderade jag på att stanna och ta foton, eller lyfta upp kameran och fotografera medan jag körde. Men jag gjorde inte det. Bilderna bevarar jag inom mig, de är mina minnen, bara mina.

Trots att Barbro tog mig på slingrande skogsvägar kom jag fram betydligt tidigare än vad jag normalt brukar när jag kör till Strömsnäsbruk. Det gjorde att jag kunde sitta ute på skolgården och njuta av livet en stund, ringa min kusin som fyllde år, sedan var jag bara. Såg upp mot trädkronorna som vajade svagt för vinden, lyssnade på barnens skratt från förskolan och njöt av att finnas till.

Strömsnässkolan i Strömsnäsbruk, Markaryds kommun

Igår pratade jag om min stroke i skolan. Det är första gången. Jag fick frågan vilken sport jag ägnade mig åt på fritiden. Svaret blev löpning, eftersom jag älskar att springa och förr sprang en mil om dagen, fram till stroken, då jag fick lära mig gå igen.

När jag berättade om att jag varit halvsidigt förlamad satt alla eleverna och stirrade, några med öppna munnar, ingen rörde sig, det var helt tyst i klassrummet. Jag berättade om hur jag hade kämpat varje vaket ögonblick för att kunna skriva färdigt min bok, trots att jag inte kunde röra huvudet, eller flytta blicken, än mindre röra fingrar, arm och ben på höger sida.

När jag avslutade med att säga att jag är glad varje morgon jag kan stiga ur sängen själv, var det en pojke som utbrast "Det förstår jag!"

Jag är född glad. Visst kan även jag bli ledsen och arg ibland, men jag låter inte tråkigheterna sätta sig på mig och förstöra min glädje. Det finns så mycket att glädjas åt i livet och jag lever här och nu, varenda sekund av det liv jag har kvar.

Blomprakt. I bakgrunden Kiara och Tudor.

Hoppas du gör det också.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.

 

Föreläsning i Markaryd nära döden upplevelse och boende i Vittsjö

Nu har jag varit ute och rest igen. Den här gången gick resan till Markaryd, en resa som hade kunnat vara den sista jag gjorde, när långtradarchauffören somnade, kom utanför väggrenen, vred häftigt på ratten, kom över i motsatt körfält, såg den mötande bilen, svängde tillbaka, vilket fick släpet att tippa över på två hjul över den motsatta körbanan. Jag fick hjärtat i halsgropen, det rörde sig om sekunder innan döden skulle vara ett faktum. Men så kom det en räddande ängel och styrde upp lastbilens släp och millimeter mellan lastbil och bil. Jag körde en bit innan jag stannade. Skakade och var illamående av händelsen. Trots det gick föreläsningen bra.

Det var en journalist på besök i klassrummet vid ett av tillfällena, jag berättade att jag kunde se spöken och att det hade hänt en gång när jag bodde i Markaryd. Något mer sa jag inte, bara att de kunde läsa om händelsen i första kapitlet i min bok Mysrys.

Men se, det nöjde sig inte journalisten med. Han skrev att jag flydde hals över huvud från hotellet mitt i natten... Något jag inte gjorde alltså. Ja, det mesta var egentligen fel i den här artikeln, men de skrev i alla fall om mitt besök. På grund av att hotellet i Markaryd var fullbelagt var jag tvungen att sova i Vittsjö, det var inte för att jag inte ville bo på spökhotellet igen.

Furuliden i Vittsjö har också spöken, har inte alla gamla hus det? De här spöken var mysiga och berättade några roliga saker. Här ser du mitt fina sovrum.

Efter en dags föreläsningar i Markaryds kommun, två skolor och flera klasser, reste jag alltså till Vittsjö, en plats jag har skrivit om i min bok Snapphaneresan. När jag checkat in på hotellet tog jag en promenad i den härliga lilla staden.

Sist jag gick här var det vinter och kallt och jag gjorde research för boken Snapphaneresan.

 Den här vackra vägen leder till Sjöstugan.

 Här sitter jag och fikar med en bedårande vacker utsikt.

På vägen tillbaka till hotellet tog jag lite andra vägar än på ditvägen. Eftersom det var närmare 30 grader varmt såg den här viloplatsen väldigt inbjudande ut.

Men den här stigen lockade och jag gav mig in på den istället.

Himlen var full av änglar. Kanske en av dem hade vakat över mig tidigare den dagen?

Tillbaka på hotellet slog jag mig ned i trädgården och ringde till min käre 91-årige far, vårt dagliga telefonsamtal för att tala om att vi lever.

Furuliden verkar vara ett golfhotell för personalen berättade att de höll golfkurser och ett stort gäng just hade checkat ut. Nu såg jag bara fyra karlar på hotellet.

Det här var det första jag såg när jag kom in och kände direkt att jag ville bo här.

Så här såg receptionen ut, med ytterdörren längst bort.

En myshörna i vardagsrummet på hotell Furuliden.

Jag hade vardagsrummet helt för mig själv den kvällen och somnade gott i den högra soffan. Tv brukar vara rena sömnpillret för mig.

Frukosten intogs nästa morgon i den här ståtliga matsalen.

Sedan bar det av till nya orter i Markaryds kommun, nya skolor och nya elever, alla lika entusiastiska, tysta och snälla, fulla av frågor.


I lärarrummet berättade jag om gårdagens änglavakt. Vilket gjorde att när jag höll den sista lektionen och var klar, kom en hel skolklass för att krama mig och säga hur glada de var att jag inte hade dött, för jag skrev så böcker och de ville jag skulle skriva många fler.

Med de orden i huvudet, känslan av alla kramar och leende på läpparna reste jag tillbaka hem till Blekinge, i ett sommarhett Sverige.

Blev välkomnad av både tvåbent och fyrbenta kära som överöste mig med pussar, kramar och lite skäll.

Nästa vecka bär det av ned till Skåne, där jag ska föreläsa på Kunskapsskolan i Lund och hålla skrivarkurs. Ska bli jättekul.


Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.