Det här är en bok att älska, att uppslukas av, att tänka tillbaka på, att ta till sitt hjärta... Jag tyckte verkligen mycket om den här boken. Precis min typ av fantasy. Läs den!
De tre syskonen Kate, Michael och Emma lämnades på barnhem av sina
föräldrar som mycket små. Hela sitt liv har de undrat vad som fick
föräldrarna att lämna dem. När de sparkas ut från sitt senaste barnhem
och skickas till den mystiska staden Cambridge Falls, får de svaret.
Syskonen är sedan urminnes tider utvalda och speciella, och föräldrarna
lämnade bort dem för att skydda dem mot en elak trollkarl.
I ett
gömt rum i den mystiske dr Pyms hus hittar syskonen en egendomlig bok
med blanka sidor. Med hjälp av boken kan man resa genom tid och rum -
och här tar en hisnande resa sin början. Barnen möter en ond häxa som
har fångat barnen i Cambridge Falls, de möter dvärgar, vargar och
magiska monster. Kampen mot häxan blir ett sagoäventyr i klassisk
tappning, men samtidigt mörkt, känsloladdat och otroligt rappt berättat.
Tänk att jag kan hitta så här bra böcker utan att läsa baksidestexten, utan bara genom att titta på omslaget... eller rättare sagt, låta intuitionen leda mig till boken. För det var precis vad som hände med den här boken. Den fanns där, i butiken när jag signerade strax före jul. Såg omslagsbilden och blicken drogs om och om igen till den. Ville ha boken. Den liksom talade till mig och sa att det här är en bok du kommer att älska. Och det stämde! Älskar verkligen den här boken och längtar efter fortsättningen!!! Kanske jag inte kan hålla mig utan läser nästa del på engelska!
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
lördag 4 februari 2012
fredag 3 februari 2012
Får författare skriva vad som helst?
Detta var rubriken på en artikel i Medievärlden. Så här börjar artikeln:
Läs hela artikeln här.
Vad tycker du, får författare skriva precis vad som helst, om vem som helst?
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Bokförlagen saknar praxis kring var gränserna går – och
sneglar på pressens etiska regler. Men hur ser folket i bokbranschen
själva på sitt ansvar?
Dagens Nyheters tidigare kulturchef Maria Schottenius gick i
förra veckan till attack mot vad hon betraktar som en alltmer
bristfällig etik hos de svenska bokförlagen (”Förlagen kan publicera medan pressen sitter på läktaren”,
DN Kultur 120125). Det som är ironiskt med den svenska pressetiken är
att det är kvällspressen som håller tillbaka medan förlagen kan köra på,
tyckte Schottenius. Enligt henne behöver inte förlagen ta hänsyn till
de regler som medierna skapat för att skydda människor från
uthängningar:
”Den förnedringslitteratur, som tagit fart på senare
år när man kränker och ljuger om gamla ex, hittar på skandalhistorier
för att krossa, nämner namn för att demonstrera makt och hat, gör att vi
nu lever i ett halvt laglöst land. En person som helt oskyldig dragits i
smutsen har ingen chans. Författaren kan alltid säga: ’Detta är min
berättelse’ eller om det börjar osa katt: ’Det här är en roman. Och,
kunde Strindberg, så kan jag.’”
Men är förlagssverige verkligen den laglösa zon som Maria Schottenius framställer den som?
– Förläggaren är inte ansvarig för boken, till skillnad från en
ansvarig utgivare, utan det är författaren som är ansvarig för sitt eget
verk. Men svensk lag gäller ju förstås fortfarande, understryker Tove
Leffler, reporter på Svensk Bokhandel.
Förlaget är också skyldigt
att ta ansvar genom att exempelvis ge författaren juridiska råd och inte
låta honom eller henne publicera vad som helst som kan ge konsekvenser,
säger Leffler.
Läs hela artikeln här.
Vad tycker du, får författare skriva precis vad som helst, om vem som helst?
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
torsdag 2 februari 2012
En sak som gör mig glad!
Jag är uppväxt med Abba. Har alla deras LP-skivor och med sorg i hjärtat konstaterade jag för några veckor sedan att min Skivspelare hade gjort sitt. Hur skulle jag nu kunna lyssna på mina skivor?
Då kom ett erbjudande på nätet om att köpa Abba The Albums. Jag slog till. Tänkte att det är väl en samlingsskiva med det bästa, men tänk vilken glad överraskning jag fick. Varje CD hade samma fodral som mina LP-skivor och dessutom såg de ut som en sådan:
Nu sitter jag här och lyssnar på Abba igen, samma skivor, samma ljud, samma Björn, Benny, Agneta och Frida. Det väcker minnen och får mig att drömma tillbaka. Även om jag inte skulle vilja ha tiden tillbaka, fast ändå... Både ock liksom. Skulle inte vilja ändra mitt liv på något sätt, ändå skulle det vara kul att leva om det igen och få njuta dubbelt upp, vara mer förberedd på smällarna som ska komma och kanske kunna försöka förhindra dem.
Ja, du ser vilka tankar musiken väcker inom mig, jag som skriver om personer som reser i tiden. För du vet väl att Theo och Ramona är mina ställföreträdare och reser för mig i tiden eftersom jag personligen inte kan göra det!
Det spritter i benen, ja i hela kroppen när ABBA spelar för fullt för mig! Ja, det var sannerligen ett bra köp som gör mig glad!
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Då kom ett erbjudande på nätet om att köpa Abba The Albums. Jag slog till. Tänkte att det är väl en samlingsskiva med det bästa, men tänk vilken glad överraskning jag fick. Varje CD hade samma fodral som mina LP-skivor och dessutom såg de ut som en sådan:
Nu sitter jag här och lyssnar på Abba igen, samma skivor, samma ljud, samma Björn, Benny, Agneta och Frida. Det väcker minnen och får mig att drömma tillbaka. Även om jag inte skulle vilja ha tiden tillbaka, fast ändå... Både ock liksom. Skulle inte vilja ändra mitt liv på något sätt, ändå skulle det vara kul att leva om det igen och få njuta dubbelt upp, vara mer förberedd på smällarna som ska komma och kanske kunna försöka förhindra dem.
Ja, du ser vilka tankar musiken väcker inom mig, jag som skriver om personer som reser i tiden. För du vet väl att Theo och Ramona är mina ställföreträdare och reser för mig i tiden eftersom jag personligen inte kan göra det!
Det spritter i benen, ja i hela kroppen när ABBA spelar för fullt för mig! Ja, det var sannerligen ett bra köp som gör mig glad!
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Etiketter:
ABBA,
Kim M Kimselius,
Minnen,
The Albums,
Ungdom
onsdag 1 februari 2012
Uppäten inköpslista
Har lärt mina hundar att plocka upp saker som jag tappar, vilket är på gott och ont. Inatt eller imorse råkade tydligen någon av dem vifta ned inköpslistan som låg på köksbordet. Berner Sennerhundar är rätt stora som du säkert vet.
Såg en av hundarna tugga på något, men tänkte inte mer på det. Inte förrän jag skulle ta inköpslistan där jag noga hade skrivit upp under en lång tid vad jag skulle inhandla inför min resa till Mexiko. Ingen lista någonstans. Då mindes jag hunden som stått vid köksbordet och tuggat, såg ned på golvet och där låg en minimal bit av inköpslistan, så liten att det inte gick att läsa vad det stod.
Du vet säkert själv hur det är när man ska försöka skriva om något man redan har skrivit. Speciellt om det har skrivits under en lång tid. Förra inköpslistan var fullklottrad med saker jag behövde. Jag lovar dig, det blev betydligt billigare att handla idag, eftersom listan bara var hälften så lång som tidigare.
När jag befinner mig i Mexiko och saknar något av det jag hade tänkt köpa, ja då kommer jag säkert att tänka på hundarna, vilket inte får mig att bli arg, utan istället le av saknad.
Lyckades i alla fall komma ihåg att jag skulle köpa en ny vindjacka. Fick tag på en supersnygg, både vind och vattentät. Jan hade gått omkring och läst på prislapparna och baxnat. Men i slutändan blev min jacka bara en fjärdedel av priset på de han hade sett på. Så då tyckte jag att jag gott kunde köpa en tunn tröja av Merlinoull också. Inte för att jag kommer att behöva den i Mexiko, hoppas jag, men jag kommer att behöva den under min resa till Stockholm. Iallafall om Sibirienkylan håller sig kvar ännu ett tag.
Tur att Jan var med och handlade, för han kom ihåg några av de saker som jag hade skrivit upp på listan.
Med barn och hundar i huset blir livet aldrig tråkigt, eller hur?
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Såg en av hundarna tugga på något, men tänkte inte mer på det. Inte förrän jag skulle ta inköpslistan där jag noga hade skrivit upp under en lång tid vad jag skulle inhandla inför min resa till Mexiko. Ingen lista någonstans. Då mindes jag hunden som stått vid köksbordet och tuggat, såg ned på golvet och där låg en minimal bit av inköpslistan, så liten att det inte gick att läsa vad det stod.
Du vet säkert själv hur det är när man ska försöka skriva om något man redan har skrivit. Speciellt om det har skrivits under en lång tid. Förra inköpslistan var fullklottrad med saker jag behövde. Jag lovar dig, det blev betydligt billigare att handla idag, eftersom listan bara var hälften så lång som tidigare.
När jag befinner mig i Mexiko och saknar något av det jag hade tänkt köpa, ja då kommer jag säkert att tänka på hundarna, vilket inte får mig att bli arg, utan istället le av saknad.
Lyckades i alla fall komma ihåg att jag skulle köpa en ny vindjacka. Fick tag på en supersnygg, både vind och vattentät. Jan hade gått omkring och läst på prislapparna och baxnat. Men i slutändan blev min jacka bara en fjärdedel av priset på de han hade sett på. Så då tyckte jag att jag gott kunde köpa en tunn tröja av Merlinoull också. Inte för att jag kommer att behöva den i Mexiko, hoppas jag, men jag kommer att behöva den under min resa till Stockholm. Iallafall om Sibirienkylan håller sig kvar ännu ett tag.
Tur att Jan var med och handlade, för han kom ihåg några av de saker som jag hade skrivit upp på listan.
Med barn och hundar i huset blir livet aldrig tråkigt, eller hur?
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
tisdag 31 januari 2012
Inte utan mina broddar: Yaktrax Walker!
Många säger att det är "tant"- eller "gubb"-varning när man börjar använda broddar på skorna. Men det håller jag inte med om. Jag har använt broddar sedan jag var 27 år. Hur skulle jag annars kunna jogga på ishala vägar, eller ta hundpromenader när det är halt ute.
Eftersom jag har använt broddar i så många år har jag nog testat de flesta broddar. Ett tag hade jag sådana där broddar med orange plattor och små spikar i. De var bra att springa i, men gick väldigt ofta sönder, något som var mycket irriterande om det hände när jag var ute och sprang på halt underlag.
Nu har jag provat mig fram till de som jag tycker är absolut bäst: Yaktrax Walker som du kan köpa bland annat här.
Det bästa med dem är att de håller i flera säsonger. Dessutom kan man gå med dem inomhus utan att de lämnar märken på golvet.
Jag tycker det är bättre att ha broddar på skorna istället för att riskera att falla omkull och bryta armar och ben. Håller du inte med om det?
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Eftersom jag har använt broddar i så många år har jag nog testat de flesta broddar. Ett tag hade jag sådana där broddar med orange plattor och små spikar i. De var bra att springa i, men gick väldigt ofta sönder, något som var mycket irriterande om det hände när jag var ute och sprang på halt underlag.
Nu har jag provat mig fram till de som jag tycker är absolut bäst: Yaktrax Walker som du kan köpa bland annat här.
Det bästa med dem är att de håller i flera säsonger. Dessutom kan man gå med dem inomhus utan att de lämnar märken på golvet.
Jag tycker det är bättre att ha broddar på skorna istället för att riskera att falla omkull och bryta armar och ben. Håller du inte med om det?
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
måndag 30 januari 2012
Jag hatar dig!
”Jag hatar dig! Jag hatar dig! Jag hatar dig!”
Varje ord dottern slungade ur sig var som en dolkstöt i hjärtat. Hur kunde den lilla ljuvliga varelsen som dyrkat henne ha förvandlats till detta hormonstinna monster som hatade så innerligt?
”Lilla gumman jag vill bara ditt bästa!”
”Jag är inte liten och ingen gumma heller. Jag är fjorton år, kan klara mig själv och vet vad som är bäst för mig!”
Hon såg på sin dotter. Kjolen slutade halvvägs upp på låren. Toppen var så kort att den mer såg ut som en sportbehå. Brösten stod ut som två fullmogna grapefrukter i den åtsittande toppen. Ansiktet var hårt sminkat, med svart eyeliner runt ögonen, långa ögonfransar, illröda läppar och röda kinder.
Vart hade den lilla flickan tagit vägen? Det kändes som om hon hade förvandlats över en natt.
”Men du förstår väl att om du går ut klädd så där är det en signal till varenda man att du är villig!”
I samma stund hon uttalat orden ångrade hon sig. Det var så hon tänkte, men det var inte så hon hade tänkt formulera sig.
”Du fattar ju ingenting. Jag hatar dig! Du är en gammal kärring som… som… Åhhh, jag hatar dig!”
Flickan stampade med fötterna och såg ilsket på henne.
Men ännu var inte kampen över, ännu stod dottern framför henne. Dottern hade inte rusat iväg och slängt igen dörren bakom sig. Det gällde att fortsätta kämpa för att hitta fram till det innersta i flickan.
Hur hade det blivit så här? Hade hon varit likadan mot sin mor i den åldern? Nej, det hade hon inte vågat. Hon hade följt de regler som hennes mor och far hade satt upp för henne. Inte hade hon mått dåligt av det. Dagens ungdomar var konstiga på så sätt att de mognade tidigt och krävde att få bestämma över sina liv, samtidigt som de var barn längre, eftersom de bodde hemma och gick i skolan betydligt längre än vad hon själv hade gjort.
Hon hade gift sig när hon var tjugo. Fått sitt första barn när hon var tjugotvå och blivit änka när hon var trettio. Samtidigt som hon förlorade sin man hade hon även förlorat sina två äldsta barn. Det var bara yngsta dottern som fanns kvar, alldeles för liten för att följa med fadern och syskonen på utflykt till djurparken.
Flickan hade blivit hennes tröst i sorgen, den lilla rara fjuniga flickan på sex månader. Det lilla barnet blev hennes allt, lindade henne lätt runt sitt finger och fick i stort sett alltid sin vilja fram. Varför inte? Livet var kort, en dag skulle den lilla flickan också dö, förmodligen i någon hemsk olycka. Det var i alla fall så hon hela tiden gick omkring och tänkte. Hon var rädd för att förlora den enda familjemedlem hon hade kvar, sista länken till sin man.
”Alla andra får. Varför får inte jag? Fattar du inte att om jag måste vara hemma så tidigt får jag gå hem alldeles själv. Fattar du ingenting?”
Hon bet sig i läppen. Det var sant som dottern sa, samtidigt tyckte hon inte att en fjortonåring skulle få vara ute hela natten, bara för att hennes kamrater fick det. Kanske sa de precis samma sak till sina föräldrar. Om hon stod på sig, kanske även de andra föräldrarna gjorde det och då skulle alla bli tvungna att gå hem tidigt.
Hon skakade på huvudet åt sin dotter.
”Det hjälper inte vad du säger. Du ska vara hemma elva och du SKA byta kläder och ta på dig något anständigt!”
Där förlorade hon kontakten med dottern, som skrek ilsket när hon argt stampade iväg mot sitt rum och smällde igen dörren bakom sig. Hon hörde hur dottern slängde saker omkring sig, smällde i garderobsdörren och drog ut byrålådor.
Det fick henne att le, eftersom det var precis så dottern hade uppfört sig ända sedan hon var liten. Så fort något gick henne emot skulle hon rymma. Packade sin lilla väska och stod bestämd i dörröppningen och sa farväl. Men hon hade aldrig tagit steget, utan alltid rusat tillbaka in igen och slängt sig i hennes famn.
Till slut blev det tyst inifrån dotterns rum. Det var tur att de bodde på sjätte våningen, annars hade hon varit rädd för att dottern smitit ut genom fönstret. Nu slog hon sig istället ned i soffan och satte på tv:n.
Hon måste ha slumrat till, för hon vaknade till de sena nyheterna. Något hemskt verkade ha hänt. Hon satte sig upp och höjde volymen.
”Ännu en rå våldtäckt har idag begåtts här i Källparken. Offret är en ung flicka, hemmahörande på orten. Enligt uppgift är det ovisst om flickan kommer att överleva…”
”Mamma…”
Hon sänkte genast ljudet och vände sig om. Där stod dottern med ansiktet randigt av mascara, ögonen röda och uppspärrade.
Dottern slängde sig ned i soffan och höll om henne.
”Det kunde ha varit jag”, viskade dottern.
Hon tänkte samma sak. Det kunde ha varit dottern. För det var samma väg hon förmodligen skulle ha tagit, även om hon var tillsagd att inte gena genom parken. Men ungdomar trodde ju att de var odödliga och att inget hände dem, så dottern skulle säkert ha tagit genvägen genom parken.
”Mamma… Jag fick ett sms. Det är Eva. Min bästis Eva de talar om på tv.”
Plötsligt kände hon sig omtumlad av alla känslor inom sig: Lättnaden över att det inte var dottern, och skulden över att detta kanske inte hade hänt Eva om hon hade låtit dottern gå ut ikväll.
”Mamma… Jag älskar dig! Förlåt!”
Dotter tryckte sig hårt mot henne och slog armarna runt hennes hals, precis som hon hade gjort alltsedan hon var liten.
”Jag älskar dig också. Jag älskar dig så mycket!” svarade hon, samtidigt som hon var osäker på om hon hade vunnit eller förlorat.
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Varje ord dottern slungade ur sig var som en dolkstöt i hjärtat. Hur kunde den lilla ljuvliga varelsen som dyrkat henne ha förvandlats till detta hormonstinna monster som hatade så innerligt?
”Lilla gumman jag vill bara ditt bästa!”
”Jag är inte liten och ingen gumma heller. Jag är fjorton år, kan klara mig själv och vet vad som är bäst för mig!”
Hon såg på sin dotter. Kjolen slutade halvvägs upp på låren. Toppen var så kort att den mer såg ut som en sportbehå. Brösten stod ut som två fullmogna grapefrukter i den åtsittande toppen. Ansiktet var hårt sminkat, med svart eyeliner runt ögonen, långa ögonfransar, illröda läppar och röda kinder.
Vart hade den lilla flickan tagit vägen? Det kändes som om hon hade förvandlats över en natt.
”Men du förstår väl att om du går ut klädd så där är det en signal till varenda man att du är villig!”
I samma stund hon uttalat orden ångrade hon sig. Det var så hon tänkte, men det var inte så hon hade tänkt formulera sig.
”Du fattar ju ingenting. Jag hatar dig! Du är en gammal kärring som… som… Åhhh, jag hatar dig!”
Flickan stampade med fötterna och såg ilsket på henne.
Men ännu var inte kampen över, ännu stod dottern framför henne. Dottern hade inte rusat iväg och slängt igen dörren bakom sig. Det gällde att fortsätta kämpa för att hitta fram till det innersta i flickan.
Hur hade det blivit så här? Hade hon varit likadan mot sin mor i den åldern? Nej, det hade hon inte vågat. Hon hade följt de regler som hennes mor och far hade satt upp för henne. Inte hade hon mått dåligt av det. Dagens ungdomar var konstiga på så sätt att de mognade tidigt och krävde att få bestämma över sina liv, samtidigt som de var barn längre, eftersom de bodde hemma och gick i skolan betydligt längre än vad hon själv hade gjort.
Hon hade gift sig när hon var tjugo. Fått sitt första barn när hon var tjugotvå och blivit änka när hon var trettio. Samtidigt som hon förlorade sin man hade hon även förlorat sina två äldsta barn. Det var bara yngsta dottern som fanns kvar, alldeles för liten för att följa med fadern och syskonen på utflykt till djurparken.
Flickan hade blivit hennes tröst i sorgen, den lilla rara fjuniga flickan på sex månader. Det lilla barnet blev hennes allt, lindade henne lätt runt sitt finger och fick i stort sett alltid sin vilja fram. Varför inte? Livet var kort, en dag skulle den lilla flickan också dö, förmodligen i någon hemsk olycka. Det var i alla fall så hon hela tiden gick omkring och tänkte. Hon var rädd för att förlora den enda familjemedlem hon hade kvar, sista länken till sin man.
”Alla andra får. Varför får inte jag? Fattar du inte att om jag måste vara hemma så tidigt får jag gå hem alldeles själv. Fattar du ingenting?”
Hon bet sig i läppen. Det var sant som dottern sa, samtidigt tyckte hon inte att en fjortonåring skulle få vara ute hela natten, bara för att hennes kamrater fick det. Kanske sa de precis samma sak till sina föräldrar. Om hon stod på sig, kanske även de andra föräldrarna gjorde det och då skulle alla bli tvungna att gå hem tidigt.
Hon skakade på huvudet åt sin dotter.
”Det hjälper inte vad du säger. Du ska vara hemma elva och du SKA byta kläder och ta på dig något anständigt!”
Där förlorade hon kontakten med dottern, som skrek ilsket när hon argt stampade iväg mot sitt rum och smällde igen dörren bakom sig. Hon hörde hur dottern slängde saker omkring sig, smällde i garderobsdörren och drog ut byrålådor.
Det fick henne att le, eftersom det var precis så dottern hade uppfört sig ända sedan hon var liten. Så fort något gick henne emot skulle hon rymma. Packade sin lilla väska och stod bestämd i dörröppningen och sa farväl. Men hon hade aldrig tagit steget, utan alltid rusat tillbaka in igen och slängt sig i hennes famn.
Till slut blev det tyst inifrån dotterns rum. Det var tur att de bodde på sjätte våningen, annars hade hon varit rädd för att dottern smitit ut genom fönstret. Nu slog hon sig istället ned i soffan och satte på tv:n.
Hon måste ha slumrat till, för hon vaknade till de sena nyheterna. Något hemskt verkade ha hänt. Hon satte sig upp och höjde volymen.
”Ännu en rå våldtäckt har idag begåtts här i Källparken. Offret är en ung flicka, hemmahörande på orten. Enligt uppgift är det ovisst om flickan kommer att överleva…”
”Mamma…”
Hon sänkte genast ljudet och vände sig om. Där stod dottern med ansiktet randigt av mascara, ögonen röda och uppspärrade.
Dottern slängde sig ned i soffan och höll om henne.
”Det kunde ha varit jag”, viskade dottern.
Hon tänkte samma sak. Det kunde ha varit dottern. För det var samma väg hon förmodligen skulle ha tagit, även om hon var tillsagd att inte gena genom parken. Men ungdomar trodde ju att de var odödliga och att inget hände dem, så dottern skulle säkert ha tagit genvägen genom parken.
”Mamma… Jag fick ett sms. Det är Eva. Min bästis Eva de talar om på tv.”
Plötsligt kände hon sig omtumlad av alla känslor inom sig: Lättnaden över att det inte var dottern, och skulden över att detta kanske inte hade hänt Eva om hon hade låtit dottern gå ut ikväll.
”Mamma… Jag älskar dig! Förlåt!”
Dotter tryckte sig hårt mot henne och slog armarna runt hennes hals, precis som hon hade gjort alltsedan hon var liten.
”Jag älskar dig också. Jag älskar dig så mycket!” svarade hon, samtidigt som hon var osäker på om hon hade vunnit eller förlorat.
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
söndag 29 januari 2012
Härligt att leva! Mexiko nästa! Svindel!
Just nu är det spännande och härligt att leva. Det är mycket på gång, intensiva arbetsdagar och många bollar i luften. Precis som jag vill ha det.
Läser fakta om Mayafolket och skriver på min bok Mayafolkets Hemlighet, samtidigt som jag bokar biljetter och beställer olika valutor.
Dessutom ligger jag i träning för att orka ta mig uppför alla de 365 trappstegen som är på Mayapyramiderna. Tina som just varit där och kom halvvägs uppför en pyramid, väckte en tanke inom mig som jag inte ens hade övervägt:" Har du svindel, för det är högt!"
Har jag svindel? Tja... Minns en gång när jag skulle gå över en hängbro på Nya Zeeland. Det var lååååååååååååååååååååååååångt ned till vattnet som forsade upprört. Inget som bekymrade mig. Jag klev ut på bron och traskade på i bra takt, medan min man stod på säker mark och fotograferade. Mitt ute på bron stannade jag för att han skulle få ett bra foto. Passade på att kika ned mot vattnet långt därunder. Något jag inte skulle ha gjort. För plötsligt höll mina händer krampaktigt tag i repen på båda sidor och mina fötter var som fastfrusna på plankorna. Jag kunde inte röra mig. Såg hur knogarna blev allt vitare och försökte förmå mig att släppa taget, men det gick inte. Tror att en man bände upp fingrarna på mig och föste mig tillbaka till säker mark. Minns inte så noga. Minns bara mitt krampaktiga grepp om repen.
Nej, jag har inte svindel. Jag kan stå på höga stegar och måla högst upp på vårt två våningar höga hus. Jag har stått högt upp på Kinesiska muren och blickat nedför den otroligt branta trappa jag just tagit mig uppför. Nej, jag har inte svindel...
Ändå har Tina sått ett tvivel inom mig. Tänk om jag plötsligt får svindel när jag står där uppe på toppen av Mayapyramiden, eller bara har kommit halvvägs upp? Nej, det får inte hända, för jag tänkte både filma och fotografera för att kunna visa er när jag kommer hem.
Medan jag planerar för Mexikoresan som startar om exakt tre veckor idag, planerar jag även för min resa till Tyskland i april och min föreläsningsresa till Singapore i maj. Det är mycket att planera och få ihop tidsmässigt mellan alla föreläsningar här hemma i Sverige. Dessutom ska jag skriva färdigt min bok Mayfolkets Hemlighet och mitt hemliga skrivprojekt...
Ja, det är härligt att leva när man får ha hälsan och känner att det är vind i seglen.
Antar att du nu väntar med spänning på att få höra ifall jag lyckas ta mig upp till toppen av pyramiderna eller ej. Du får vänta ytterligare några veckor innan jag rapporterar.
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Läser fakta om Mayafolket och skriver på min bok Mayafolkets Hemlighet, samtidigt som jag bokar biljetter och beställer olika valutor.
Dessutom ligger jag i träning för att orka ta mig uppför alla de 365 trappstegen som är på Mayapyramiderna. Tina som just varit där och kom halvvägs uppför en pyramid, väckte en tanke inom mig som jag inte ens hade övervägt:" Har du svindel, för det är högt!"
Har jag svindel? Tja... Minns en gång när jag skulle gå över en hängbro på Nya Zeeland. Det var lååååååååååååååååååååååååångt ned till vattnet som forsade upprört. Inget som bekymrade mig. Jag klev ut på bron och traskade på i bra takt, medan min man stod på säker mark och fotograferade. Mitt ute på bron stannade jag för att han skulle få ett bra foto. Passade på att kika ned mot vattnet långt därunder. Något jag inte skulle ha gjort. För plötsligt höll mina händer krampaktigt tag i repen på båda sidor och mina fötter var som fastfrusna på plankorna. Jag kunde inte röra mig. Såg hur knogarna blev allt vitare och försökte förmå mig att släppa taget, men det gick inte. Tror att en man bände upp fingrarna på mig och föste mig tillbaka till säker mark. Minns inte så noga. Minns bara mitt krampaktiga grepp om repen.
Nej, jag har inte svindel. Jag kan stå på höga stegar och måla högst upp på vårt två våningar höga hus. Jag har stått högt upp på Kinesiska muren och blickat nedför den otroligt branta trappa jag just tagit mig uppför. Nej, jag har inte svindel...
Ändå har Tina sått ett tvivel inom mig. Tänk om jag plötsligt får svindel när jag står där uppe på toppen av Mayapyramiden, eller bara har kommit halvvägs upp? Nej, det får inte hända, för jag tänkte både filma och fotografera för att kunna visa er när jag kommer hem.
Medan jag planerar för Mexikoresan som startar om exakt tre veckor idag, planerar jag även för min resa till Tyskland i april och min föreläsningsresa till Singapore i maj. Det är mycket att planera och få ihop tidsmässigt mellan alla föreläsningar här hemma i Sverige. Dessutom ska jag skriva färdigt min bok Mayfolkets Hemlighet och mitt hemliga skrivprojekt...
Ja, det är härligt att leva när man får ha hälsan och känner att det är vind i seglen.
Antar att du nu väntar med spänning på att få höra ifall jag lyckas ta mig upp till toppen av pyramiderna eller ej. Du får vänta ytterligare några veckor innan jag rapporterar.
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)