Plötsligt en dag hände det: Jag var författare! Från en dag till en annan förändrades mitt liv. Min telefon gick varm när massmedia ringde och ville intervjua mig efter min debut: Min bok Tillbaka till Pompeji hade sålt i 11.000 exemplar första veckan. Då var det skrämmande att heta Kimselius, jag grät och ville inte vara jag längre.
Jag förstår att du tycker det låter konstigt, men då ska du veta att jag aldrig har drivits att skriva för att bli kändis. Jag skriver för att orden finns där, för att de bubblar inom mig och kräver att få komma ut. Dessutom har min dröm alltid varit att få sätta alla de där orden inom hårda pärmar, med mitt namn på, som jag kunde ställa i min bokhylla som en riktig bok.
När drömmen blev sann var den först skrämmande, eftersom det kom så mycket mer med debuten att än bara få ställa in min alldeles egna bok i min bokhylla. Det var intervjuer, tv-framträdande, ”hemma-hos”-reportage och så vidare.
Minns fortfarande mitt första direktsända tv-framträdande, jag var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Som tur var träffade jag Jojje Jönsson och Siv, du vet de som spelade i komediprogrammet ”Stefan och Krister” för en hel del år sedan. De var riktiga kändisar och jag gjorde bort mig totalt när jag mötte dem, eller kanske inte… För de var helt fantastiska och gav mig goda råd om hur jag skulle bete mig inför kameran. Det viktigaste rådet av allt, som jag har följt allt sedan dess var: ”Var dig själv! Om du försöker vara någon du inte är har du svårt att minnas det till nästa gång du blir intervjuad. Då blir du nervös och blir någon helt annan. Var dig själv!”
Det har jag alltid varit. Kanske var det inte så svårt för mig att ”vara mig själv” eftersom jag är den typ av person som tycker att ingen människa är mer värd än någon annan.
Hade lite svårt att ta till mig hur stor min debut verkligen var, men framförallt tog det många böcker innan jag kände att jag verkligen var en riktig författare. Böckerna stod där i min bokhylla, jag njöt av dem och kände mig lycklig, men ändå… Ibland var jag tvungen att nypa mig för att förstå att jag verkligen var en riktig etablerad författare och inte bara den där lilla åttaåringen som drömde om att bli författare och bestämde sig i så unga år för att bli det. Det var då jag skrev min allra första bok.
Alltsedan dess har jag skrivit och fyllt byrålådorna med berättelser. Nu är flera av dem tryckta och har kommit ut som riktiga böcker, men många ligger fortfarande kvar i lådorna. För jag skriver ju hela tiden nya böcker, eftersom orden pockar på att få komma ut.
Nu har jag kommit ut med sjutton böcker och känner mig som en riktig författare och vågar presentera mig som en. Dessutom ligger bok arton och nitton i manusform och håller på att bearbetas för att lämnas till tryck i juni.
Ja, jag vågar nog påstå att jag är en riktig författare nu!
Här är några kommentarer om gårdagens blogginlägg:
Milliare
Var in på Kims blogg här om dagen och vilken tjej!!!
En "att vilja vara som", liksom. Ett föredöme för oss som tvivar ibland. När jag såg bilderna på långtradarna skrattade jag högt och la planerna på en ev. framtid som förläggare på hyllan. Blir nog plattläggare istället.
Det här att du har gästbloggare som skriver är helt underbart. Det känns så personligt.
Barbarmamma
Vilket spännande inlägg! jag var inne på hennes blogg och kommenterade och gratulerade och jag ska definitivt låna hennes böcker och läsa för pojkarna. Tack för detta roliga inlägg, kram!
Kramisar från Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.
Inlägg
