"Hur tar man sig igenom det berömda nålsögat? Vilka hinder måste man
övervinna för att få sitt manus antaget och utgivet av ett förlag? Jag
vill tro att det handlar om kvalité och en bra story. Men ibland tvivlar
jag.
I över ett decennium har jag ägnat mig åt att skicka runt olika manus
till stora och små förlag. Jag har filat på varje mening, fått texterna
bedömda av lektörer och hela tiden burit på en känsla att nu är det
färdigt. Nu är det så bra som det bara kan bli. Storyn är intressant,
dramaturgin fungerar och språket känns levande. Ivrigt påhejad av vänner
och bekanta som lusläst texterna har jag så gett mig in i lotteriet.
Igen och igen. Men alltid med samma resultat. Högen med refuseringsbrev
växer och jag kan formuleringarna i breven utantill. Faktum är att en
del förlag använder exakt samma text i sina brev nu som för tio år
sedan. De tackar för att man skickat in sitt manus men hänvisar till sin
begränsade utgivning och det enorma urvalet. Suck.
Det stämmer med största säkerhet. Förlagen dränks i manus och de kan
bara ge ut ett fåtal. Men jag börjar tvivla på att de faktiskt läser
allt de får in. Och jag undrar varför de helt enkelt inte sätter stopp
för floden av manus. Det är väl bättre att de uppger att de inte tar
emot några över huvudtaget än att skapa falska förhoppningar.
Förra vintern blev jag klar med deckaren ”Mordet på Hammarskjöld”.
Jag var själv väldigt nöjd med story och det kändes som jag äntligen
hittat en form som höll hela vägen. För att testa manuset skickade jag
det till några bokbloggare och jag fick väldigt bra respons på min text.
”Bladvändare”, ”Välskriven och genomtänkt”, ”En bra deckare, bättre än
de flesta svenska deckare” var några av kommentarerna som jag fick.
Dessutom fanns det en historisk dimension i det hela. Boken skulle
kunna komma ut i samband med 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds bortgång
som uppmärksammades i höstas. Öppet mål för alla glada marknadsförare.
Nu skulle det äntligen lyckas. Jag började optimistiskt. Matade
skrivaren med papper och bläck och skrev ut buntar på 300 sidor. Tejpade
ihop de tjocka kuverten och postade manuset till en handfull förlag.
Vis av erfarenheten från tidigare manusvändor visste jag att det skulle
ta minst tre månader att få svar. Det blev en spänd väntan. Hoppet växte
sig starkare för varje dag som gick utan att de förhatliga
refuseringsbreven damp ner i lådan. Skulle det äntligen vara min tur.
Men så kom det första brevet. ”Tack men nej tack”. Och sedan det andra
och tredje och fjärde. Nej, nej, nej, nej.
Som en sann smålänning knöt jag näven i fickan och fixade tio nya
utskrifter av manuset. Nya tjocka brev på lådan. Ny väntan. Samma
resultat. Och där kunde mina författardrömmar dött i för tidig sotdöd.
Tvivlen började växa sig starka. Var texten för dålig? Hade jag
missat något avgörande i berättelsen uppbyggnad. Datumet för minnesdagen
av Dag Hammarskjölds bortgång kröp allt närmare. Då var det någon som
svor i kyrkan och uppmanade mig att ge ut boken på eget förlag. Print on
demant. Billigt och enkelt och så får manuset ändå en chans att möta
läsarna. För mig var det till en början otänkbart. Ge ut på eget förlag
gör väl bara misslyckade poeter och långseglare? Men till slut fanns det
inget annat alternativ. Jag knåpade ihop ett omslag själv och skickade
en PDF med manuset. Några veckor senare hade jag boken i min hand.
Vilken kick. Vilken känsla. Att känna min text inbunden och kunna läsa
den utan lösbladsystem.
Jag kommer aldrig ha möjlighet att nå en större publik. Men genom
bloggar, vänner och bekanta har ryktet om boken spridit sig och nu har
den läst av ett hundratal personer. Lovorden är samstämmiga och det
känns väldigt roligt.
Men nu infinner sig frågan varför inget etablerat förlag ville ta i
boken med tång. Har de överhuvudtaget läst manuset? Jag tror inte det.
Jag tror det sker en gallring direkt. Etablerade namn eller kändisar
åker gräddfil och okända författare kastas i papperskorgen. Jag blir
förbannad. Inte minst med tanke på alla som lägger ner pengar på att
skriva ut och skicka in sina manus utan att få en ärlig chans. Ren
miljöförstöring till ingen nytta. Bättre att förlagen införde nya
rutiner. Det borde räcka att de hugade författarna skickade in ett
synopsis och fem provkapitel. Verkar det intressant kan förlaget sedan
begära in hela manuset.
Eller så kunde de informera tydligare om vilken typ av manus man vill
ha. Alla följer samma trender som en skock får i flock. Just nu är det
inte hett att ge ut nya deckarförfattare. Men kändisars bantningstips är
varje förläggares våta dröm, verkar det som.
Nu när boken väl är utgiven på eget förlag har jag hamnat inför ett
annat dilemma. Det är omöjligt att bryta igenom de etablerade förlagens
dominans för att få den recenserad. Inte ens på bokbloggar vågar man gå
utanför den gängse fåran. Ständigt utanför. Ständigt längst ner på
stegen och ingen är redo att tänka nytt.
Jag har precis färdigställt del två i min deckarsvit som idag är
planerad till fem delar. Och med en dåres envishet har jag än en gång
gett mig in i manuslotteriet. Jag förväntar mig inget annat än de
vanliga standardbreven men kan inte ge upp drömmen. Inte än. Sista
utvägen är väl att anmäla mig till Robinson och göra bort mig i TV. Det
verkar vara säkraste sättet att väcka förlagens intresse.
Nej, då väljer jag hellre att ge ut den på eget förlag med hedern i
behåll. Även om det innebär att boken bara blir läst av dem som får höra
talas om den ryktesvägen."
Tycker mycket om det här inlägget, därför delar jag det med dig!
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.