Gästberättare: Moa från Brännaregårdsskolan i Olofström

Brevvänner
När vi började fyran fick vi brevvänner från Filippinerna. Sedan dess har vi skickat brev till dem i 3 år. Min brevvän frågade om jag ville komma och hälsa på. Jag skyndade mig hem och frågade mamma. Hon såg tveksam ut, men hon sa ja. Det tog några sekunder innan jag verkligen fattade att hon sa ja.

Snabbt skrev jag: Hej Beata! Min mamma sa ja, jag får åka till Filippinerna. Hoppas du med får det. Kram från Siri.

Snabbt svarade hon: Hej Siri! Vad kul, jag fick också åka dit, men bara om dina föräldrar ska med. Kram från Beata!

Jag skrek och hoppade, mamma kom in på rummet. Men jag märkte inte det från början, men när jag märkte henne stannade hjärtat i några sekunder och jag blev nervös. Tänk om inte mamma eller pappa tänte följa med, då får vi stanna hemma. Men jag lugnade mig och sa:

"Mamma Beata fick också åka till Filippinerna, men bara om du eller pappa följer med."

Mamma började skratta och sa: "Haha, trodde du att ni skulle åka själva?"
Jag blev tyst en stund sedan sa jag: "Hehe, nej. Eller jag vet faktiskt inte, jag har inte tänkt på det."

Mamma gick ut från rummet och jag tog upp mobilen och sms:ade Beata. Sedan gick jag ner och tog en macka. Klockan var halv fem och mitt favoritprogram började. Det var torsdag och vi skulle åka på fredagen. När jag satt i soffan kom jag på att jag inte hade börjat packa. Jag sprang upp på rummet och började packa. Vi skulle vara där i 2 veckor. Först i med så många trosor som dagar, sedan tröjor och byxor. När allt var nere i väskan gick jag till sängs och sov.

Flygfärden
Vi hämtade Beata och åkte till flygplatsen. Det tog 20 minuter dit. När vi var framme så var det en stor text där det stod KASTRUP. Vi skulle åka med flyg 29. Flyget gick 02.00 och klockan var bara 00.00. Det pirrade i magen, jag fantiserade hur det kunde se ut där, hur de levde och sånt. När jag slutade fantisera så förstod jag att jag var vilse. Jag såg inte mamma eller Beata. Var var dom? Jag tog upp mobilen, letade upp mammas nummer och ringde henne.


"Hallå! svarade mamma.
"Hej, var är ni?" undrade jag oroligt.
"Vi är vid toaletterna.
"Okej, men var ligger de då?"
"Du får gå förbi kiosken sedan ser du att det står toaletter där."
"Okej, jag kommer!"

Sedan lade vi på. Jag småsprang till toaletterna, jag såg att mamma stod utanför ena toan och då fattade jag att Beata var där inne. Jag gick också på toa innan vi skulle flyga, det var bara en halv timma kvar, sedan åker vi.

En timma senare
Nu sitter vi på planet. Snart lyfter det. Jag sitter i mitten, Beata vid fönstret och mamma på andra sidan. Vi har godis och läsk inne på flyget. Vi har spel och ritblock med oss. Jag har hörlurar och MP3 med mig. När planet lyfte och man fick ta av bältet så somnade jag med musik i öronen. Mamma och Beata sov också, vi var rätt trötta av allt gående. Det tog fem timmar med flyg att åka dit, rätt drygt, men vi fick stå ut. Och sen två timmar med Filippinsk buss. Det var rätt häftigt att åka på taket dit.


Framme hos min brevvän
Nu är vi äntligen framme i min brevväns hus. Det såg inte ut som i Sverige. Det var söndriga hus. Min brevvän presenterade sig på engelska och sa:


"Hello my name is Menchi."


"Hello, my name is Beata", sa Beata.


"How are you?"


"I am fine, and you?"


"I am fine."


"Good!"


Jag gick in i huset, det var finare än vad jag trodde. De sov på hängmattor, det såg skönt ut. Hon hade en lillebror också, han var två år yngre än vad vi var. Hon hade en mamma, men ingen pappa. Han hade dött i ett krig i Pakistan. Jag tyckte så synd om de, så jag började nästan gråta. De hade allt i ett enda stort rum. Det var det enda de hade. Men de var mest ute så de brydde sig inte så mycket.

När vi hade varit där några dagar
Nu har vi varit här i fem dagar. Jag och Beata har börjat vänja oss. Vi vet var allt finns. Vi fick sova i deras hus och vi fick gå i deras skola. Det var jättekul. Vi hade köpt med några pennor, suddgummi, papper, färgpennor och massor av saker. Och svenskt godis, de gillade det verkligen. På kvällen när jag skulle sova tänkte jag på hur roligt vi har haft. Och på att vi ska åka hem imorgon. Det var sorgligt. Men så är det. Det var i alla fall kul att få träffa henne i verkliga livet. Beata fick också träffa sin brevvän Delicia. Nu ska vi åka hem, 7 timmar och 20 minuter innan vi är hemma, om inte mer.


När vi var på bussen skrev vid HEJDÅ FILIPPINERNA.

Det här var gästberättaren Moa Svensson på Brännaregårdsskolan 6A i Olofström. Precis som alla de tidigare gästberättarna har hon fått besök av mig under våren. Då har vi arbetat med skrivprocessen och talat om Svarta Döden, pesten som härjade för 301 år sedan i Blekinge. Min bok Svarta Döden handlar om pesten på 1300-talet, men pesten har återkommit flera gånger runt om i världen sedan dess. Läs mer om det här.

Du kan läsa de tidigare gästberättarnas berättelser här.

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok  (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Svarta Döden.

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

Möte med eleverna på Brännaregårdsskolan i Olofström

Ja, då var det dags igen, att föreläsa efter åtta veckors sjukdom. Lite kraxig var rösten och jag drack massor av vatten, men det fungerade.

Nu har jag fyra intensiva föreläsningsveckor framför mig, då jag även åker till Singapore för att föreläsa på Svenska skolan.

Jag talar alltid med händerna, kanske är det de franska generna generationer bakåt som får mig att att prata så. Minns en gång någon höll mig i handen och jag skakade loss min hand för annars kunde jag "inte prata!"

De föreläsningar jag har under april/maj är nästan alla i Skapande-Skola-projektet. Därför får varje klass besök två gånger av mig eftersom vi arbetar med skrivprocess och skrivglädje. Något jag tycker är mycket roligt.

Förra året hade jag en novelltävling för eleverna och den bästa novellen blev utlagd här på min blogg. Ibland var det mycket svårt att välja vinnare, för alla hade skrivit fantastiska berättelser. Här kan du läsa några av de vinnande novellerna.

Ja, då är det bara att packa väskan, för idag reser jag till Vetlanda för att föreläsa för massor av elever. Det blir ett par tuffa dagar och jag hoppas verkligen rösten håller. Har redan packat ned en burk honung, för det där tipset som min läkare gav mig: varm mjölk och honung, det fungerar faktiskt jättebra! Men i brist på mjölk i skolorna blir det varmt vatten och honung.

Ska bli så spännande att få träffa nya elever för att inspirera dem att läsa och skriva mer.

Tack alla underbara elever och lärare på Brännaregårdsskolan för en jättetrevlig dag. Vi ses nästa vecka igen!

Ha det så bra!

Kramisar Kim



Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

En sagolik plats...

"Kom igen din latmask" skrek Sami.
"Jaja, vad tror du att jag är? En robot?" sa Colin.
"Men du har ju bara dragit vagnen i tre dygn och du är redan trött", sa Sami.
"Men bofflar blir trötta rätt så fort och om du inte visste det så har du lärt dig något idag", sa Colin.
Sami sa inget, för han visste att Colin var stor i käften och skulle säkert babbla vidare om sin trötthet om han sa något.
Dom två vännerna var på väg till Maledon, en stad som var långt borta från där dom bodde.
Dom kom från den lilla byn Sonigin.
Samis pappa hade dött. Han hade varit gycklare en gång i tiden, men nu fick Sami ta över hans plats, men det fanns ett problem, han var väldigt dålig på att dra vitsar.
Colin var en boffel, en blandning mellan buffel och leopard. Men han hade något speciellt, han kunde tala.
Solen stod lågt vid horisonten och Sami fick skugga ögonen med ena handen när han spanade ut i fjärran.
"Hur långt är det dit egentligen?" sa Colin.
"Jag vet inte, kanske två dygn till, det beror på hur snabbt du drar vagnen", sa Sami.
"Hör på här! Jag har dragit den här vagnen i tre dygn, jag har ont i ryggen och svettas ihjäl medan du sitter där och får säga vad du tycker", sa Colin andfådd.
"Men du är ju ett dragdjur", sa Sami lugnt.
"Men det betyder inte att du får behandla mig som du vill", sa Colin som nästan grät.
"Okej, ta inte illa upp, jag ska inte stressa dig mer..." sa Sami.
"Tack!" sa Colin och blev lugn igen.
"Köpmannen sa att det kunde dyka upp banditer längs vägen", sa Sami och tittade runt omkring sig som om han precis hade fått reda på det.
"Va!? Varför sa du inget tidigare, jag hade kunnat sätta på mig någon utrustning", sa Colin oroligt.
"Var inte orolig, vad vill banditer med oss och göra?" sa Sami lugnt. Men innerst inne var han lika orolig som Colin.
"Nej, du har rätt, de rafsar bara åt sig våra pengar och dyrbarheter och går sin väg", sa Colin sarkastiskt.
"Sluta larva dig, det kommer inte att hända", sa Sami för att lugna ner boffeln.
"Om du säger det så", sa Colin och gick vidare med vagnen fastbunden runt magen.
Sami satt på vagnen i sina alldeles egna tankar. Han tänkte på när han hade tagit farväl av sin mamma i Sonigin. Han hade sett hur hon tvingat fram ett leende när de skulle ta farväl. Innerst inne så hade hon tänkt ifall hon någonsin skulle få se sin älskade son igen.
Han hade lovat henne att komma tillbaka. Men innan han återvände skulle han först försöka få ett jobb som hovnarr hos kung Maximus i Maledon. Han hade hört att Maximus var en fin och rättvis kung.
"Kom igen, jag får långtråkigt, dra en vits!" sa Colin som inte stod ut med tystnaden längre.
"Inte helst nu, jag tänker", sa Sami.
"Ska du säga så till kung Maximus också när han ber dig att dra en vits?" sa Colin.
Det kom inget svar.
"Du kommer ju verkligen bli populär, nere i fängelsehålan, eller ännu värre, du kan bli halshuggen!" sa Colin oroligt.
"Du förstår inte, det krävs rätt plats och rätt publik. Jag kan inte dra en vits bara sådär", sa Sami irriterat.
"Jag kan vara din publik", sa Colin snällt.
"Okej, jag ska försöka, men var snäll och avbryt mig inte", sa Sami.
"Som du vill", sa Colin.
"Öh... Var hälsade mina damer och herrar! Jag påstår inte att det tog lång tid att resa hit, men när jag for hemifrån gick jag i blöjor!" Han gjorde en paus och väntade sig skratt, men det kom inget. Då fortsatte han.
"Ja, som barn hade jag det svårt. Vi var fattiga och visste inte hur långa vi var för vi åt oss aldrig mätta", sa Sami och väntade fortfarande på ett litet skratt, men det kom inget.
"Jag vet! Du kanske kan bli byggnadsarbetare i Maledon", sa Colin.
"Kom igen! Så dålig var den inte", sa Sami.
"Nej, den var inte dålig, men det var bara det att jag inte kunde se någon humor i den", sa Colin ärligt.
Det började bli mörkt. Buskarna var torra och skulle ge lite skydd i alla fall.
"Här stannar vi inatt", sa Sami.
"Äntligen", sa Colin och pustade ut.
Efter att de ätit, vilade de sig vid lägerelden. Då och då släppte Colin en enorm prutt.
"Förlåt, det är torrfodret", sa Colin.

Sami vaknade. Solen lyste starkt på dom. Om dom skulle hinna till Maledon så var dom tvungna att skynda sig.
"Kom igen nu Colin, vi måste skynda oss!"
"Ska man aldrig få sova så länge man vill", sa Colin.
"Var tyst, jag tror att någon är i fara", sa Sami tyst.
På ganska så nära håll kunde både Sami och boffeln se ett gäng banditer på stora, svarta hästar attackera en vagn.
"Vi måste hjälpa dom", sa Sami.
"Men vi riskerar våra liv", sa Colin.
Sami brydde sig inte om den jobbiga boffeln.
En bandit fick genast syn på Sami. Colin hade gömt sig bakom buskarna. Nu var dom på väg mot Sami efter att ha lämnat männens döda kroppar vid sidan av vagnen.
Banditen kom jämsides med honom, lutade sig ner ur sadeln och svingade sitt svärd i ett enda hugg, men missade tyvärr. Då tog Sami chansen och gjorde samma sak, han kände hur svärdet gick igenom banditens midja. Hästen rusade vidare medan banditen låg på marken och vred sig om av smärta, medan blodet rann ut och bildade en pöl. Sami tänkte skrika av glädje när plötsligt något tungt träffade honom i ryggen så luften gick ur honom. Han ramlade på marken och rullade runt flera varv och blev liggande på rygg. Han hade inte sabeln i handen längre och framför honom stod en stor, kraftig bandit. Han flinade.
Banditen tog tag i klubban som han nyss slagit Sami med och gjorde sig beredd att använda den igen.
Sami slängde blicken på sabeln.
"Glöm det pojk! Du når den aldrig", sa banditen som precis tänkte klubba ihjäl Sami.
Sami bad en bön och hoppades få komma till himlen, men slaget kom aldrig.
I stället kom ett stort, hårigt djur och stångade banditen mitt i bröstet och slängde honom på marken som en trasig docka.
"Tack Colin", sa Sami.
"Ingen orsak", sa Colin.
Sami tog tag i sabeln och sprang vidare. En annan bandit var på väg mot honom, men Sami var beredd och med ett sabelhugg mot hans huvud föll han bakåt.
"Ha! Så ska det se ut gosse!" vrålade Colin.
Efter att ha dödat alla banditerna så gick dom fram till den övergivna vagnen. När Sami gick in så var den inte övergiven. Där låg en hopkrupen flicka, en vacker en.
Sami rörde henne för att se om hon levde, det gjorde hon.
"Släpp mig idiot! Hur vågar du röra mig!" skrek hon.
"Förlåt, jag trodde..."
"Jag struntar i vad du trodde", sa flickan och lät inte Sami avsluta sin mening.
"Hur går det där inne?" sa Colin.
"Bra, det är bara nån fånig flicka, hon tänkte slå mig."
"Nån fånig flicka!? När min farbror får reda på detta så kommer han ta fast dig och dom andra banditerna", sa hon.
"Jag är ingen bandit. Vi har räddat dig och du är inte ens tacksam", sa Sami.
"Menar du det? Och var är mina livvakter?" frågade hon. 
"Döda, allihop", sa Sami besviket.
"Varför kom du in hit då?" frågade flickan.
"Vi ville bara se vad det var för dyrbart dom vaktade", sa Sami.
"Dom vaktade mig idiot! Har ni ens nån aning om vem jag är?" frågade hon ilsket.
"Nej... Jag tror inte det", sa Sami.
"Jag är prinsessan Jelina av Maledon", sa hon och satte händerna i sidorna.
"Maledon! Vilket sammanträffande, det är dit vi... förlåt, sa du prinsessa?", frågade Sami som inte hade fattat vad hon sa.
Ja, din dummer! Kung Maximus är min farbror", sa Jelina.

Det tog en stund innan dom gick ut.
"Så vad gör ni här ute?" frågade Jelina nyfiket medan hon hoppade upp på vagnen och Colin drog vidare.
"Vi är på väg till Maledon, ers höghet. Jag hade tänkt ställa upp som hovnarr hos din farbror Maximus", sa Sami.
"Jaha, är du bra på att dra vitsar?" frågade hon.
"Ja... jag är väl rätt så begåvad er höghet", sa han.
"Dra en nu då", sa Jelina.
"Jag har ingen just nu, men när vi kommer fram lovar jag att ers höghet får höra en", sa han med all sin respekt.

Det här var en del av gästberättaren Hevanov Muafaq Mohammeds berättelse om Sami och Colin. Berättelsen är på ytterligare tjugo sidor... Mycket spännande, det lovar jag dig. Och som de flesta sagolika berättelser har den ett lyckligt slut:

Folket hyllade sin nye kung Sami och drottning Jelina. Tillsammans fick dom två barn, en pojke och en flicka som hette Vivian och Viktor. Colin fick en massa boffelungar han med.
Sedan levde alla i hela Maledon lyckliga i alla sina dagar... SLUT

Heavanov kommer från klass 6A i Brännaregårdsskolan i Olofström och har tillsammans med alla sina klasskamrater skickat fantastiska berättelser till mig. I våras besökte jag skolan och arbetade med skrivprocessen och det känns underbart att se resultatet av vårt gemensamma arbete. Som vanligt var det svårt att välja en vinnare. Heavanovs berättelse var annorlunda och kändes lite som en berättelse ur "Tusen och en natt". Därför fick Heavanovs berättelse vinna. Grattis!

Här kan du läsa de tidigare Gästberättarnas mycket spännande berättelser.

Här kan du läsa om mitt besök i skolan.

Vet du... Efter att ha suttit och läst elevernas berättelse och tänkt tillbaka på hur roligt jag hade under vårens föreläsningar, så längtar jag till höstens föreläsningsturné.

Skulle du vilja att jag kom till din skola kan du gå in här och kika hur du bokar mig för en föreläsning. Kanske vi ses i höst?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Gästberättare: Helvetets Slott

Våren har varit intensiv med många föreläsningar och jag har arbetat mycket med skrivprocessen hos klasserna. Eleverna har varit flitiga och det har kommit ett tjockt kuvert från Brännaregårdsskolan i Olofström.

Oj, vad många fina berättelser! Det var mycket svårt att välja vinnare. Egentligen förtjänar varenda elev att vinna, för det enorma arbete de har lagt ned på sina berättelser. Men det kan bara vara en vinnare och jag har valt Mathias Andersson berättelse.

Helvetets Slott
Kapitel 1
"Det är träningsdags", ropade Emilys mamma.
Emily flög nerför trappan och ut i trädgården. Det är år 600 e.Kr. Emily och hennes familj är häxor. Emily är 13 år och är inte så bra på att trolla. Emilys mamma heter Anna och tränar Emily varje dag. Men idag hände något underligt. Anna sa att Emily skulle träna på att få saker att försvinna. Det gick bra i början, men sjunde gången gick det fel. Emily skulle få en groda att försvinna. Men istället försvann hon själv.

Kapitel 2
Emily vaknar upp i något konstigt rött brinnande ställe. Hon ser alla saker hon tränade på. Hon ser något rött och djävulen kommer fram.
"Hejsan lilla flicka", sa djävulen."Dig har jag inte sett förut."
Emily sa inget.
"Kom! Följ med mig till mitt slott", sa djävulen.
Emily gjorde som han sa och följde honom. När de väl var framme så fängslade djävulen Emily.
"Hahaha!" skrattade djävulen. "Du kommer att dö här nere! Den enda vägen ut är genom portalen bakom min tron", sa djävulen.
Djävulen sprang till matsalen och åt. Emily visste inte vad hon skulle göra. Då såg hon att nycklarna till cellen hängde på väggen. Hon minns att hon hade fått sin tama fågel att försvinna. Hon visslade och fågeln kom. Hon sa åt den att hämta nycklarna.

Kapitel 3
Fågeln kom tillbaka med nycklarna. Emily öppnade cellen och gick ut. Hon smög in i matsalen och såg tronen. Djävulen satt i den. Hon såg portalen ovanför tronen. Hon smög förbi djävulen och var bakom tronen. Men portalen var för högt upp för att hoppa. Hon sa en formel tyst för sig själv och flög upp till portalen. Hon kom tillbaka till sin egen värld. Hennes mamma sprang ut och kramade henne.

Nå, vad tyckte du om berättelsen? Själv tycker jag att den är mycket annorlunda och fantasifull, därför fick Mathias från Brännaregårdsskolan i Olofström bli Gästberättare här hos mig idag.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Superkul dag i Brännaregårdsskolan och Gränums skola

Tänk att få känna sig glad och fylld av inspiration efter en lång, intensiv arbetsdag, visst är det härligt? Det är precis så jag känner mig nu, efter att ha föreläst för fantastiska elever på Brännaregårdsskolan i Olofström och i Gränum skola.

Helt underbart vackert!

Lite av glädjen kommer även av den underbara vår/sommardagen. Över +20 grader, strålande sol och blommande träd och buskar varthän jag än såg. Vilket i och för sig också visade sig genom att jag vaknade med svår allergi i morse. Det värsta är att även om jag tar min astmamedicin sätter sig allergin på stämbanden och jag låter som om jag är mycket, mycket förkyld. Men skam den som ger sig.

Med underbara elever och lärares hjälp, massor av vatten och te har jag genomfört samtliga av dagens lektioner utan att tappa rösten helt och hållet. Mycket kommer sig också av den röstträningskurs som jag har gått för några år sedan hos Författarcentrum Syd, och de rösttips jag fick när jag turnerade runt med två skådespelare för några år sedan.

Kan man bli annat än glad vid åsynen av ett sådant här träd?

Idag har vi arbetat med skrivprocessen... Ja, i alla fall var tanken att vi skulle det, men vi har halkat in på mycket annat också. Bland annat har vi talat väldigt mycket om andra världskriget, koncentrationslägren och många av händelserna som skedde under krigsåren.

Jag passade nämligen på att hämta mina STORA vepor på omslagen av På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa, hos Bertil Knoester i Olofström. Visade upp några av bilderna och berättade om de stora veporna för eleverna, vilket gjorde att frågorna kom. När jag visade omslagen och frågade hur många som blev sugna på att läsa böckerna om andra världskriget, sträckte samtliga elever i klassen upp händerna! Wow! Känns som om jag valt ett mycket bra ämne den här gången!

De entusiastiska eleverna hade mängder av frågor OCH tips om vad de tyckte jag skulle skriva om nästa gång. Nu har jag besökt båda dessa skolor två gånger och det kändes vemodigt idag när jag visste att jag inte skulle komma tillbaka igen... Fick blommor på båda skolorna och blev jätteglad.

Hade skrivit om min allergi på nätet i morse och fick tips av en av mina Facebooksvänner om att det kanske var E330 som var boven...
Värt att testa!

Älskar att köra runt i Sverige och se vårens framfart över landet. Första gången jag var i Olofström hade björkarna precis börjat slå ut. Nu var nästan alla träd utslagna när jag körde genom skogen hem. Så vackert!

Imorgon är det skrivardag och på torsdag ska jag iväg på föreläsningar igen. Det snurrar på för fullt just nu. Tack och lov för Stephen Kings bok Det mörka tornet som snurrar som ljudbok i bilen! Längtar redan efter nästa föreläsningsresa!

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Wow! Vilken dag i Kyrkhult och Olofström

Hemkommen från en helt fantastisk dag i Olofströms kommun, där jag har rest runt och föreläst i Kyrkhultsskolan och Brännaregårdsskolan.

Här är 6:e klassarna i Kyrkhultsskolan.
En skola jag berättade om i gårdagens blogginlägg.

Dagen började med -1 grad, frost på bilen och i gräset. Solen hade just gått upp när jag började köra mot Kyrkhult. Det är cirka 1,5 timmas bilkörning, men oj vilken skillnad det var på hur långt våren hade kommit.

Här talar jag om min bok Svarta Döden

Här stod björkarna helt gröna. Bokträden var utslagna, häggen blommade och överallt lyste det vitt och rosa ifrån blommande buskar och träd. Jag som var glad för att björkarna har slagit ut hemma...

Entusiastiska elever på Brännaregårdsskolan

Fick ett hjärtligt mottagande i Kyrkhultsskolan, som jag samarbetade med under många år. Kändes lite som att komma hem...

Eleverna hade speciella skrivböcker där de
skrev om min bok Svarta Döden

Även Brännaregårdsskolan hade jag besökt tidigare, men bara en gång. Jag körde på ren intuition och hittade rätt direkt. När jag klev in genom en dörr blev jag överfallen av jätteglada entusiastiska elever som viftade med skrivhäften med svartvita omslag på min bok Svarta Döden. De berättade hur bra de tyckte boken var, hur långt de hade kommit och... Ja, de var jättemysiga. De tog mig till lärarrummet för att jag skulle hinna hämta andan lite innan det var dags för nästa föreläsning.

Klassmorfar Nils, som var snäll och agerade fotograf på Brännaregårdsskolan

När jag återkom till klassen och började mitt föredrag satt alla dödstysta och lyssnade. När det var dags för dem att ställa frågor var det först helt tyst, sedan vällde frågorna fram och tiden rusade iväg.

Här är nästa klass på Brännaregårdsskolan

Jag fick äta lunch med nästa 6:e klass som jag skulle föreläsa hos. De hade fått  en tidigare mattid, vilket gjorde att vi åt med 1:a klassarna. Oj, vad små de var... Kände mig som en jätte jämfört med dem.

Hade en mycket trevlig lunch med eleverna, innan det var dags för fika med lärarna. Skulle ha kunnat sitta i lärarrummet hela dagen och bara stirrat ut genom fönstret, eftersom de hade nyutslagna bokar precis utanför och det är något av det vackraste jag vet.

På nästa lektion fick jag applåder mitt under mitt föredrag, något som gjorde mig förstummad för någon minut, men också tårögd över att eleverna visade sin uppskattning på detta sätt. Tiden rusade iväg alldeles för fort och snart var även denna lektion över.

Eleverna hade fått skriva upp "svåra ord" i min bok Svarta Döden och jag förvånades över vilka ord som stod där: gnällde, dunge... Jag hade trott att det skulle vara svårare ord... Men i och för sig, kan man inte de här orden då är de ju obegripliga.

Åkte hem genom en natur klädd i bästa vårdräkt, där färgerna nu lyste ännu klarare när solen stod högt på himlavalvet.

Teckning från en fan
Hon har ritat av mig som påskkärring
Tycker det är en jättegullig teckning!

Kom hem till glada hundar och man och fick en sådan här ljuvlig teckning (se ovan) från ett av mina fans, med ett trevligt brev.

Ja, det har varit en sanslöst rolig dag och det bästa av allt... Den är inte slut ännu! Det finns fortfarande tid kvar för att skriva lite...

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.