Föreläsning i Markaryd nära döden upplevelse och boende i Vittsjö

Nu har jag varit ute och rest igen. Den här gången gick resan till Markaryd, en resa som hade kunnat vara den sista jag gjorde, när långtradarchauffören somnade, kom utanför väggrenen, vred häftigt på ratten, kom över i motsatt körfält, såg den mötande bilen, svängde tillbaka, vilket fick släpet att tippa över på två hjul över den motsatta körbanan. Jag fick hjärtat i halsgropen, det rörde sig om sekunder innan döden skulle vara ett faktum. Men så kom det en räddande ängel och styrde upp lastbilens släp och millimeter mellan lastbil och bil. Jag körde en bit innan jag stannade. Skakade och var illamående av händelsen. Trots det gick föreläsningen bra.

Det var en journalist på besök i klassrummet vid ett av tillfällena, jag berättade att jag kunde se spöken och att det hade hänt en gång när jag bodde i Markaryd. Något mer sa jag inte, bara att de kunde läsa om händelsen i första kapitlet i min bok Mysrys.

Men se, det nöjde sig inte journalisten med. Han skrev att jag flydde hals över huvud från hotellet mitt i natten... Något jag inte gjorde alltså. Ja, det mesta var egentligen fel i den här artikeln, men de skrev i alla fall om mitt besök. På grund av att hotellet i Markaryd var fullbelagt var jag tvungen att sova i Vittsjö, det var inte för att jag inte ville bo på spökhotellet igen.

Furuliden i Vittsjö har också spöken, har inte alla gamla hus det? De här spöken var mysiga och berättade några roliga saker. Här ser du mitt fina sovrum.

Efter en dags föreläsningar i Markaryds kommun, två skolor och flera klasser, reste jag alltså till Vittsjö, en plats jag har skrivit om i min bok Snapphaneresan. När jag checkat in på hotellet tog jag en promenad i den härliga lilla staden.

Sist jag gick här var det vinter och kallt och jag gjorde research för boken Snapphaneresan.

 Den här vackra vägen leder till Sjöstugan.

 Här sitter jag och fikar med en bedårande vacker utsikt.

På vägen tillbaka till hotellet tog jag lite andra vägar än på ditvägen. Eftersom det var närmare 30 grader varmt såg den här viloplatsen väldigt inbjudande ut.

Men den här stigen lockade och jag gav mig in på den istället.

Himlen var full av änglar. Kanske en av dem hade vakat över mig tidigare den dagen?

Tillbaka på hotellet slog jag mig ned i trädgården och ringde till min käre 91-årige far, vårt dagliga telefonsamtal för att tala om att vi lever.

Furuliden verkar vara ett golfhotell för personalen berättade att de höll golfkurser och ett stort gäng just hade checkat ut. Nu såg jag bara fyra karlar på hotellet.

Det här var det första jag såg när jag kom in och kände direkt att jag ville bo här.

Så här såg receptionen ut, med ytterdörren längst bort.

En myshörna i vardagsrummet på hotell Furuliden.

Jag hade vardagsrummet helt för mig själv den kvällen och somnade gott i den högra soffan. Tv brukar vara rena sömnpillret för mig.

Frukosten intogs nästa morgon i den här ståtliga matsalen.

Sedan bar det av till nya orter i Markaryds kommun, nya skolor och nya elever, alla lika entusiastiska, tysta och snälla, fulla av frågor.


I lärarrummet berättade jag om gårdagens änglavakt. Vilket gjorde att när jag höll den sista lektionen och var klar, kom en hel skolklass för att krama mig och säga hur glada de var att jag inte hade dött, för jag skrev så böcker och de ville jag skulle skriva många fler.

Med de orden i huvudet, känslan av alla kramar och leende på läpparna reste jag tillbaka hem till Blekinge, i ett sommarhett Sverige.

Blev välkomnad av både tvåbent och fyrbenta kära som överöste mig med pussar, kramar och lite skäll.

Nästa vecka bär det av ned till Skåne, där jag ska föreläsa på Kunskapsskolan i Lund och hålla skrivarkurs. Ska bli jättekul.


Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Änglavakt!

Flygen inställda på Kastrup, ett tåg fastnade i Glömslövs backar, radioprogrammen avbryts ständigt av trafikmeddelanden, en skolfasad rasade i Malmö på grund av snöns tyngd, skolbuss av vägen...

Det var med alla de meddelanden jag började min hemresa från Skåne till Blekinge. Först hade bilen skottats ut. Snön hade vräkt ned hela natten och stormbyarna skakat om huset. Snön fortsatte falla och stormbyarna ristade om bilen på den hala vägen.

Bitvis var vägen ren och fin, bitvis var den rena katastrofen, bara ett tjockt lager is. Hastigheten var långt under det normala och det var inte så värst mycket trafik på vägarna, men ändå fanns det bilar, och MASSOR av lastbilar.

När jag var halvvägs hemma såg jag plötsligt hur bilen framför bara svängde rakt mot en mötande lastbil. VAD GÖR HAN? Hann jag tänka och sedan smällde det.
På grund av halkan var det god marginal fram till framförvarande bil, men jag undrade ändå om min bil skulle klara sig från att köra rakt in i olyckan, skulle den hinna stanna? Många tankar for genom huvudet.

Sedan studsade personbilen tillbaka från lastbilen och for en bit framåt vägen. Lastbilen fortsatte en bra bit till innan den stannade.

Körde framför olycksbilen, stannade, slet upp dörren och rusade tillbaka, öppnade förardörren och hjälpte mannen ut. Genast sa jag: "Känner vi varandra?" För han verkade så bekant. Men han bara skakade på huvudet. Ja hela han skakade våldsamt. Jag fick undan honom från vägen, såg efter att han inte var skadad och sedan ringde jag 112 och begärde hjälp. De sa att det redan var larmat om olyckan och jag trodde att det var lastbilschauffören som ringt. Men det visade sig sedan att mannens bil hade automatlarm som ringde upp 112 när krockkuddarna löstes ut.

Det tog inte lång stund förrän första bilen anlände, tror det var någon förman för brandkåren. Han såg till att personbilsföraren var okej och fortsatte sedan bort till lastbilen. Vad han upptäckte där gjorde att det gick stort larm.

Personbilen hade nämligen slitit upp den fulla dieseltanken och nu rann allt ut över vägen. Det tog ett tag och sedan var där säkert fyra brandbilar, en ambulans kom och förhörde sig om skadade, men lämnade platsen eftersom den var på väg till en annan olycka. Polisen kom och det blev förhör, först med bilföraren och sedan med mig som var vittne till det hela. Långa köer bildades eftersom vägen var helt avstängd. En brandman började dirigera trafiken att vända om på vägen, för att kunna ta en annan väg runt olycksplatsen.

Medan vi väntat på att bli förhörda pratade jag hela tiden med mannen för att se så att han inte gick in i chocktillstånd. Till slut upptäckte jag att jag verkligen kände honom och när han hade lugnat ned sig insåg faktiskt även han att vi kände varandra. Vi hade arbetat ihop för många, många år sedan.

När han väl blivit hjälpt, fortsatte jag resan hem, på lite darrigare ben och lite skakigare händer. Det var otäckt när bilen rullade fram över det tjocka islagret. När det väl var vajerräcke i mitten kändes det tryggare, ingen risk för att råka få sladd och åka in i en mötande lastbil.

Olyckan spelades upp i mitt inre, hur bilen bara förflyttats rakt mot den mötande lastbilen, av en stormby, av ishalkan... Insåg att det bara hade rört sig om någon meter och det hade blivit en frontalkrock och då hade varken mannen, eller jag klarat oss så bra som vi nu gjorde. Det kallar jag änglavakt mitt i allt elände.

Några timmar senare när jag satt och åt, hörde jag på ett trafikmeddelande att vägen fortfarande inte var röjd efter den olycka som jag blev vittne till.

Ta det försiktigt ute på vägarna. En olycka händer otroligt fort, och det är inte alltid det går så här bra.

Här kan du läsa om när jag hade Änglavakt i en "nära-döden-upplevelse" på Island.

Kramisar från Kim