En ny vecka har börjat

Sitter på verandan med en kopp te. Tittar på utsikten och kattungarna som äter frukost. Att börja dagen rofyllt, utan måsten och krav är helt underbart. Genom den öppna dörren hör jag hur gästerna vaknar, maken går upp och sätter på kaffet. Sakta sprider sig doften av nybryggt kaffe.

Ännu en stund är jag själv, får vara ifred med mina tankar. Jag är uppfylld av de två skrivarkurser jag har haft, samtidigt som tankarna far till den kommande skrivarkursen i helgen. Alltid lika spännande med nya människor.

Men den här dagen är min. Den ska jag ägna åt gästerna, maken, kattungarna och Tudor som har fått stå tillbaka för skrivkurseleverna. Jag har mycket spännande att berätta för dig, men det får vänta tills imorgon. För nu har alla i huset vaknat. Dags att gå och prata med våra grannar från Lindholmen, Vallentuna, Stockholm. De vi bodde grannar med i 16 år och umgicks dagligen med. De vi inte har träffat på 20 år. Vi har mycket att prata om.

En ny vecka har börjat och jag tänker vårda den väl.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs till sommaren för mig, Kim M Kimselius?
Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans för mig?

Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. 

Här ser du mina skrivböcker:
Att hitta glädje i skrivandet  Fråga efter den hos din bokhandlare, eller beställ den på nätet.

"Kimselius delar frikostigt, handfast och inspirerande med sig av sina erfarenheter, kunskaper och upplevelser av att skriva berättelser och att vara författare. Att hitta glädje i skrivandet är en bok som fungerar som både sporre och handbok och passar för såväl deltagare på skrivarkurser
som aspirerande författare i blandade åldrar eller allmänt intresserade." BTJ-häftet nr 20, 2015. Lektör Henric Ahlgren

Att skriva med glädje, finns att låna på biblioteket, både som vanlig bok och e-bok. Tyvärr är boken tillfälligt slut och utkommer i nyreviderad utgåva 2016/2017. Boken finns fortfarande som e-bok.

"Det är en ovanligt inspirerande bok. Så fort du släpper den går du direkt till datorn och börjar skriva själv. Därför att lusten blir SÅ stor efter att ha läst i denna bok att du helt enkelt inte vill göra något annat än att skriva!" Helena Milton

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Jag med några av mina 40 böcker.  Foto Bertil Knoester

Det kom ett paket med ljuvligt innehåll

Att få överraskande paket på posten är något jag älskar, när innehållet är så här fint, blir glädjen desto större.

Det var Jessica och Hans Bengtsson med Lill-Kim som skickat paketet, som tröst i sorgen efter pappa.

Jessica och Hans är fans till mig och mina böcker och döpte sin son efter mig. De kommer till i stort sett varje boksläpp och besöker oss varje år på bokmässan.

Det har gjort att sonen tror att jag är faster till honom, eftersom vi träffas rätt ofta. De är kära vänner och har kommit att bli en del av vår familj, precis som många andra av mina fans och läsare.

Eftersom jag har en nära kontakt med läsarna blir det lätt så att vi blir vänner och håller kontakten. Det är härligt!

Tack så mycket för det ljuvliga innehållet i paketet och den glada överraskningen, Jessica, Hans och Lill-Kim.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Det blev en Soft cotton wheaten terrier

Min lördag var inplanerad: först skriva blogginlägg, därefter skriva på boken Mayafolkets Hemlighet, grilla lunchen och därefter arbeta ute i trädgården ett par timmar innan det var dags att skriva fler kapitel på min bok.

Men så blev inte dagen.

Jag fick ett telefonsamtal tidigt på förmiddagen från min väninna Tina. Hon och hennes familj tänkte åka och titta på en hund, och de ville väldigt gärna ha med mig. Klart jag tackade ja. Tina ställer alltid upp utan tvekan när jag ber henne om hjälp, skönt att kunna göra en gentjänst.

De kom och hämtade mig och medan de ställde in gps:n guidade jag eftersom det här var mina trakter. Det var tur att gps:n till slut blev inställd för den förde oss långt ut i skogen.

Efter mycket noga övervägande hade Tina och hennes familj kommit fram till att de skulle kika på en Soft cotton wheaten terrier. Hade en sådan hund som granne för många, många, många år sedan och umgicks en hel del med den, passade den ibland och förälskade mig i rasen. Därför såg jag väldigt mycket fram emot att få träffa ett gäng med Soft cotton wheaten terrier.

Lite historik om rasen:

Irish Softcoated Wheaten terrierns historia är en reflektion av själva Irlands historia. Under århundraden av brittisk ockupation är brittiskt liv, kultur och historia väldokumenterat medan det nästan inte finns något skrivet alls om irländskt liv under samma period. Irländska folkets historia fördes vidare genom sagoberättare som gick från stad till stad med sina berättelser. Deras omfattande berättelser upptog olyckligtvis inte något om de inhemska hundrasernas uppkomst. Arkeologiska utgrävningar vid Newgrange och Lagore, CO Meath, på Irland visar att det funnits terrierliknande hundar så lång tillbaka i tiden som 700 - och 800-talet. Det är möjligt att de många olika folkgrupperna som bosatte sig på Irland också hade med sig egna hundar som parades med de inhemska.

Hög- och lågbenta terrier med olika pälsstruktur och färg är omnämnda i irländsk litteratur och konst. Hundarna såg olika ut i olika distrikt. De parade sig fritt och varje distrikt fick ofta sin speciella terrier, mycket på grund av att samhällena var ganska isolerade på den tiden. Man talade om en terrier med vetefärgad och "öppen" päls. Med öppen päls avsågs en enkel, något längre päls utan underull där man lätt kunde se hundens hud. Detta är troligen beskrivningen av den gren av de inhemska terrierna som ligger bakom Irish Softcoated Wheaten terriern. Vilken hund som från början bidragit till utvecklingen av Irish Softcoated Wheaten terriern går ej att finna. Bland de mera troliga är English Black-and-Tan terrier importerad till Irland för århundraden sedan. Det finns dock inga bevis för detta men ej heller något som motsäger att rasen skulle ha sitt ursprung på Irland.

De första dokumenten som bevisar Irish Softcoated Wheaten terrierns ålder är en tavla målad 1843 av Frederick William Burton,"The Aran Fisherman's Drowned Child". I förgrunden finns en gyllenfärgad terrier som är slående lik en Wheaten terrier.. I Rawdon Lee's bok om terriers, "Modern Dogs" har Mr W.C.Bennet skrivit en artikel där han nämner en tik från 1864 som beskrivs ha en vetefärgad, mycket "öppen" päls och ett långt välbalanserat huvud med liten eller ingen pannavsats. Ägaren påstår sig ha haft hennes blodslinjer i mer än 30 år och att hans familj har haft denna typ av terrier i generationer. Mr Bennet garanterar att denna tik skulle slåss för sitt liv om hon blev provocerad.

I generationer har det knappast funnits en bondgård på Irland utan en arbetande Wheaten. Livet var hårt för både människor och djur och kraven på en hund var stora. Den skulle vara hård och stark med hjärna och muskler nog för att kunna hävda sin ställning. Den fick inte vara stor i maten. Wheaten terriern, som var känd för sina många gedigna kvaliteter, fick verkligen göra skäl för födan. Den vallade boskapen, utrotade skadedjuren på gården, var en god jakthund och utmärkt vakthund. Wheaten terriern var dessutom alltid familjens trogna vän och barnens kamrat. Några dokument eller stamtavlor fanns inte. Endast några få personer, hängivna beundrare av rasens karaktäristika, såg till att deras hundar parade sig med typlika för att bevara dess egenskaper.

Kusinerna Kerry Blue- och Irländsk terrier fann vägen till berömmelse långt före Wheaten terriern. Medan dessa båda släktingar blev vida kända runt om i världen, förblev Wheaten terriern en arbetande allround hund hemma på de irländska gårdarna, föga kända utanför Irlands gränser. Det var inte förrän på 1930-talet som någon form av organiserat arbete för rasens godkännande och bevarande kom till stånd.

Innan rasen blev godkänd av något officiellt organ hade den rykte om sig att vara en tuff, lite grovt tillyxad ras som klarade upp alla missförstånd den hamnade i. De starkaste och bästa parade sig, inte alltid med hundar av den egna typen. Endast de allra starkaste överlevde under dessa hårda livsbetingelser. Detta har sannolikt lagt grunden till det självförtroende och den styrka och sundhet rasen har än idag, men kanske också den olikhet som råder i typ. Det fanns ingen drivande kraft som arbetade för rasens bevarande vilket faktiskt innebar att rasen höll på att förlora sin typ och dö ut.

Dr Gerald J Pierse var uppfödare av Kerry Blue terrier. Under sin uppväxt var han väl förtrogen med Wheaten terriern vilken han genom sin far och farfar kunnat spåra till sent 1700-tal. Tillsammans med mr Patrick Blake var han djupt engagerade inom hunderiet och arrangerade bl a jaktprov för terriers. Det var under ett sådant prov 1932 som Dr Pierse lade märke till en Wheaten terrier som utförde sitt prov på ett ytterst målmedvetet sätt att dr Pierse blev mycket imponerad. De båda herrarna arbetade för rasens erkännande i Irländska Kennelklubben och bildade 1934 "The Irish Wheaten Terrier Club".

Arbetet för rasens godkännande skulle bli ett arbete med många motgångar. Efter att ha ansökt om erkännande av rasen och fått avslag två gånger nåddes slutligen en kompromisslösning. Den 27 augusti 1937 erkändes rasen av "The Irish Kennel Club". IKC. Det största hindret för erkännandet var rasnamnet, Irländsk Wheaten Terrier. Entusiaster inom rasen Irländsk Terrier protesterade och ansåg att namnen alltför mycket liknade varandra. Så kom namnet att bli Softcoated Wheaten Terrier, den enda av Irlands inhemska raser som saknade Irland eller namnet på en irländsk plats i sitt rasnamn. Rasnamnet beskriver istället den helt unika pälsen! I april 1939 förklarades rasen också vara en av Irlands inhemska raser.

Det fanns vid denna tiden en del hundar av någorlunda enhetlig typ spridda runt om i landet och dessa kom att utgöra basen för rasens uppbyggnad. Man upprättade en standard för rasen. Alla hundar som registrerades skulle bedömas av tre specialister som godkände, eller underkände dem som tillhörande Wheaten terrier. Tretton av dessa tidigt registrerade hundarna anses utgöra rasens ursprung. Ytterligare två hundar tillkom så småningom och alla Wheaten i världen sägs kunna härledas till dessa femton exemplar av rasen. Ingen vet egentligen hur nära släkt dessa hundar var. De var olika i storlek, betten var inte alltid bra, öronen ganska stora, färgen varierade från rödguld till urtvättad vit-blå nyans och pälsstrukturen var allt ifrån mjuk och silkig till tjock , torr och sträv!

Det här är en Soft cotton Wheaten terrier:

Wheaten terriern är en medelstor och kompakt hund. Den är känd som frisk och sund, modig och lekfull, har energi och vitalitet utan gränser, är nyfiken och vill alltid vara med "där det händer". Den är omskriven som en mycket intelligent hund, mjuk och vänlig, trogen sin ägare.

Men… det är också en hund med stort självförtroende och egen vilja. Den försvarar gärna och missar sällan en provokation till gräl, även om den inte är ute efter att starta grälet. En Irish Softcoated Wheaten terrier är just en TERRIER. För att få Wheaten terriern till den underbara hund den kan bli måste man som ägare besitta egenskapen att redan från början kunna visa "vem som är herre i huset". Vänligt men bestämt! Rasnamnet betonar pälsens kvalitet som silkig och mjuk. Wheaten terriern skall ha fått sin mogna päls senast vid 2½ års ålder. Dessförinnan genomgår pälsen en ständig utveckling från valpstadiets ibland sträva, ibland ulliga päls till den vuxna hundens skimrande, silkiga, löst lockiga eller vågiga vetefärgade päls. Färgen kan variera från skimrande silver till guld.

Pälsvården ställer särskilda krav på Wheaten terrierns ägare. Pälsen skall kammas helt igenom ner till bottten minst 1-2 gånger per vecka annars tovar den lätt ihop sig till en filtliknande massa. Dessutom ökar risken för hud- och öronlidanden hos hunden. Kllippning är tillåten och är idag snarare regel än undantag. För att hålla en prydlig vardagsfrisyr bör hunden klippas 3-4 gånger per år. Man kan lämna hunden helt "naturell", men i utställningsringen är hunden alltid klippt med terriertypen som måttstock.

Vi kommer fram till huset. Ytterdörren står öppen och en stor hanhund står och kikar nyfiket på oss. Vi kommer fram till grinden som förhindrar honom att springa ut och han, Razzel, hoppar jämfota av glädje över besökarna.

Längre in i huset ser jag en valp komma springande emot oss och jag känner direkt att det är en trevlig hund. Vi kommer in och slår oss ned på golvet. Valpen, som jag ger arbetsnamnet Kanon-Kulan, kryper upp i mitt knä, stannar någon minut och går sedan vidare till sonen i Tinas familj, Jesper och kryper upp i hans knä. Sedan är det som om Kanon-Kulan har bestämt sig för att Jesper är hans nya husse.

Det är Jespers skor som utforskas, nosen djupt nedkörd ända in i tårna på skorna. Ständigt återkommer Kanon-Kulan till Jespers knä, kommer med ben, kryper upp och lägger sig för att tugga lite. Det är härligt att se när en hund automatiskt väljer sin ägare. Det är kemi!

Det var inte bara jag som föll för Kanon-Kulan, även Tina och hennes familj tyckte väldigt mycket om hunden. Det skrevs kontrakt och pengar överfördes, tänk vad smidigt det går nuförtiden med datorers hjälp. Ja, sedan var Kanon-Kulan Tina och hennes familjs hund.

Den lilla fyramånaders valpen hade hållit igång hela tiden vi var där, lekt med Razzel, och med sina två syskon och med oss. Dessutom hade han rusat omkring på gräsmattan som skjuten ur en kanon. När det var dags att åka med till sitt nya hem låg han snällt i baksätet hela tiden, utan att säga ens ett pip.

Jag blev avsläppt i all hast, för vi ville inte att Kanon-Kulan skulle tro att det var dags att gå ur bilen. Jag fick en fin present som tack för hjälpen...

...En stor korg fylld med choklad. Tinas kommentar var: "Choklad är bra mot hosta och förkylning!" Tack snälla Tina.

Ja, det blev en mycket annorlunda lördag, en rolig sådan. Jag skrev en kommentar på facebook om att jag varit med Tina och tittat på hund och jag förstod att många av mina facebookvänner trodde att det var JAG som skaffat mig en ny hund. Därför kände jag att det var dags att förtydliga mig med ett blogginlägg.

Hoppas allt har gått bra med Kanon-Kulan. Ska bli spännande att se vad han får för namn i slutändan.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

Utan mina vänner... och Sociala Medier

Utan mina vänner hade jag aldrig varit där jag är idag. De har stöttat mig, kommit med goda råd och puffat mig i rätt riktning, även om jag just då kanske inte har förstått det.

Som det här med Sociala medier. Åh vad jag kämpade emot. Jag var envis som en åsna och ville verkligen inte finnas ute på nätet. Mycket på grund av att jag faktiskt inte är så där värst social, ja det är sant. Bara namnet SOCIALA medier skrämde mig. Men de fick mig att gå med på Facebook, två ivrigt tjatande vänner, Kristina och Tina. En av dem sa "Men Kim det finns en fanklubb på Facebook om dig, du måste gå med för att se vad de skriver om dig!"

Den andra sa: "Twitter är perfekt för dig, en liten miniblogg där du kan skriva vad du tänker och känner!" 140 tecken är för kort för mig, svarade jag och slog ifrån mig hennes ord. Fortfarande tycker jag att 140 tecken på Twitter är för kort, men jag finns både där och på Facebook. Och jag tycker det är roligt! På Facebook har jag idag 2.597 vänner. Jättekul. På Twitter har jag 391 som följer mig, vilket inte är jättemycket men betydligt fler än de två som följde mig från början.

Bloggen startade jag efter att ha gått kurs i Sociala Medier och läraren Joakim Jardenberg sagt "kan min mamma kan ni" om att starta en blogg. Samma kväll startade jag min blogg. Igår låg min blogg på 8:e plats av  26.894 bokbloggar, hittills har 107.758 läst vad jag skrivit och månadens besökare på min blogg är 9.436 personer. Bloggvärdet är 109.549 kronor. WOW!

(Nu finns jag på många fler sociala medier, LinkedIn, Google+ och några till.)

Till mina vänner räknar jag även alla de som följer mig på Twitter, Facebook och här på min blogg. Tack alla för era uppmuntrande kommentarer och snälla ord om mitt skrivande, mina böcker, mitt bloggande och framförallt, tack för att ni tar er tid att skriva till mig!

Många skriver att jag är en inspiration, de orden värmer. Men du ska också veta att det är du och dina kommentarer som inspirerar mig att skriva här på bloggen, att anstränga mig att hitta något vettigt att skriva varje dag, att dela med mig av mina kunskaper, av mina resor, av mina ord.

Tack alla kära vänner för att ni finns, inspirerar, stöttar och tror på mig. Utan alla mina vänner skulle livet vara betydligt mindre innehållsrikt.

Många kramisar från Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Väntan...

Ingenting är som väntans tid. Det är pirr i magen av förväntan, längtan, förhoppning, rädsla och sorg.

Det är väntan på födelsedag, efter julafton, födelsedag och andra mysiga händelser.

Men det finns också väntan som inte är så trevlig, väntan på en begravning, sitta vid dödsbädden och vänta på döden, tandläkarbesök, stå i kö när man har bråttom.

Den bästa väntan är när någon jag tycker om kommer på besök. Då kikas det ut genom fönstret med jämna mellanrum, det putsas och fejsas, lagas mat och kakor, allt medan förväntan stiger inom mig. Kommer de snart?

Sommaren är fylld av väntan på besökare, alla lika kära, alla lika välkomna. Det blir stor glädje när de kommer, ett hugg av saknad i hjärtat när de åker. Ibland är det bara timmar mellan de olika besökarna, ibland har vi en dag innan nästa familj kommer. Då ska det tvättas, bytas lakan, förberedas mat, handla och vänta...

Sitter just nu och väntar på nästa familj, med två små kära barnbarn. Undrar om det är någon idé att blåsa upp den stora badpoolen? Kommer vädret att hålla i sig? Hinner jag blogga färdigt innan bilen tutar utanför grinden? Väntan...

Den ljuvliga väntan är underbar, men ack så långsamt tiden går när man väntar på något roligt!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Veckan som flytt sin väg alldeles för fort

Nu börjar det igen, tiden snurrar på allt fortare och fortare. Mycket beroende på att signeringarna och föreläsningarna har börjat vilket innebär många resor.

Veckan som gick har varit en enda lång resa för mig. Inte en dag har gått utan att jag har suttit i bilen på väg någonstans.

Först reste jag till Kalmar med Pluto, eftersom han sedan en tid tillbaka har problem med en njurinfektion och det var dags för kontroll. Det tar 1,5 timma till djursjukhuset hemifrån mig. När jag kom tillbaka hem packades bilen om och jag reste till Göteborg med alla hundarna. Nu för att träffa min kusin Lars-Olof med sambo Elisabeth. Det var dags för Theos begravning. För dig som inte vet kan jag berätta att Theo är helbror med min hund Pluto. Hela valpkullen, som jag har fött upp, har fått namn efter min bok Tillbaka till Pompeji. Theo dog för några veckor sedan av värmeslag, bara 4,5 år gammal.


Tror att det var ett bitterljuvt möte med mina hundar för Lars-Olof och Elisabeth, husse och matte till Theo. Det var första gången vi träffades utan att deras hund, min "lilla" älskade valp Theo var med.






















Det har varit en både glädjens och sorgens vecka, med många mil bakom ratten. Igår avslutade jag resandet med att åka till Akademibokhandeln Gleerups i Lund för att signera. Cirka 25 mil en väg...
Signeringen blev verkligen en glädjens dag, med många fans, många nya läsare och många goa, glada skratt.

Känner mig lite restrött och är glad att jag nu inte ska resa iväg förrän på onsdag igen och sedan ännu en signering och föreläsning på lördag. Full fart med andra ord.

Hittade de här underbara orden som står för mycket av vem jag är:

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am

Orden är hämtade från den här bloggen.

Jag tycker om när det händer mycket, men också när tiden stannar upp och jag blir ett med nuet, vilket ofta sker när jag skriver på mina böcker. Något jag tänker göra nu!

Kramisar från Kim

Resa över hela världen, varje dag

Det är inte bara genom mina researchresor som jag "reser" runt hela världen. Jag har fått många bloggvänner över hela vår jord, vänner som inspirerar och beskriver sin miljö och vardag på sådant sätt att det känns som om jag varit där, gått bredvid dem och upplevt det de har gjort.

Livet på citronodlingen tar mig tillbaka till det citrondoftande Sicilien, men även på rockkonsert och visar mig underbara foton.

Utlandsmamma är en Italienblogg

Svensk tjej på Sicilien ger mig en inblick i det dagliga livet på ön, men jag får även följa med på ridlektioner. En stor lycka eftersom jag inte längre kan vara i närheten av hästar.

Aktuellt i Grekland påminner mig om mina Greklandssemestrar och får mig att längta tillbaka.

Life is like a box of chocolates tar mig med på en vandring i New York.

Katta's fikarum hjälper mig att utforska ett för mig helt främmande land, Filippinerna.

A home far away skildrar Singapore.

PocoLocoCreative får mig verkligen att drömma bort, både genom den uttrycksfulla texten och de fantastiska bilderna som är tagna i Dominikanska Republiken.

Nya äventyr är en blogg som tar mig med till många spännande platser runt om på vår jord: Egypten, Turkiet, Bulgarien...

Eva Linder i Malaysia visar mig en annorlunda kultur och hur livet ser ut för en svensk i ett främmande land.

Borneobloggen är också en spännande blogg och en spännande plats att resa till i fantasin.

Emmama goes Skottland får mig att längta tillbaka till Skottland där jag tillbringade några veckor i min ungdom och även när jag var något äldre.

Sedan har vi alla andra bloggar som jag följer. Bloggar som inspirerar, värmer och låter mig titta in i andras vardag. Otroligt spännande. Du ser alla de bloggar jag följer här till höger på min blogg. Kika in på dem, jag lovar dig, du blir inte besviken!



Insprängd i texten hittar du bilder från mina resor runt om i världen. Vill du se fler bilder kan du kika in på Mina resor här på min blogg under Mina sidor här till höger.
Här kan du läsa Intressant Fakta om många av de platser jag har besökt.

Det blir aldrig ensamt när jag har så många vänner runt om i världen, vänner som kommenterar mina blogginlägg, stöttar och finns där, bara några knapptryckningar härifrån.

Livet är otroligt spännande. Att resa är helt fantastiskt. Att ha möjlighet att få resa genom datorn... det är en upplevelse som lockar till att resa på riktigt till nya spännande platser.

Kramisar från Kim

Min sommar i Blekinge 2010

Så här har jag sett ut större delen av sommaren, hatt och solglasögon, eftersom solen har strålat från en molnfri himmel och temperaturen ständigt har legat runt +30 grader.

Jag vet, sommaren är inte slut ännu, ändå vill jag göra en summering av sommaren så här långt.

Det har varit en lugn, avkopplande, solig och varm sommar hittills.

Mycket av tiden har tillbringats tillsammans med vänner från olika delar av världen och Sverige.
När det var som varmast +32 grader, satt vi under trädens skuggor, tillsammans med hundarna. Här är vi tillsammans med våra vänner från Finland, de skymtar lite i utkanten och bland lövverket.

Eller gå gick vi till någon sjö och badade. Lika populärt bland både hundar, barn och vuxna.













Vi har varit på många utflykter. Här till "Älgfarmen" Räntemåla gård för att se den ovanliga silverfärgade älgkalven.













Guddottern Matilda och väninnan Anki var ute och red med Kolshults Ponnybus, en varm, svettig dag. Jag är tyvärr allergisk mot hästar annars hade jag följt med.













Mycket av tiden har jag tillbringat med hundarna, tränat dem på vår alldeles egna agilitybana, eller bara lufsat omkring i lugnt tempo i skogen, eftersom värmen gjort att hundarna inte har orkat så mycket mer.













Många av gästerna har passat på att vila sig i vår hängmatta. Här är det Matilda som vilar sig och läser en stund. Tror att detta var Matildas favoritplats när hon var här.


















Det har varit en fjärilsrik sommar och här lyckades jag fånga en fjäril på bild. Med skuggan framför sig ser den gigantisk ut.














Även om jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i sommar har jag hunnit med två signeringar. Här hos Junior Bok & Film i Malmö...


















...och här hos Bokia i Karlskrona


















Det har även funnits tid för att njuta av solnedgången vid havet, något som inte sker så ofta här på östkusten. En av de saker jag saknar mest sedan jag flyttat från västkusten: solnedgång över havet!


















Jag har också hunnit börja med ett nytt bokprojekt: Kimberlie - Främlingar.













Under sommaren har jag fått uppleva ett kungligt bröllop när kronprinsessan Viktoria fick sin Daniel Westling, som i och med det blev prins.
















En dag fick jag besök av Roxana, som har fansajten Kimseliusbooks.














Guddottern Matilda var här alldeles ensam och fick uppleva mina tidiga morgonrutiner tillsammans med hundarna.


















Förlagschefen för det isländska förlaget som ger ut mina böcker var och hälsade på tillsammans med sin man.













Minst ett besök på Kreativum varje sommar är ett måste. Här tillsammans med Fredrik och Meya.

















Anki firade sin födelsedag här och fick en Chokladfondue, som genast provades...


















...till somligas förtjusning


















Ännu ett besök på Kolshults Ponnybus, denna gång tillsammans med barnbarnet Frida, sju år.


















Frida sa att det här hade varit det bästa på hela sommaren: En lång ridtur ut i skogen på shetlandsponnyn Valle.


















När Frida red ut i skogen promenerade jag tillbaka hem tillsammans med Tickie och njöt av den vanliga synen av alla hästarna i hagen. Hästar jag har sett ända sedan de föddes.













Himlen såg hotfull ut och regnet hängde i luften. Förra helgen fick vi 70 mm regn på två dagar och jag undrade vad detta moln skulle föra med sig. Tills nu har det kommit 15 mm.













Det har inte blivit så många böcker lästa, däremot har jag lyssnat på en hel del, när jag kört bil eller rensat i trädgården.

Även om det är ett par veckor kvar av sommaren känns det som om den snart är slut. De flesta inbokade besöken har varit här, snart börjar arbetet med nästa bok på allvar, med fulla arbetsdagar, signeringar, föreläsningar. Sedan kommer mörkret, kylan, halkan, snön och ännu mer skrivande.

Men först tänker jag njutningsfullt vandra ut i skogen för att ta tillvara på allt det som naturen så frikostigt erbjuder mig alldeles gratis: blåbär och svamp. Något det kanske ännu inte finns så mycket av på grund av den långa, soliga, varma och torra sommaren.

Jag tänker fortsätta njuta av varenda sekund, precis som jag har gjort fram tills nu. För det bästa med sommaren är inte solen och värmen, det är alla besöken av vänner och bekanta, barn och barnbarn och glädjen över att få finnas till.

Kramisar Kim
(Klicka på länkarna för att läsa tidigare inlägg om de händelserna.)

Kolshults Ponnybus mer än hästar

Idag har jag och mina vänner varit ute på ett stort äventyr tillsammans med Kolshults Ponnybus utanför Eringsboda i Blekinge.

Allting började när min väninna Anki för några veckor sedan ringde och sa att hon och hennes familj skulle komma ned och att det skulle ske när hon fyllde år. Anki sa att hon förväntade sig en alldeles speciell födelsedag.

Det tänkte jag se till att ge henne, för även om Anki bara hade menat det som ett skämt, ville jag ge henne en oförglömlig dag. Därför bokade jag in turridning för Anki och hennes dotter Matilda, som också fyllt år några dagar tidigare. Det enda Anki och Matilda fick reda på var att de skulle ha joggingbyxor och grova skor för den hemliga upplevelsen jag hade planerat. Gissa om de var nyfikna.

De tiggde och bad om ledtrådar, vilket Anki också fick på morgonen i form av örhängar i form av hästhuvuden. Hon förstod inte ledtråden. De gissade på luftballong, bungyjump (eftersom Kimberlie hoppar det i en av mina böcker), bergsklättring, vildmarksvandring... Allt utom hästridning, eftersom de vet att jag sedan många år är mycket allergisk mot hästar.

Det var inte förrän vi svängde upp på gårdsplanen och Anki fick se hästarna som hon förstod. Här är Anki tillsammans med Matilda.


















Heike som förestår Kolshults Ponnybus tog leende emot oss. Anki var ovetande om att det väntade fler överraskningar.













Medan Anki och Matilda klädde om för ridningen passade jag på att se mig omkring. Men jag kunde bara hålla mig utanför, på avstånd från hästarna. Dessutom stoppade jag in en påse i min bil. Bärpåsen innehöll grimmor och grimskaft till hästarna, något Anki och Matilda inte fick se.













Här kommer två förväntansfulla och förmodligen också lite nervösa ryttare.













Heike och Anki tränsar hästarna.














Matilda tränsar hästen.












Här är de på väg från stallet













Först rider Heike på sin Islandshäst...
















...därefter kommer en lycklig Anki som alltid ser så fantastiskt bra ut på alla foton...















...efteråt kommer en glad Matilda... Hon är extra glad eftersom hästen heter RAMONA, precis som Theo och Ramona i mina böcker, som Matilda är stor fan av.


















"Vi ses ikväll!" ropar jag till Anki när de rider iväg och hon låter lite frågande, när hon säger "Ikväll?"... Förmodligen undrade Anki om de skulle vara ute hela dagen. Jag hör Heike säga: "Om en timma händer det något mer..."


















Det som ska hända är att vi väntar ute i skogen, vid en insjö, med picknickskorg. Vi, det är Ankis man Lasse, min man Jan...













...Ankis son Robbin...













...och jag, Kim.














Förväntansfullt väntar vi på deras ankomst. Har allt gått bra? Är Anki glad för sin födelsedagspresent?













Heike har precis sagt att de snart är hemma när Anki till sin förvåning känner igen oss. Samtidigt tror Anki att de verkligen snart är hemma och att vi har gått dem till mötes.













Men istället för att komma hem, blir det avsittning och hästarna får bli av med träns och sadel och får på sig en grimma och ställs i skuggan. Här Anki med sin häst.














Här kommer ryttarna och av Ankis gest mot mig förstår jag att det var en mycket lyckad och oväntad födelsedagspresent. Dessutom ÄLSKAR Anki picknick.













Men innan de får slå sig ned för att äta med oss måste de hoppa i sjön, annars kan jag inte sitta bredvid dem.













Till slut är det dags för varma smörgåsar, ja de var faktiskt varma, för de hade legat i kylväska... Och lite kallt vatten som också legat i kylväska, med med isklampar till sällskap.














Nu är det dags för avfärd igen.


















Hästarna sadlas och tränsas.













Därefter får även hästarna ta en liten badtur och dricka...













...innan det är dags att vända nosen mot stallet igen.














Förväntansfullt stod jag och väntade med kameran för att se dem anlända till häst, men istället kom de ledande på shetlandsponnies. Anki skrattade och sa att hästarna hade krympt efter badet. Men anledningen var att de hade släppt ut hästarna i hagen på väg tillbaka till stallet och tagit hem ponnisarna för ett nytt äventyr med andra lyckliga ryttare.













Att jag överhuvudtaget ens kom på idén att boka en halvdagsutflykt till häst för min väninna och hennes dotter, beror på att jag själv har stort ridintresse och har ridit sedan jag var tio år.

Dessvärre blev jag allergisk mot hästar för omkring 15 år sedan och rider nu endast i fantasin. Ni som har läst mina böcker märker säkert att det är en hel del hästar i dem, t.ex. Riddarsvärdet, Vikingaträl, Snapphanar, Snapphaneresan, Kinesiska Draken, Svarta Döden... Ja i de flesta böcker förekommer det hästar i någon form. Det är mitt sätt att fortsätta med mitt ridintresse trots att jag nu inte kan gå i närheten av en häst.

Dagen var inte slut här. För när vi hade ätit mat och tårta gav vi oss ut på nya äventyr, men det berättar jag mer om i morgon...

Kramisar Kim