Nu var jag författare på riktigt och min tredje bok
Den gömda Inkastaden var skriven. Min redaktör godkände manus och vi skrev kontrakt. Därefter började mardrömmen...
Mina två tidigare historiska äventyrsböcker
Tillbaka till Pompeji och
Jag är ingen häxa, hade gjort dundersuccé och vardera sålt i 11.000 exemplar första veckan. Jag var en nöjd glad författare som skulle komma ut med min tredje bok.
Veckan efter att jag skrivit kontrakt med min redaktör på boken
Den gömda Inkastaden slutade hon och jag fick en ny redaktör.
När manus kom i retur från den nya redaktören fick jag en chock. Jag var tvungen att kopiera hela manuset och skicka till en vän som arbetade som redaktör på Rabén & Sjögren, för att få höra någon annans åsikt. Det enda jag skrev som följebrev var: Är det jag som är dum, eller?
Han blev lika chockad som jag och tyckte att det var det jävligaste han hade varit med om. Så behandlade man inte en författares manus sa han och ställde sig helt på min sida.
Nu blir du säkert nyfiken på vad som hade hänt.
Jo, med tanke på att mina två tidigare böcker gjort sådana succéer och sålt i stora upplagor och var historiska äventyrsböcker, kunde jag för mitt liv inte förstå den nya redaktörens åsikter om mitt manus. Hon hade nämligen strukit nästan allt historiskt i boken, tagit bort nästan alla miljöskildringarna (något jag hade fått mycket beröm för i mina två första böcker), därefter hade hon, och jag skojar inte, skrivit om nästan ALL min text. Hon hade strukit en hel A-4-sida och skrivit "Det här behöver skrivas om, men det behöver inte du tänka på för det gör jag!"
Hon hade gjort min historiska äventyrsbok till en kärlekshistoria mellan Theo och Ramona. Jag kände inte igen mina huvudpersoner.
Jag ringde min gamla redaktör på hennes nya jobb och pratade med henne. Hon hade ju läst manuset och godkänt det. Hon tyckte jag bara skulle ändra stavfel och grammatiska fel, berättelsen var ju bra som den var, enligt henne. Jag gjorde som hon sa och fick ett syrligt brev från den nya redaktören som sa att så länge jag inte gjorde de ändringar som hon hade "föreslagit" blev det ingen bok.
Ja, du kan tänka dig att det var en hel del annat som försiggick mellan oss, genom telefonsamtal, men när jag fick det där brevet kände jag "Okej, då blir det ingen bok!"
När jag debuterade hade jag fått ett gott råd från min vän och mentor, författaren och förlagsägaren Lennart Frick: "Lämna aldrig ifrån dig ett manus du inte är nöjd med. Visst du kommer att få boken såld, men du kommer att mista dina läsare."
En sak var säker: Om jag gick med på alla redaktörens "föreslagna" ändringar så skulle jag definitivt mista mina läsare.
Det var med ett stort svart hål inom mig och kramp i magen som jag satte mig på planet upp till Stockholm, stövlade in på förlaget, bad dem plocka fram mitt kontrakt och sedan rev jag det mitt itu. Jag var så arg, otroligt arg, oerhört besviken och ledsen.
Förlaget bjöd på lunch och sju personer följde med och försökte övertala mig att "låta henne få sin vilja fram den här gången, så får du din vilja fram nästa gång".
Det var det dummaste jag hade hört. Om redaktören ville skriva en bok fick hon väl skriva en egen, inte använda min historia och göra den till sin egen.
Jag svarade att jag aldrig skulle kunna sätta mitt namn på det material som skulle komma ut i slutändan om jag godkände hennes ändringar.
Jag grät på planet hem, jag hade ont i magen, i huvudet, i hela kroppen. Men mest i hjärtat. Drömmen om att bli författare var slagen i spillror. Jag tröstade mig med min mans ord: "Det är bättre att sluta som författare med två succéböcker än att sluta som författare med ett dunderfiasko!" Jag höll med honom. Men det hjälpte ändå inte, för det gjorde så ont. Jag trivdes på förlaget, jag trivdes med personalen och ägaren. Varför skulle min redaktör tvunget sluta!
Jag föll ned i ett tomt svart hål. Jag kunde inte skriva, jag kunde inte tänka och varje gång någon frågade mig när nästa bok kom log jag ansträngt och sa att det hade blivit lite problem, men den kom säkert snart...
Jag skämdes för mycket för att säga sanningen. Egentligen borde jag ha varit ärlig, tror att jag hade mått bättre då.
Hade fortfarande skyldighet att leverera ännu ett manus till förlaget enligt det tidigare kontraktet, så jag skrev en mycket dålig
Faraos förbannelse, bara "benet" på berättelsen. Givetvis fick jag inte mitt manus antaget, vilket ju också var tanken. Nu var jag fri från förlaget. Borde ha varit glad, men jag var oerhört sorgsen.
Jag hatade
Den gömda Inkastaden och ville inte ta i manuset med tång ens. Stoppade in det i skåpet och försökte glömma eländet. Sedan satte jag mig och skrev en mycket bra
Faraos förbannelse. Men om jag ville fortsätta vara författare och inte bara skriva för byrålådan igen var jag tvungen att få min bok utgiven.
Då kom Jan på den absurda idén att vi skulle ge ut boken på eget förlag. Efter att jag tänkt över hans förslag tyckte jag inte längre att det lät så galet, utan gick med på hans förslag.
Här kan du läsa mer om det.
Faraos förbannelse sålde slut direkt i 3.000 exemplar och vi var tvungna att trycka upp nya böcker. Det blev även pengar över för att trycka upp ännu en ny titel och jag kände mig tvungen att ta fram
Den gömda Inkastaden från gömmorna. Men... Jag tog min originalversion och tittade inte ens på det manus som redaktören hade varit och härjat runt i.
Nu skulle det vara nystart, en fräsch början. Nu skulle det bara vara mina ord! Mådde dåligt hela tiden jag jobbade med boken, trots mina föresatser att inte bry mig.
När boken kom ut hade jag skinndress, liknande den som flickan på omslaget har, när jag föreläste på bokmässan. Nervöst var det att vänta på de första omdömena om boken. Men jag behövde inte ha varit så orolig, för jag fick många fina omdömen och positiva ord om min bok. Boken har tryckts om flera gånger, vilket väl bara det är ett bevis på att den är bra?
Märker att jag aldrig pratar så mycket om den här boken när jag är ute och föreläser och signerar. Taggen sitter fortfarande kvar. Det var först när vi skulle trycka om boken och jag var tvungen att läsa igenom den, eftersom vi hade nytt program och risken för att det skulle ha blivit fel var stor, som jag upptäckte hur bra boken var och hur mycket jag tyckte om den.
Kan fortfarande känna rysningar när jag tänker på hur nära det var att jag gav upp mitt författarskap. Tack och lov tryckte orden på och tvingade mig att skriva, annars hade jag inte suttit här och skrivit detta blogginlägg och inte heller ha kommit ut med nitton böcker!
I
Den gömda Inkastaden är Theo och Ramona tillsammans med en grupp turister på väg upp till Inkastaden Machu Picchu. Plötsligt behöver Ramona gå på toaletten och går in i djungeln i sällskap av Theo. Hon går längre och längre in, rädd för att någon av turisterna ska se henne. Plötsligt har de gått vilse. Ramona blir arg på sig själv och när symptomen på tidsförflyttning kommer, vägrar hon acceptera att något har hänt, för allt ser likadant ut som sekunden innan. Därför blir hon mycket glad när hon hör röster och rusar mot dem, i tro att det är turistgruppen. Theo försöker stoppa henne, eftersom han är säker på att de har rest i tiden ännu en gång. Han har rätt. När de kommer ut på stigen är det ingen turistgrupp som står där, utan en grupp inkaindianer som hastigt höjer sina spjut.
Det är så berättelsen
Den gömda Inkastaden börjar. Tidsresan blir ett enda stort livsfarligt äventyr för Theo och Ramona när de blir tvungna att trotsa både naturens och vädrets makter.
Här är baksidestexten till Den gömda Inkastaden:
Det som börjar såsom en vanlig turistresa till den mytomspunna
ruinstaden Machu Picchu, förvandlas i en handvändning till en kamp på
liv och död för Theo och Ramona, när de av ödets nyck förflyttas
tillbaka i tiden, till 1500-talet. Den tid då det starka Inkariket är i
upplösning på grund av att conquistadorerna invaderat landet och dödar
inkafolket på jakt efter gyllene skatter.
Av inkahövdingen Inka Manco får Theo och Ramona ett, i deras ögon, omöjligt uppdrag. De inser
snart att de har många fiender. Oräkneliga krafter är delaktiga i de
händelser som kastar de båda ungdomarna mellan hopp och förtvivlan. Ska
de någonsin kunna ta sig levande tillbaka till sin egen tid?
Några omdömen om Den gömda Inkastaden:
"Den gömda Inkastaden är en oerhört fängslande äventyrsroman uppbyggd kring en historisk händelse." BTJ, lektör Monica Nilsson.
"Det vårdade språket har ett direkt och vardagsnära uttryck... genom
att berättelsen är spännande och ledigt skriven, kan den inspirera unga
läsare att med hjälp av fakta och sin egen fantasi kliva in i
berättelsens värld och in i historien." Åbo Underrättelse, Finland, Siv
Illman.
"Som vanligt märks det att Kim bedrivit en grundlig research, och
ordlistan i slutet av boken är en riktig guldgruva för alla vetgiriga."
Blekinge Läns Tidning, Lina Söderström.
"Det här är den mest spännande boken hittills tycker jag. Det händer verkligen något hela tiden." Helena
"Den här boken var riktigt bra! Man kan inte sluta läsa när man har börjat" Skåpet - Folkbiblioteken i Lunds Boktipsblogg
"Den är riktigt, riktigt bra! Det är spännande HELA tiden!" Kimseliusfan
Smakprov ur Den gömda Inkastaden:
Ramona visste att hon bar sig illa åt. Hon visste
att detta inte var rätt sätt att vinna indianernas vänskap och respekt.
Men hon struntade i allt det där, bara hon slapp gå över den där
vingliga, bräckliga saken som indianerna kallade bro! Inte nog med att
hon var rädd för trånga utrymmen, hon var dessutom höjdrädd och att ha
tagit sig så här långt upp och ut över den fruktansvärda hängbron
tidigare, det var en stor bedrift, men nu var det slut på hjältemodet.
Nu stannade hon här.
”Kom nu! Jag går först så du ser att det inte är
farligt. Tyvärr kan jag inte hålla dig i handen, för det finns inte
utrymme för det.”
Fastän Theo var morsk och försökte uppmuntra
Ramona, var han rädd för att han skulle få ett nytt yrselanfall på grund
av kokabladen han tuggat tidigare. Så det var bäst att han inte höll
Ramona i handen. Då skulle i alla fall hon klara sig om han ramlade ned.
Theos blick for ned mot avgrunden och trädens mossklädda grenar.
Spetsades han inte på dem när han föll, så skulle han drunkna i floden.
Theo drog ett djupt andetag, passerade Ramona och började sedan
försiktigt, steg för steg, ta sig fram på stigen.
Ramona insåg att hon var tvungen att ge upp sin
hopplösa kamp om hon inte ville se Theo försvinna i fjärran med
indianerna, därför följde hon tätt efter Theo med ett krampaktigt tag i
hans tunika. Om någon av dem skulle råka ta ett snedsteg, inbillade hon
sig att klädesplagget var deras enda räddning.
När de kom fram till kanten av den bräckliga
träbron, var det nästan att Ramona tappade modet igen. Hon bet ihop
tänderna och stålsatte sig.
”Vänta! Ni måste gå över en och en”, ropade Omai, som gick efter dem.
Tvekande släppte Ramona taget om Theo och såg
honom vingla ut över avgrunden. Ramona höll andan medan hon med hela sin
viljekraft försökte hålla Theo kvar på den rangliga bron. Det var inte
förrän han var i trygghet på andra sidan och hon tog ett djupt andetag,
som Ramona förstod att hon hade hållit andan hela tiden.
”Nu är det din tur!” ropade Theo.
Gode Gud, hjälp mig genom detta, tänkte Ramona. Snälla bergsande, var inte ond på mig. Sedan satte hon ena foten på brädorna.
I samma stund som båda hennes fötter befann sig på den vingliga bron, förstod Ramona att hon inte skulle klara det.
Här på Smakprov kan du läsa mer text ur
Den gömda Inkastaden.
Nu vet du varför min tredje bok
Den gömda Inkastaden, blev min fjärde bok. Du kanske också inser att livet inte är en dans på rosor för en författare, men att det gäller att tro på det man gör och inte ge upp, för då når man sina drömmars mål till slut!
Kramisar Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Inlägg
