En underbar decemberdag 2005 gav jag mig iväg på researchresa i Snapphaneland. Det var en solig, lite kylig måndag, jag var på väg hem från Skåne till Blekinge efter att ha signerat. Färden genom snapphanebygden förde mig till många ställen. Bland annat till Skeingeborg. För att komma till den gamla borgen fick jag parkera vid bondgården och gå genom hagarna som var lätt frusna. Jag fick balansera över brädor utlagda över bäckar och ta mig fram över hala stenar för att nå mitt mål, ön där Skeingeborg låg.
Minns att jag ringde min väninna, för det kändes lite otäckt när jag var alldeles ensam där ute. Något ont fanns i min närhet, men där fanns inte en enda person. När jag senare läste på lite mer om Skeingeborg och läste sägnen om djävulen reste sig håret på mina armar.
Det här är en fantastisk plats som jag absolut tycker du ska besöka. Ta med picnicskorgen, för när du väl är ute på ön är där ljuvligt vackert, även en decemberdag. Jag kan föreställa mig hur det kan vara där en riktigt fin vårdag.
Skeingeborg - Biskopsfäste i gränsland
Enligt en sägen bodde en gång en borgherre vid namn Peder Oxe på Skeingeborg. Han var mäkta rik och tillika ogudaktig. Herr Oxe plågade sina underlydande så grymt att djävulen, i skepnad av en fin herre, ofta kom på besök för att spela schack med honom. Det hela slutade med att Peder Oxe en kväll åkte iväg med djävulen i hans kolsvarta fyrspann, för att aldrig mer komma åter. Efter sig lämnade han en skatt vilken ska ligga kvar än idag.
Skeingeborg byggdes som ett centrum i det dåvarande ärkebiskogsgodset, Björkeberga, troligen med ärkebiskop Absalon som byggherre. Genom en handling från 1100-talets mitt vet vi, att Björkebergagodset hade donerats till Lunds domkyrka. Det omfattade i stort sett nuvarande Verums socken.
Arkeologiska undersökningar har visat, att Skeingeborg uppfördes under slutet av 1100-talet. Murarna var ursprungligen 5 meter höga och hade en väktargång på krönet. Mitt på borggården låg ett stort trähus och längs murarna fanns enklare hus. Läget på borgön gjorde borgen lätt att försvara. Borgen upphörde att existera i mitten av 1200-talet. Den har inte beskjutits eller bränts, men är nedriven, kanske tvingade en belägring borgherren att ge upp.
Borgen var en av Danmarks största 1100-talsborgar och den mest regelbundet byggda. Varför man byggde denna praktborg i norra Skånes skogsland är ännu en gåta. En anledning kan ha varit, att man sökte en trygg plats där den farbara Helge å korsades av en väg. Kanske var borgen en kontrollplats för produktionen av järn och tjära eller var den en gränsfästning invid den gamla riksgränsen?
Färden förde mig vidare mot Loshult, eftersom boken skulle handla om Loshultskuppen och inte alls om Skeingeborg, men jag hade hört så mycket talas om den borgen att jag ändå ville besöka den.
Loshultskuppen
Efter att danska kungen landstigit i Skåne började svenskarna snabbt utrymma. Under reträtten blev Karl XI:s bagage och krigskassa stående på stora landsvägen vid Loshult, nära gränsen. Krigskassan bestod av större och mindre kopparplåtar, samt silverpengar med ett värde av 50.000 riksdaler. (Med dagens penningvärde motsvarar det många miljoner kronor!) Även Karl XI:s tält fanns med i lasten. Pengarna försvarades i stora trätunnor som stod uppställda på en mängd kärror. Bagaget var endast bevakat av en liten trupp svenska soldater. Den 24 juli 1676 plundrades foran i Loshult av snapphanar och ett tiotal danska soldater med befäl. Nio svenska soldater stupade. Resterande svenska soldater flydde över gränsen och lyckades få en liten del av lasten med sig.
Skatten delades upp mellan bönderna i gränstrakterna. En del av skatten blev efter många år återfunnen och kuppmakarna ställdes inför rätta. Men mycket av skatten kom aldrig till rätta och ligger sannolikt nedgrävd på många ställen ännu.
Det fanns egentligen inte så mycket att se i Loshult, mer än en bild på kopparmynten som jag i min tur fotograferade genom glasrutan, lite teckningar och berättelser om vad som hade hänt i Loshult. Men det visste jag redan eftersom jag hade läst research inför min snapphanebok.
Jag fortsatte färden till Sporrakullagård. Här på bilden ser du vägen upp till gården.
Här ser du Sporrakullagård
Sporrakulla gård
I den steniga skogsbygden i Östra Göinge kommun ligger den kulturhistoriskt värdefulla Sporrakulla gård. Den är belägen på en höjd i Kullaskogen utanför Sibbhult och omges av ett ålderdomligt kulturlandskap med stengärdsgårdar och hamlade träd. Riksantikvarieämbetet förklarade gården som byggnadsminne 1974. Därmed skyddas gården från rivning, ombyggnad samt inre och yttre förändring. Gårdsplanen får inte bebyggas eller förändras. När man kommer in i Sporrakulla gård kommer man först in i förstugan, till vänster har man själva storstugan, rakt fram en kammare och till höger det så kallade kistehuset. En trappa leder upp till loftet.
En av många sägner som finns runt Sporrakulla gård säger att när Gustav II Adolf 1612 gav sina soldater order om att bränna gårdarna i nordöstra Skåne, satte bonden på Sporrakulla upp en mängd ruskor kring sin gård. Då soldaterna närmade sig gården satte bonden fyr på ruskorna, soldaterna trodde då att gården redan stod i lågor och red vidare. Eftersom sägnerna runt Sporrakulla gård är många gör Sporrakulla skäl för namnet Göinges mest sägenomspunna gård.
Området kring Sporrakulla gård var bebott redan under bronsåldern. I hagmarken sydväst om gården finns gravhögar från denna period. Den första kända arrendatorn var Bendt Oredtzen. Han omnämns 1659, året efter Skåne blev svenskt, anklagad för att ha utspisat snapphanar. (Han är en av huvudpersonerna i min bok Snapphanar.)
När Johan Gyllenstierna 1677 for genom Skånes norra delar på sitt så kallade Edkrävartåg (vilket innebar att Skånes manliga befolkning fick betyga den svenske kung Karl XI sin underdånighet samt lova att inte ge husrum, eller bespisa snapphanar.), kom han i april till Glimåkra. Bland dem som skrev under handlingen fanns både Bengt Oredtzen och hans son Ola.
Den sista arrendatorn, Carl Persson flyttade 1964 och gården lämnades öde. Kullaskogen och Sporrakulla gård övergick 1983 i Stiftelsen Skogssällskapets ägo.
Stiftelsen, Östra Göinges Kommun och Glimåkra hembygdsförening ser till att den unika gården är tillgänglig för allmänheten. Under juni, juli och augusti hålls gården öppen lördag-söndag 13.00-17.00 Gården är MYCKET väl värd ett besök!
 |
| Sporrakulla gård sedd från baksidan |
Naturen runt Sporrakulla gård
Det här var en av de bästa researchresor jag har gjort. Den var spännande, och förde mig till många nya platser mitt ute i ödemarken.
Den här resan gjorde jag för min bok
Snapphanar.
Boken kom ut hösten 2006 och sålde snabbt slut.
Det kom en efterföljare till boken som heter
Snapphaneresan.
Inför den boken gjorde jag också en av mina bästa researchresor runt om i Snapphanebygden. Den här gången på sommaren.
Här kan du se bilder från den resan.
Nu har du lärt dig lite mer om vår dansk/svenska historia. Hoppas att du blev så nyfiken på platserna att du själv vill besöka dem. Jag lovar dig, du kommer inte att bli besviken.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Inlägg
