Mycket på gång

Mycket på gång

Det är så mycket på gång just nu och en deadline att hålla, så jag glömmer av att gå ut på nätet. Här och nu är det som existerar för mig, och romanfigurernas liv.

Solen lyser varje dag, vårblommorna visar sig en efter en, fåglarna sjunger att våren har kommit och våra tranor anlände igår. De stannar varje år i närheten, idag satt de ute på ängen utanför vårt hus och skrämde livet ur lille Kotten när han skulle göra sina behov. Han rusade in och gjorde sitt inomhus istället. Men han vänjer sig.

Kroppen fylls av livslust och glädje när våren kommer, jag vill vara ute och bara vara, klippa sly, dra grenar och njuta av solens strålar. Snart är det dags att ta datorn under armen och sätta mig utomhus för att skriva.

Himlen utanför fönstret är klarblå och det far förbi vita små sommarmoln med jämna mellanrum.

En del säger att de skriver bäst under höst och vinter, i regn och rusk, när snön vräker ned utanför fönstret. Jag drivs av solenergi. Ju närmare vår och sommar vi kommer desto lättare är det för mig att skriva. Ibland önskar jag att jag också kunde släppa loss helt under årets mörkaste månader, för då hade jag fått så mycket mer gjort innan solen kommer fram ur mörkret.

Kanske beror min vårglädje på att jag är majbarn, en månad som alltid har betytt mycket för mig: kalas, presenter, tårta, släkt och vänner. I år fyller jag 65 år. Pensionär med andra ord, men jag låter orden fortsätta flöda tills det inte finns några fler kvar inom mig.

Nu ska jag fortsätta skriva och njuta av tranornas rop, för när de har kommit, då är det vår! Jippi!

Ha en fin dag vänner!

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.

Myser och njuter av att vara i slutfasen av Persiens Pärla: En författares vardag

Just nu är det riktigt härligt att vara författare. Den engelska boken, Back to Pompeii, är på väg från tryckeriet, spökboken, Spöket på Stora Mossen, är inne i sista korrigeringsstadiet och går till tryck nästa vecka.

Det bästa av allt är att min 18:e fristående historiska äventyrsbok, Persiens Pärla, börjar få kött på benet och känns allt mer klar.

Det är härligt att vara i slutfasen av en bok, samtidigt som det blir lite separationsångest. Har levt med ämnet och personerna under mycket lång tid, och är inte helt villig att släppa taget om dem.

Ändå är det relativt lätt, det är nya böcker som pockar på uppmärksamhet, redan påbörjade böcker ligger och skriker "skriv färdigt mig!", det är ingen ände på inspirationen och idéerna.

I det här läget är det helt underbart att vara författare. När jag dessutom får fina brev som berättar hur inspirerade läsarna blivit av mina böcker, att de tänker satsa på en författarkarriär efter att ha läst min bok Att skriva med glädje, hur min bok Den där dagen har hjälpt dem genom en svår händelse... Ja, då är det helt enkelt underbart att vara jag.

I gryningen stiger jag upp för att hinna med allt, få ur mig alla ord som vuxit fram under natten, hinna pussa mycket på hundarna, umgås med min man och skriva, skriva, skriva, skriva...

När solen vaknat är det dags att lämna datorn för en stund och ta en längre morgonrunda med hundarna. Under en veckas tid har ängarna varit nästan snöfria och frusna, därför har vi flanerat över de stora öppna vidderna, hundarna och jag, medan solens strålar värmt min kropp och själ.

På vår promenad har vi mött både tranor, Canadgäss och en hare. Vi har sett massor av spår av vildsvin, men också fotavtryck av varg. Livet är rätt spännande här ute i skogarna.

Tranorna har kommit för att stanna och jag hör deras skri varje dag och det fyller mitt hjärta med sång och vårkänslor. Just det här tranparet på bilden ovan, stod på ängen vi spatserade över. De blev lite förnärmade över vår ankomst, lyfte och flög lågt över mitt huvud, kretsade runt ett varv, innan de slog sig ned en liten bit längre bort.

Ibland är livet lite extra skönt att leva och det är det just nu! Älskar att vara författare!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka! 

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Jag med några av mina 23 böcker. Foto Bertil Knoester.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Hornborgasjön och tranorna

Tranor har fascinerat mig sedan jag för många, många, många år sedan var på skolresa till Hornborgasjön för att se tranornas dans.

Minns bussresan från Göteborg till Hornborgasjön, hur vi stannade för att rasta och till vår glädje upptäckte en stor hög med ännu inte smält snö. Snöbollskrig utbröt och i ett huj var vi mitt i vintern igen. Vi var många blöta, snöiga barn som satte oss i bussen för fortsatt färd till tranorna.

Även om jag minns tranorna, hur de uppvaktade varandra, sträckte på sina halsar, fladdrade med sina vingar och såg oändligt ståtliga ut, är det ändå den där snöhögen som har lagt mest beslag på mitt minne. Men innerst inne vet jag att det är tranorna eftersom jag varje gång jag ser en trana blir lycklig. Då är våren på väg.

Nu bor jag på en plats där det varje år kommer tre tranor och stannar hela våren och sommaren. När jag hör första skriet från de anländande tranorna stannar mitt hjärta upp ett slag, i glädje över att få uppleva ännu en vår med tranorna.

Varje morgon ser jag tranorna, under min morgonpromenad, eller utanför på ängen när jag öppnar dörren. Våra gäster är minst lika fascinerade av fåglarna som jag är. Men medan jag kan njuta av dem i månader, får gästerna bara njuta i korta ögonblick, för så fort gästerna visar sig flyr fåglarna.

Hur kom jag då in på tranorna och Hornborgasjön? Jo, för att jag under veckan varit och föreläst i Götene och på vägen hem passerade jag Hornborgasjön. Jag körde den väg jag blivit rekommenderad som närmast, den "tråkiga vägen" hade de sagt i lärarrummet och på hotellet. Men när skylten "Hornborgasjön" dök upp slog mitt hjärta ett extra slag och jag stod plötsligt vid snöhögen och var ett litet barn igen, med blöta händer och kläder.

När Hornborgasjön dök upp fanns där inga tranor vid den här tiden på året, men inom mig såg jag sjön fylld av de vackra, ståtliga fåglarna, en syn alla människor borde få uppleva minst en gång under sin livstid.

Trots förkylning, feber och trötthet så lyfte synen av Hornborgasjön mig mentalt och resan hemåt kändes mycket lätt.

Här kan du läsa fakta om Hornborgasjön.

Här kan du läsa mer om tranorna och se dem dansa.

Här ser du hur du hittar till Hornborgasjön, var den ligger, var du kan bo etc.

Glöm inte... har du aldrig sett tranorna dansa vid Hornborgasjön... ja då har du verkligen gått miste om något!

Kramisar från Kim