Veckan som flytt sin väg alldeles för fort

Nu börjar det igen, tiden snurrar på allt fortare och fortare. Mycket beroende på att signeringarna och föreläsningarna har börjat vilket innebär många resor.

Veckan som gick har varit en enda lång resa för mig. Inte en dag har gått utan att jag har suttit i bilen på väg någonstans.

Först reste jag till Kalmar med Pluto, eftersom han sedan en tid tillbaka har problem med en njurinfektion och det var dags för kontroll. Det tar 1,5 timma till djursjukhuset hemifrån mig. När jag kom tillbaka hem packades bilen om och jag reste till Göteborg med alla hundarna. Nu för att träffa min kusin Lars-Olof med sambo Elisabeth. Det var dags för Theos begravning. För dig som inte vet kan jag berätta att Theo är helbror med min hund Pluto. Hela valpkullen, som jag har fött upp, har fått namn efter min bok Tillbaka till Pompeji. Theo dog för några veckor sedan av värmeslag, bara 4,5 år gammal.


Tror att det var ett bitterljuvt möte med mina hundar för Lars-Olof och Elisabeth, husse och matte till Theo. Det var första gången vi träffades utan att deras hund, min "lilla" älskade valp Theo var med.






















Det har varit en både glädjens och sorgens vecka, med många mil bakom ratten. Igår avslutade jag resandet med att åka till Akademibokhandeln Gleerups i Lund för att signera. Cirka 25 mil en väg...
Signeringen blev verkligen en glädjens dag, med många fans, många nya läsare och många goa, glada skratt.

Känner mig lite restrött och är glad att jag nu inte ska resa iväg förrän på onsdag igen och sedan ännu en signering och föreläsning på lördag. Full fart med andra ord.

Hittade de här underbara orden som står för mycket av vem jag är:

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am

Orden är hämtade från den här bloggen.

Jag tycker om när det händer mycket, men också när tiden stannar upp och jag blir ett med nuet, vilket ofta sker när jag skriver på mina böcker. Något jag tänker göra nu!

Kramisar från Kim

"Bara" en hund... men sorgen sliter i hjärtat

"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.

Jag hade glädjen att få ha honom en månad extra än alla andra valpar, vilket gjorde att han var och alltid kom att vara en medlem i vår "flock".

Det var min kusin som tog hand om Theo och jag behöll Pluto. De två var oskiljaktiga här hemma och busade runt som om de för all framtid skulle leva tillsammans.

Redan förra året skrämde Theo oss när han kom hit på besök och kollapsade. Den gången hade han "tre ben i graven", men klarade sig.

I natt gick det sämre och Theo har nu somnat in. Säkert springer han på solbelysta ängar tillsammans med sin mamma Namie som lämnade jorden förra sommaren, nästan exakt samma dag som sin son.

Att vara hunduppfödare innebär mycket arbete, men även otrolig glädje och att bli överöst av hämningslös kärlek av alla de små valparna.

De glömmer mig aldrig och överöser mig alltid med lika mycket kärlek varje gång vi ses, även om åren rinner iväg.

Theo hade en stor plats i mitt hjärta, både för att han stannade så länge hos oss, och för att vi träffades ofta.

Ögonen svämmar över och tårarna rinner i floder nedför kinderna. Det här skulle vara en glädjens dag, eftersom jag väntar på kärt besök... Istället blev det en sorgsen dag.

Men även om jag sörjer är det värst för matte Elisabeth och husse Lars-Olof som nu har mist sin älskade hund. För Theo var deras allt och de älskade honom otroligt mycket.

Kan inte förstå att Theo inte längre finns, det är ofattbart vad fort livet kan sluta.

Vad Theo dog av vet vi inte ännu. Bara att det gick väldigt, väldigt fort och att det kommer att ta väldigt lång tid tills saknaden inte längre känns så stor.

Mitt hjärta har fått ännu ett sår. Det har blivit många de senaste åren, både av människor och hundar som har dött.

Theo blev bara 4,5 år, men han kommer att leva vidare i mina böcker om Theo och Ramona. För precis som böckernas Theo var hunden Theo, snäll, stor och stark och helt underbar!

Kramisar från en ledsen Kim

Foto 1: Jag och Theo när han är åtta veckor. Foto 2: Mamma Namie med hela Pompeii-kullen där Theo är med. Foto 3: Jag tar emot alla valparnas gränslösa kärlek. En stund som både jag och alla valparna älskade. Pluto i min famn och Theo sover på mitt ben. Foto 4: Theo med sina lyckliga ägare Elisabeth och Lars-Olof, vid deras första möte.