Drömmar kan vara användbara

När jag var omkring tio år bestämde jag mig för att jag ville komma ihåg mina drömmar, eftersom jag hade en känsla av att det kunde vara användbart. Är glad att jag fattade det beslutet så tidigt, för många av mina böcker har jag drömt fram.

Inatt hade jag en magisk, otäck, skrämmande och fascinerande dröm. Som alla drömmar börjar det liksom mitt i och har inget riktigt slut. Det här var min dröm:

Jag stod tillsammans med min make, Jan, i mitten av ett eldhav. Just där vi stod brann det inte. Något hade hänt, en katastrof, vad visste vi inte. Det enda vi visste var att för att klara oss var vi tvungna att springa rakt igenom elden, eller dö. Samma definitiva slut vad vi än valde.

Eftersom jag är en envis person som aldrig ger upp, inte heller i en dröm, fattade jag Jans hand, såg på honom och han nickade instämmande. Vi talade till varandra utan ord, vi hade bestämt oss.

Vi tog sats och sprang det snabbaste vi någonsin hade gjort, rakt in i elden. Den var fruktansvärt het. Jag kände hur skinnet krullades ihop och försvann, kläderna fattade eld och brändes upp. Varje andetag var som att dricka eld. Jag kände lågorna ända ned i magen. Det brände och sved. Hettan var fruktansvärd, men vi fortsatte att springa. Någonstans där borta skulle elden ta slut, där fanns räddningen.

Vi sprang tills fettet på våra kroppar brändes bort och vi aldrig mer skulle kunna släppa varandras händer, eftersom de hade smält samman. Vi sprang medan håret sveddes från våra huvuden och ögonen brann. Vi sprang, tills vi insåg att det inte fanns någon ände på elden. Ändå gav vi inte upp, trots att vi inga ögon hade att se med, inga öron att höra med, ingen mun att tala med, inget kött på våra skelett, vi sprang mot alla odds, mot räddningen som vi trodde fanns där längre fram. Vi sprang!

Hur kan jag använda mig av den här drömmen i mitt skrivande? När jag skriver detta känner jag fortfarande hettan rinna nedför min strupe och svida min kropp. Det här blir ingen bok, men delar av drömmen kan jag använda mig av, plocka ut och placera in i mina böcker, känslor, envisheten, förmågan att aldrig ge upp.

Kom nu inte och säg att jag drömmer om framtiden, hur jag hamnar i helvetet när jag dör, för det tror jag inte på.

Däremot tror jag på det där att våra händer blev sammansmälta. Det ser jag som ett tecken på att vi ska vara tillsammans för evigt. Ja, jag vet, jag är en evig drömmare, även i vaket tillstånd. Jag är född optimist och tror alla om gott.

Att använda sig av drömmar i skrivandet fungerar jättebra. Några av mina bästa böcker har jag drömt fram. Vaknat på morgonen och haft hela boken helt klar i mitt huvud, även om känslorna kanske inte har varit så intensiva som i den här drömmen.

Använd dig av dina drömmar när du skriver, träna dig att minnas drömmen. Håll kvar den det första du gör när du vaknar, ligg några minuter och tänk tillbaka, låt kroppen var kvar i halvdvala. Då kommer minnet tillbaka och du minns din dröm. Kanske inte första gången du försöker, ge inte upp, du kommer att lyckas. När du väl är där hoppas jag att dina drömmar är betydligt behagligare än den dröm jag just har berättat för dig.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 27 böcker. Foto Bertil Knoester.

En föreläsning jag aldrig glömmer...

När jag nyligen hade slagit igenom som författare, och bara kommit ut med Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa, fick jag en inbjudan att föreläsa på ett Biblioteksseminarium.

Det var en man som ringde mig och sa:

"Vi vill gärna veta, varför du, som har sådan klass och kvalité på dina böcker, ges ut på Wahlströms."

Vad svarar man på något sådant?

Samtidigt mindes jag att B. Wahlströms böcker inte ansågs som tillräckligt bra för att finnas på biblioteket i min ungdom. Då var jag tvungen att köpa de grön- och rödryggade böckerna, för på biblioteket gick inte Femböckerna, Kittyböckerna eller Bigglesböckerna att hitta. Nu är det lite andra tider.

Iallafall tackade jag ja till föreläsningen.

Eftersom det här var i början av min författarkarriär ville jag vara väl förberedd. Därför inhandlade jag en retorikbok, alltså en bok om hur man skulle föreläsa.

Där lärde jag mig bland annat att de som är positivt och välvilligt inställda alltid satt längst fram på min högra hand och de som var skeptiker och inte så vänligt inställda satt även de på denna sida, men allra längst bak. De värsta var de som satt på sista raden på höger sida (sett från talarstolen).

Med det i åtanke reste jag, väl förberedd, till Biblioteksseminariet. Det höll hus långt ute i skogen mellan Växjö och Jönköping.

Jag hade klätt mig fin, i en stickad, färgglad, randig, kort kjol och en stickad tröja. Läpparna var målade, liksom naglarna. Ja, jag hade gjort allt för att det skulle gå så bra som möjligt. Trodde jag...

Jag har alltid haft respekt för bibliotekarier. De visade mig på alla fantastiska böcker när jag var barn. Jag praktiserade på ett bibliotek och var djupt imponerad av bibliotekariernas kunskaper. Nu skulle JAG föreläsa för dem. Och inte om vad som helst heller, utan jag skulle besvara, inte bara en, utan två frågor som mannen hade ställt till mig i telefonen.

Den andra frågan löd:

Vad är det som får ungdomar att stå i kö i månader för att läsa dina böcker, och när de väl har läst dem går de och köper boken?

En lika svår fråga att besvara. Hur skulle jag kunna veta det? Förstår du hur nervös jag kände mig?

När jag kom fram blev jag bjuden på lunch. Det här var första dagen på seminariet. Min föreläsning låg direkt efter lunch.

Genast jag klev upp på podiet insåg jag hur fel min klädsel var. Min kjol kändes nu minimal, alldeles för kort för att titta på underifrån. Min stickade tröja var alltför varm i strålkastarljuset. Läppstiftet hade jag ätit upp under lunchen och naglarna lyste illröda mot mig så fort jag rörde händerna. Något jag gjorde mycket, i min nervositet.

Jag drog i min kjol, lät fingrarna löpa fram och tillbaka vid halslinningen för att få lite luft. Jag kunde knappt andas av rädsla.

Sedan började jag tala.

Hemma hade jag övat på föreläsningen genom att klocka den när jag läste högt, i lagom snabbt tempo. Det var så jag började prata. Men när jag upptäckte att den ena efter den andra satt och nickade till framför mig, då speedade jag upp tempot, blev illröd i ansiktet och drog alltmer i kjolen. (Det visade sig sedan att de som somnade hade gått upp MYCKET tidigt den morgonen för att köra till seminariet. De kom och bad om ursäkt.)

Eftersom jag på grund av mitt ökade tempo hade rätt mycket tid över när föreläsningen var klar, gjorde jag exakt som det hade stått i retorikboken: Jag frågade om det var någon som hade några frågor!

Då lyfter en herre, allra längst ned i salen, på min högra sida, upp sin hand, alltså den sida där värstingarna, de negativa skulle sitta enligt boken.

Mina ben började skaka och jag drog intensivt i kjolen. Nu var jag illröd i ansiktet och trodde att jag skulle svimma vilken sekund som helst. Jag förväntade mig att bli halshuggen jäms med knäna, eller tårna. Iallafall var jag helt övertygad om att jag skulle dränkas i kritik.

Mannen börjar med att säga: "Egentligen har jag ingen fråga, jag ville bara säga att..."

Det var i den stunden jag dog, drabbades av en mindre hjärnblödning, svimmade... Ja, i alla fall blev jag så paff av det mannen sa att det kändes som om det inte längre var jag som stod där på scenen.

Istället för att skälla ut mig, börja argumentera med mig, eller klaga på det jag just hade sagt, överöste mannen mig med beröm. Som du förstår blev jag helt chockad och bara stirrade tvivlande på mannen. Förmodligen hade jag munnen gapande också...

Vad han sa? Det har jag inte en aning om!

Jag minns bara att han överöste mig med berömmande ord, om min föreläsning, om mina böcker och så vidare. Orden minns jag inte, bara känslan av panik som förbyttes av en glädje, som var så stor att jag svävade ned från scenen.

Det var den första och sista bok jag läste om retorik. För inget av det jag hade lärt mig där stämde in.

Ibland, när jag står uppe på en scen och blickar ut över folkhavet, då minns jag den där stunden. Inte kjolen, värmen och min rädsla. Utan just den stunden när min skräck förbytts i glädje. Då känns allt mycket bra!

Jag önskar så att jag kom ihåg vad mannen sa!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Jag med några av mina 26 böcker. 
Foto Bertil Knoester.