När orden inte finns...

När orden inte finns...

Du har kanske märkt att jag inte har varit aktiv här på bloggen den senaste månaden.

Det beror på att jag veckan innan julafton miste en kär vän, Lena Westerlund.

Med ens kände jag mig ordfattig. Visste inte vad jag skulle skriva om här på bloggen, eftersom sorgen var så stark.

Lena och jag träffades en gång i veckan, hittade på nya saker, utforskade Blekinge, tränade hundarna, gick promenader, fikade, frossade i växtinköp, ja vi hade en heldag med härliga upplevelser varje gång vi gav oss ut på nya äventyr.

De dagar vi inte träffades pratade vi med varandra varje dag, oftast vid ungefär samma klockslag.

I början grät jag när klockslaget dök upp och Lenas röst inte längre skulle höras i mina öron.

Det var Covid19 som tog henne. Något hon varit så rädd för sedan pandemin bröt ut för ett år sedan. Vi höll avstånd, hade munskydd, besökte inte platser med mycket folk. När vi gick på restaurang väntade hon utanför, jag gick in och beställde mat, sedan satt vi ute och åt, på behörigt avstånd från alla andra och varandra.

Lena älskade julbestyren. Då skulle det städas och pyntas. Något som till slut blev hennes död, eftersom hon föll och bröt höften, hamnade på sjukhus, blev opererad. Allt gick bra och det planerades för hennes hemfärd på måndagen. På lördagen blev hon smittad av Covid19, på tisdagen var hon död. Så fort kan det gå. Det var chockerande och väldigt sorgligt.

Det känns som något fattas mig. 

Vi har känt varandra sedan 1970-talet. Då träffades vi på hundutställningar och Sennenträffar. När jag flyttade till Blekinge 1995 tog vår vänskap fart och vi började umgås mycket.

En vän till mig och Lena sa "Vem ska jag nu ringa när jag har hundproblem!" För det var alltid till Lena alla ringde. Även jag dryftade hundproblem med henne, även om vi hade samma erfarenhet var det skönt att lufta sina problem med någon annan som hade samma kunskap.

Lena var hunduppfödare. Många av mina hundar har kommit från henne. Min Kiara är dotter till Smilla som Lena kramar så kärleksfullt på bilden.

Smilla var hennes allt. Det senaste året var Lena orolig för vad hon skulle göra den dag Smilla inte längre fanns. Vi tittade på hundraser, diskuterade vilka som kunde passa bäst.

Ett tag kom Gösta in i Lenas liv, en glad liten mopspojke på fem månader. Men det fungerade inte. Han var alltför ivrig på Smilla, som inte fick någon ro, något Lena tyckte Smilla förtjänade på ålderns höst.

Nu blev det istället Smilla som blev kvar när Lena förenades med alla sina änglahundar i himlen.

För mig var det självklart att ta över Smilla. Hon har varit en kär gäst hos oss under många år när Lena behövt avlastning. Smilla är en i vår flock och här kommer hon att stanna tills den dag hon förenas med Lena bland änglarna.

Saknaden över att ha mist Lena är överväldigande. 

Allt eftersom åren går försvinner nära och kära ut ur mitt liv. Jag förstår min käre far som sa "Nu räcker det. Nu vill jag dö!" när han började närma sig 92. Alla hans vänner var borta.

Kanske kommer jag att känna samma sak om jag får gåvan att leva så länge. 

Med Lena i minnet och Smilla, Kiara och Kotten vid min sida tar jag mig igenom dag för dag, tänker på löften jag gav min vän och är helt inställd på att uppfylla dem alla. Även om orden inte finns...

Till slut kom de då, orden och jag fick skriva av mig sorgen och saknaden. Kanske har jag nu dragit ur proppen och orden kommer att fortsätta flöda.

Just nu sitter jag med en klump i halsen, den gör fysiskt ont eftersom jag trycker ner den, saknaden, tårarna...

Ändå känns det som om jag tagit ett steg i rätt riktning nu är jag satt ord på sorgen.

Tack för alla fina år vi fick tillsammans, älskade vän. Vi ses i himlen!

Kramisar Kim

Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius  

Vill du utvecklas i skrivandet har du möjlighet att gå distanskurs Hitta glädje i skrivandet, distanskurs Skriv om ditt liv samt Fortsättningskurs Skrivglädje för mig. Eller någon av mina skrivkurser på Färgargården i Eringsboda.

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

 

Bokmässan Boktips Rosie Potters lyckliga liv efter detta av Kate Winter

Bokmässan Boktips Rosie Potters lyckliga liv efter detta av Kate Winter

Av tradition brukar jag alltid ha boktips de dagar det är bokmässan. De närmaste dagarna har jag några riktigt bra böcker att tipsa dig om.

Idag, Bokmässans tredje dag, vill jag berätta om en tokrolig bok Rosie Potters lyckliga liv efter detta.

En helt sanslös bok om Rosie Potter som vaknar upp efter en rejäl utekväll. Hon blir förskräckt över att se sig själv ligga död i sängen, alldeles blodig. Vem har mördat henne? Men döden är inte det värsta. Hon har dött i sin vansinnigt fula flanellpyjamas och måste tillbringa resten av sitt liv i den. Något som grämer henne mycket.

Hon bestämmer sig för att leta reda på sin mördare. Till sin glädje upptäcker hon att det finns vissa fördelar med att vara spöke. Hon kan vara som flugan på väggen, tjuvlyssna och titta. Hon får reda på en hel del hemligheter.

Efter ett tag upptäcker hon att hennes brors bästa kompis, Charles, kan se och höra henne. Gamla minnen poppar upp och hon inser något som hon aldrig tidigare har förstått.

Jakten på mördaren går vidare.

En riktig härlig bok att läsa eller lyssna på. Den fick mig att le, hoppas du också tycker om den. Rekommenderar den varmt.

Rosie Potter vaknar upp med värsta baksmällan. Men inte i sin vildaste fantasi kan hon gissa hur illa det faktiskt är: hon är död. I sin nya skepnad som spöke (och för evigt fast i sin fula flanellpyjamas) försöker Rosie lista ut vem det är som har tagit livet av henne. Den enda Rosie kan kommunicera med är hennes brorsas bästa kompis Charles. Snart inser Rosie att hon börjar bli förälskad i Charles. Inte den lägligaste tajmingen, för hur kan man ha ett kärleksliv om man råkar vara död?  
 
I år medverkar jag inte på Bokmässan i Göteborg. I ett blogginlägg tidigare i veckan berättar jag om mina 20 år på Bokmässan i ord och bild.

Den får fem stjärnor av fem möjliga

Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare eller ditt bibliotek, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus,  Akademibokhandeln eller Storytel.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om det var min sista dag i livet

Om det var min sista dag i livet

Om jag visste att morgondagen var min sista dag... Vad skulle jag göra då?

Vara tillsammans med maken så mycket som möjligt, pussa på hundarna, ta långa promenader, pyssla i trädgården, bara vara och njuta av livet. Dessutom skulle jag titta igenom den allra sista boken om Theo och Ramona som ligger färdig att tryckas vid min död, eller när jag blir trött på mina huvudpersoner.

Jag har ingen "bucketlist" med många punkter jag ska klara av. Jag vill bara vara och njuta av stunden med dem jag älskar mest i hela världen, min man och mina hundar. Ledsen vänner, barn och barnbarn.

Undrar om man fortsätter utveckla sitt skrivande efter döden, att man återföds som en bättre författare? Ibland har jag känslan av att någon för pennan för mig, trycker ned fingrarna på tangenterna och berättar sin historia genom mig. Kommer jag att vara den som tvingar andra att skriva så som jag vill, den gång jag inte längre finns?

Oavsett om det är min sista dag i livet eller ej, tänker jag njuta av den här dagen som om den är min sista. Det gör jag med varje dag, för en av alla dagar kommer att vara den sista. Ibland kommer den dagen när man minst anar det. Lev idag, imorgon kan det vara för sent!

Tankar från en författare som njuter av livet i varje ögonblick, ovan är jag ute och seglar.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.

Boktips: Katten Cleo av Helen Brown

Katten Cleo av Helen Brown

En underbar bok som fick mig att gråta och skratta på samma gång.

Boken börjar med Sam som önskar sig en katt i födelsedagspresent. Han väljer ut den nyfödda Cleo, en svart liten katt.

Strax efteråt dör Sam.

En dag kommer kvinnan med Cleo, kattungen som familjen först inte vill ha. Det var ju Sams katt och Sam finns inte längre. Den lilla kattungen är vild och ställer till en massa elände för familjen, men den får dem också att skratta igen och hjälper dem genom sorgearbetet.

En bok som nyper till i hjärttrakten och får ögonen att tåras, en bok jag hoppas du kommer att läsa och bära inom dig länge.

Den får fem stjärnor av fem möjliga.


Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina drygt 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

"Berättelser för alla smaker" Mysrys av Kim M Kimselius

Blekinge Läns Tidning har recenserat min bok Mysrys. Så här skriver Vilja Brorson om boken.

Korta berättelser för alla smaker
Kim M Kimselius
Mysrys, Novellsamling

Kim M Kimselius har gjort en serie historiska böcker om Theo och Ramona. Men den här boken är helt annorlunda jämfört med de andra. Det här är en novellsamling. I den finns det väldigt mycket känslor, som till exempel sorg, hat och rädsla.

Boken innehåller 42 olika noveller och alla är bra på sitt sätt.

En novell som jag gillade extra mycket var kapitel 8: Allt är inte som det ser ut.
Den handlar om Emelia som kommer hem och genast känner att något är annorlunda. Hon ser fotavtryck på golvet och eftersom hennes pappa aldrig skulle tillåta att golvet var så ostädat förstår hon att något har hänt. I hallspegeln ser hon vad som håller på att hända i vardagsrummet. Hon ser sin mamma i spegeln och hon ser att hennes mamma är rädd. I stället för att gå in i vardagsrummet bestämmer sig Emelia för att gömma sig i garderoben och i smyg ta reda på vad som händer. När hon hör att någon börjar prata om henne försöker hon ringa efter hjälp.

Just den här novellen var riktigt spännande och det är många andra också, men om man inte gillar spänning eller är på humör för det, så kan man hitta andra typer av noveller i den här boken.

Och det är det som är kul med noveller. Det är korta (oftast) berättelser för alla smaker.

Vilja Brorson, BLT


Tack för den fina recensionen Vilja.

Om du blev intresserad av boken kan du fråga efter Mysrys hos din bokhandlare, eller köpa den hos någon av internetbokhandlarna, till exempel Adlibris och Bokus.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Jag måste ringa...

Inatt vaknade jag abrupt med en enda tanke i huvudet:

"Jag måste ringa min syster, det var så länge sedan vi pratade!"

Tanken var så intensiv att jag reste mig upp ur sängen för att gå och ringa henne, där och då, 4.22 på morgonen.

I nästa sekund slog insikten mig: Hon är död! Hon finns inte längre! Jag blev plötsligt lika ledsen som jag var efter hennes död. Det var som om hon nyss hade dött, eller dött igen.

Jag minns intensivt drömmen som fick mig att vakna:

Min syster och jag går utefter kajen och tittar på båtar och kommenterar dem. En man har en stor, helt vanlig soffa stående uppe på sin lilla segelbåt. Det ser så komiskt ut att vi båda börjar skratta.

Min syster går bredvid mig. Hon lyfter ansiktet mot solen och njuter ett kort ögonblick av solstrålarna och värmen. Jag ser på henne där hon går bredvid mig, i kort skinnjacka, t-shirt och jeans. Vinden leker i hennes korta, mörka hår och jag känner mig oerhört stolt över min storasyster.

Hon öppnar ögonen, ser på mig och ler, samtidigt som hon lägger armen runt mina axlar. Jag känner doften av hennes skinnjacka och njuter av hennes arm runt mig. Hon säger:

"Det här borde vi göra oftare!"

Jag instämmer.

Sedan vaknar jag och är på väg att ringa min syster, innan insikten slår mig att hon inte längre finns.

Jag kan tala med andar och inser att det är länge sedan jag talade med min syster. Kanske var detta ett sätt för henne att tala till mig?

Årsdagen av hennes död är bara några dagar bort och hon brukar vara som starkast då.

"Glöm inte mig!" brukar hon komma och säga till mig vid denna tid varje år.

Hur skulle jag kunna glömma henne, hon som var min storasyster och vän i 56 år.

Äsch, nu rinner tårarna så mycket att jag knappt ser att skriva...

Kramisar Kim

Läs även Sista dagen.
Läs även Min syster vandrar på himlens blomsteräng.
Läs även Död, sorg, smärta och Livsglädje.


 Vinn en signerad bok:

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

Julen och ensamhet, en julberättelse av Kim M. Kimselius

Hon satt på bänken i köpcentret och såg människor skynda förbi. Alla hade bråttom, de släpade på paket, kassar och barn.

Mammor ryckte irriterat i de griniga små barnens händer och uppmanade dem att skynda på. Papporna bar surmulet påsarna med färgglada tryck från de olika butikerna i köpcentret.

En liten pojke satte sig trumpet ned på baken och vägrade stiga upp. Han lindade sina små armar framför bröstet och försökte göra sig så tung som möjligt när mamman skulle lyfta upp honom. När inte den taktiken fungerade blev han istället alldeles slapp i kroppen och lade sig på golvet. Mamman blev ursinnig och slet i pojken.

Hon tänkte på sin egen son. Så där skulle hon aldrig ha behandlat honom. Hon skulle ha satt sig ned på huk bredvid pojken och med lock och pock fått honom att resa sig upp. Hon skulle ha slutit honom i sin famn och viskat kärleksfulla ord, berättat att det snart var dags för jultomten att komma till alla snälla barn. Han som varit snäll hela året och skulle få många fina julklappar av tomten kunde väl vara snäll ännu ett litet tag. Det var så mycket som behövde göras innan jultomten kom och hälsade på, för visst ville han att det skulle vara fint hemma när de fick besök. Han ville väl att de skulle ha god mat hemma för att bjuda tomten på, kanske något gott att dricka, en fin julskinka, lite pepparkakor och julgodis förstås. Det var därför de gick från butik till butik och handlade och om han bara orkade ännu ett litet tag skulle han snart få vila.

Det var vad hon skulle ha viskat till sin son. Nu såg hon hur mamman gav upp och fräste några ilskna ord, innan hon reste sig upp, vände sig om till sin man och skrek att nu fick han ta hand om pojken. Mannen släppte paketen, böjde sig ned och slet upp pojken från golvet. Den lille pojken skrek hjärtskärande och såg rädd ut, som om han förväntade sig stryk och kanske var det precis vad som väntade honom när han kom hem.

Åter tänkte hon på sin lille son. Han skulle aldrig ha fått stryk, han skulle fått belöning när han kom hem, en kopp varm, god choklad med lite vispad grädde överst, så att han fick en sådan där ljuvlig liten söt gräddmustasch efter att ha druckit upp chokladen. Hon skulle kärleksfullt ha smekt bort gräddmustaschen, samtidigt som hon skulle ha stuckit till honom ännu en hembakad pepparkaka.

Hon blinkade bort tårarna medan hon följde familjen med den ilsket skrikande pojken och mamman som nu fått ta över paketen och muttrade argt.

Hon såg många liknande scener under tiden hon satt på bänken, tungt lutande sig mot sin rollator. Mittemot bänken var ett stånd där en ung kvinna sålde egentillverkade smycken. Den unga kvinnan hade skänkt henne ett leende då och då, men hon hade snabbt tittat bort, rädd för att behöva prata med någon. Men också rädd för att den unga kvinnan skulle tro att hon ville köpa något. Hon hade inget att köpa för. Hennes pensionspengar var redan slut och det skulle bli en knaper jul. Hon bet sig i läppen och såg människorna passera med kassar, kundvagnar fyllda av god mat och paket under armarna. Trots all denna överflöd såg de inte lyckliga ut.

Hon var lycklig, även om hon inte hade så mycket. Visst var hon ensam. Det fanns ingen att fira jul med, ändå var hon lycklig. Hon var tacksam för alla fina minnen, för alla vackra stunder, för livet, för att få finnas till. Men mest var hon lycklig över de få korta ögonblick hon hade fått hålla sin son i famnen. Hans ljusblå ögon, hans fjun på huvudet.

Människor passerade förbi, insvepta i murriga halsdukar, varma mörka ytterkläder, handskar och mössor om de precis kom utifrån där snöstormen yrde. De som befunnit sig inne i köpcentret ett tag hade hängt ytterkläderna över kundvagnarna, deras kinder var rosiga efter att ha bytt den bitande kylan mot den varma inomhustemperaturen.

Hon satt fortfarande insvept i sin tunna, trådslitna röda kappa. Den som hon hade fått av sin make för så många år sedan. Hon hade älskat den från första stund, aldrig att hon ville byta den mot någon annan, trots att den inte värmde så värst bra längre. Hon rös till och förstod att det var dags att ta sig hem igen. Sätta sig i den lilla lägenheten och lyssna på julmusik på radio, se ut över de omgivande lägenheterna, hur familjerna samlades, tände ljus, dukade upp mat...

Tungt stödd på rollatorn tog hon sig upp. Hon kände ett tryck över bröstet som inte funnits där innan. Det pressade och klämde och plötsligt var det svårt att andas. Hon såg mot den unga flickan med smyckena. Då såg hon en butik bredvid flickan, en dörr hon inte hade sett tidigare. Ljuset flödade ut genom dörröppningen, det var som om en våg av värme och glädje kom med ljuset och plötsligt ville hon väldigt gärna gå in och se vad som fanns innanför dörren. Trycket över bröstet försvann och det blev lättare att andas när hon började gå mot dörröppningen.

Hon blev medveten om att hennes steg var lätta, att hon egentligen inte behövde rollatorn längre, men för säkerhets skull tog hon den med sig. Hon såg på den unga flickan som hela tiden sett glad ut där hon stått med sina smycken som ingen ville köpa. Flickan såg nu rädd ut, orolig. Plötsligt lämnade hon sin plats och sprang mot bänken där hon själv alldeles nyss hade suttit.

Hon brydde sig inte om att se efter vad flickan tänkte göra, för nu skymtade hon något inne i den ljusa, vackra butiken. Där stod hennes son och hennes man. Hjärtat bultade vilt av glädje när hon såg dem. Sist hon sett sin son hade han legat blåblek och kall, orörlig, nu stod han livs levande framför henne, med rosiga kinder och glädjen glittrande i sina blå ögon. Hennes man släppte sonens hand och sträckte fram armarna mot henne.

"Kom! Kom! Vi har väntat på dig!" sa han.

Hon blev nu medveten om att hennes man inte längre var den gamle skrumpne man han varit i slutet av sitt liv, utan han stod åter ung och ståtlig framför henne. Kappan som svajade runt hennes ben, kändes nu varm och hade fått mer lyster än tidigare. Hon släppte rollatorn och gick med lätta steg in genom den öppna dörren, in i ljuset. Precis innan hon klev över tröskeln vred hon på huvudet och såg tillbaka på den bänk hon suttit på i så många ensamma timmar.

Den unga flickan stod böjd över en gammal kvinna som låg raklång på golvet,  med en rollator vid sin sida. Folk började samlas runt den unga flickan, någon skrek på hjälp, på läkare. Och hon visste att hon måste ta steget innan hon skulle förlora sina kära och bli förd tillbaka till ensamheten.

En sista blick på sin gamla utslitna kropp unnade hon sig, innan hon steg över tröskeln med spänst i stegen och ungdom i kroppen. Hon kände hur det spratt till i kroppen av glädje när mannens armar slöts runt henne, när pojkens hand stacks in i hennes. Hon skulle slippa fira den här julen i ensamhet, äntligen hade hon fått frid.

Ja, det var en liten julberättelse som jag skrivit till dig. Var rädda om varandra i jul, säg snälla ord, var omtänksam och låt inte stressen gripa tag i dig. Lev i nuet och njut av stunden. Ha en underbar jul!

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Döden knackar på

Njuter av att känna solen värma min kind och vinden rufsa om mitt hår. Det är inte alla som kan göra det längre. Det gäller att ta vara på den tid vi har, för den är alldeles för kort för en del, och ingen av oss vet när det är vår tur att lämna denna jord.

Igår var det min käre svåger Stig som lämnade oss. Hela hans familj fanns runt hans dödsbädd och försökte skänka honom kärlek och värme i hans sista stund på jorden.

Stig kämpade ända in i slutet med den styrka och envishet som han har gått genom hela livet. Det var svårt att se, men ändå på något sätt värmande, för trots att han inte var vid medvetande, trots att cancern tärt på honom, så var det ändå den vanlige envise Stig som låg där och klamrade sig fast vid livet med varje tungt andetag.

Min svåger var bara några år äldre än min älskade Jan, och Stig dog alldeles för tidigt. Skräcken griper tag i mig och jag ser mig själv sitta där, vid Jans dödsbädd, lika uppriven och utom mig av sorg som min kära svägerska Ann-Marie är just i den stunden. Förstår hennes rädsla och fasa inför ett liv utan sin man, för jag känner samma rädsla inom mig. Hur skulle jag orka leva vidare om jag förlorade Jan?

Det har varit några kämpiga år, med många dödsfall i familjen. Nästa vecka ska jag på begravning av min kära faster och snart är det ännu en begravning. Idag är en tung dag som vi trevande tar oss igenom, i vetskap om att det kommer många fler sådana här dagar.

Tankarna löper runt i huvudet och en stilla undran far genom mig: Vems tur är det nästa gång, när är nästa begravning? För frågan är inte OM det är någon i familjen som kommer att dö snart, utan snarare NÄR. Så blir det när man kommer upp i en hyfsad ålder och har fått vara med ett tag.

Jag har alltid varit glad för det lilla och njutit av stunden, men för varje år som går och för varje kär person som försvinner ur mitt liv, så är det som om luften blir klarare, allt omkring mig blir intensivare och jag känner en helt annan närhet till allt omkring mig. Det är det som kallas livet och jag tänker klamra mig fast vid det med samma kämparglöd och envishet som Stig gjorde, ända in i slutet.

Kramisar Kim

 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Andar/Spöken... Finns de?

Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.

Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.

När vi några dagar senare hjäptes åt att packa upp deras kartonger i köket och samtidigt skulle laga mat, letades det febrilt i lådorna efter ett visst köksredskap utan att något hittade det. Jag satt vid bordet och höll på att ta bort tidningspapper runt glas. Då kom "Grålle" som familjen kallade sitt spöke. Han talade om för mig var köksredskapet fanns och jag sa: "Det ligger i den där lådan" och pekade. Föremålet låg där och alla var väldigt förvånade och undrade hur jag kunde veta det. "Jag fick lite hjälp", sa jag, utan att förklara närmare, eftersom alla som befann sig i köket inte hade hört historien om husets ande/spöke.

Många saker har hänt därefter som visar på att spöket fortfarande vandrar runt i huset. Idag när jag var på besök hos familjen dök "Grålle" upp och var tillsammans med oss i köket. Jag kände hur han myste och hade trevligt tillsammans med oss. Jag sa ingenting om att han var där. Men så plötsligt berättade kvinnan att hennes lille son plötsligt hade sagt en dag "Vem är det?" och pekat bakom henne. Hon hade vänt sig om men inte sett någon. Sedan den dagen har pojken flera gånger pekat på en person i rummet, utan att hon ser någon. Både hon och jag är övertygade om att det är "Grålle" som visar sig även för pojken. Det känns skönt att ha en bundsförvant, att det inte bara är jag som ser den gamla grå farbror.

Att "tala" med andar och att kunna se dem, är både positivt och negativt. Det positiva är att jag i mina berättelser vet vad jag talar om när jag beskriver andar och mina huvudpersoners upplevelser. Det negativa är att jag ibland känner väldigt negativ energi från andar som får mig att känna mig väldigt illa till mods och ibland kan jag bara inte förmå mig att gå in i vissa rum.

Det mest positiva är, att jag aldrig behöver förlora kontakten helt och hållet med mina nära och kära när de dör, för de finns fortfarande runt omkring mig, men bara på deras villkor och bara när de själva vill. Det är inte bara att "lyfta luren" och ringa till dem längre, utan jag får snällt invänta de stunder de behagar dyka upp.

Så nu vet du att jag inte bara hittar på när jag skriver om andar i  mina böcker, mycket av det är självupplevt!

Det är helt okej om du inte tror på andar, det spelar ingen roll för mig, för jag vet att de finns, och det är många med mig som också vet det och det är det ända som betyder något för mig.

Har du träffat någon ande/spöke någon gång?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

I tobakens fotspår - döden

Tobak i vilt tillstånd förekommer bara i Amerika. De första tobaksodlingarna anlades i Anderna någon gång mellan 5000 och 3000 f.Kr. När de spanska erövrarna, conquistadorerna, anlände var tobaksbruket sedan länge etablerat över hela den amerikanska kontinenten.

De hade inte bara utvecklat konsten att röka både pipa och cigarr, utan också att snusa eller tugga bladen. Tobaken användes som medicin, för att komma i kontakt med andevärlden, för insektsbekämpning, som fruktbarhetsmedel för både människor och åkrar samt som avkopplande njutningsmedel.

Eftersom rök och eld förknippades med djävulen i Europa, varnade kyrkan tidigt för tobaksrökning och sa att det var djävulens påfund.

Tobaksplantan odlades till att börja med som prydnadsväxt i de europeiska palatsens trädgårdar. Det var framförallt växtens medicinska egenskaper som till en början intresserade européerna. Slutligen spred sig bruket att röka eller snusa enbart för det behagliga rusets skull. De första europeiska vanerökarna hittade man bland sjömän, munkar och präster, samt andra som hade vistats i de nya kolonierna.

Carl von Linné gav tobaksplantan dess vetenskapliga namn "Nicotiana tabacum" på 1700-talet och uppkallade därmed plantan efter en fransk tobakspionjär, Jean Nicot. Mannen var en fransk diplomat som vid mitten av 1500-talet kom i kontakt med tobaken och började intressera sig för växtens läkande egenskaper.

Nicot såg tobaken som en universalmedicin som hjälpte mot alla slags krämpor från tandvärk till cancer. Efter att ha börjats snusa luktsnus på Nicots rekommendation, blev den franska drottningen Katarina av Medici botad från en envis huvudvärk. Detta ledde till att man började betrakta tobaken som hälsokost vid det franska hovet. På 1700-talet blev snusdosan en lika självklar del av en adelsmans kläder som hatten eller värjan. De riktiga snobbarna hade en matchande snusdosa till varje kostym.

Allteftersom handeln ökade med Asien och Afrika spreds tobaken även till dessa kontinenter. När efterfrågan på tobak steg i Europa startades tobaksplantager i kolonierna. Många länder skaffade sig stora skatteintäkter från tobakshandeln.

Under åren har krig hjälpt till att sprida bruket av tobaken. Under Trettioåriga kriget bredde piprökandet ut sig på 1600-talet. Under Napoleonkrigen på 1800-talet blev cigarren populär i hela Europa. Under Krimkriget på 1850-talet slog cigaretterna igenom på allvar.

Den första cigarettmaskinen gjordes under 1870-talet och var så effektiv att produktionen var större än efterfrågan. Därför satsade fabrikörerna enorma summor på att marknadsföra cigaretten.

1875 röktes 42 miljoner cigaretter i USA, fem år senare hade produktionen ökat till 500 miljoner per år...

Under första och andra världskriget ingick cigaretter i soldaternas dagsransoner. Tobaksindustrin och internationella hjälporganisationer skickade lådvis med cigaretter till skyttegravarna. Att röka en cigarett blev för soldaten ett sätt att utföra en normal mänsklig handling, vilket stod i kontrast till krigets fasa.

Kriget gynnade även kvinnornas cigarettrökning. Före kriget var det bara "dåliga kvinnor" som rökte, men när kvinnorna under kriget tog över männens arbeten, tog de även för sig av cigarretterna. Vid andra världskrigets slut var det inte bara accepterat att kvinnor rökte, det ansågs dessutom attraktivt!

Under 1950- och 1960-talet röktes enormt många cigarretter. Under samma tid började forskarna reagera på att antalet fall av lungcancer drastiskt hade ökat och de började leta efter en förklaring. 1964 lade den amerikanska medicinalstyrelsen fram en vetenskaplig rapport, "Terry-rapporten", som bevisade ett klart samband mellan rökning och lungcancer.

Tobaksindustrin försökte motbevisa fakta genom egna undersökningar, men lyckades inte.

Det har gjort att myndigheterna i många länder har infört förbud mot tobaksreklam, de har drivit anti-rökkampanjer, lagstiftat om varningstexter på tobaksprodukter och förbjudit rökning i offentliga miljöer.

Detta har gjort att rökningen har minskat i västvärlden, men i övriga delar av världen röker man i stort sett lika mycket som förr.

Jag har aldrig rökt en cigarett och inte känt någon längtan efter det heller. Kanske är det den där "motvals-kärringen" inom mig som har fått mig att avstå, eftersom nästan alla andra i min omgivning rökte.

I Den gömda Inkastaden låter jag Theo och Ramona ta del av Kokabladens användning:

"Varsågod!" sa Unki och räckte fram ett blad åt Theo.

Theo tog fundersamt emot det. Han litade inte på indianen som hade så lätt för att ta till vapen. Var detta ett knep för att förgifta honom? Men om nu indianen ville döda honom, varför hade han då räddat honom ifrån jaguaren? Misstänksamt stirrade Theo på innehållet i sin hand.

"Vad vill du att jag ska göra med det?" undrade han och granskade bladet.

"Tugga på det, då lindras smärtan", svarade Unki och såg för första gången medlidande ut.

Ramona böjde sig snabbt ned över Theo och viskade:

"Jag tror att det är kokablad. Låt det vara. Det är knark!" sa hon upprört.

"Det är inget farligt", sa Unki lugnande. "Det är något vi använder dagligen. Det gör ingen skada, tvärtom! Det underlättar för oss att arbeta på höga höjder."

Theo stoppar slutligen kokablad i munnen, vilket får hemska konsekvenser för honom. Att jag lät honom testa kokablad i Den gömda Inkastaden, beror på att jag ville berätta om hur indianerna använde sig av dessa blad, men också för att visa på konsekvenserna av användandet av droger.

Läs mer ur Den gömda Inkastaden här.

Detta innehåller en cigarett:
Ammoniak: Mycket irriterande på slemhinnor
Arsenik: Nervskador och är cancerframkallande.
Formaldehyd: Cancerframkallande.
Nitrosaminer: Cancerframkallande
Nikotin:Starkt beroendeframkallande, mycket giftigt i stora doser
Glykol: Skadligt för nervsystemet och njurarna.
Kolmonoxid: En osynlig och luktfri gas. Vid höga koncentrationer blockeras de röda blodkropparna så att syret inte kan transporteras runt i kroppen.
Tjära: Fastnar i lungorna. Röker man ett paket cigaretter om dagen i ett år får man i sig mer än 1dl tjära.
Vätecyanid: Ett färglöst, mandelluktande gift som använts för att avrätta människor i gaskammare.

Tobakens historia

Fakta om tobak

Här hittar du tidigare faktainlägg

Hoppas mitt inlägg har fått dig att tänka efter innan du röker en cigarrett och jag hoppas innerligt att du aldrig någonsin röker, för det är bevisat att rökning är dödlig.

Kramisar Kim

Veckan som flytt sin väg alldeles för fort

Nu börjar det igen, tiden snurrar på allt fortare och fortare. Mycket beroende på att signeringarna och föreläsningarna har börjat vilket innebär många resor.

Veckan som gick har varit en enda lång resa för mig. Inte en dag har gått utan att jag har suttit i bilen på väg någonstans.

Först reste jag till Kalmar med Pluto, eftersom han sedan en tid tillbaka har problem med en njurinfektion och det var dags för kontroll. Det tar 1,5 timma till djursjukhuset hemifrån mig. När jag kom tillbaka hem packades bilen om och jag reste till Göteborg med alla hundarna. Nu för att träffa min kusin Lars-Olof med sambo Elisabeth. Det var dags för Theos begravning. För dig som inte vet kan jag berätta att Theo är helbror med min hund Pluto. Hela valpkullen, som jag har fött upp, har fått namn efter min bok Tillbaka till Pompeji. Theo dog för några veckor sedan av värmeslag, bara 4,5 år gammal.


Tror att det var ett bitterljuvt möte med mina hundar för Lars-Olof och Elisabeth, husse och matte till Theo. Det var första gången vi träffades utan att deras hund, min "lilla" älskade valp Theo var med.






















Det har varit en både glädjens och sorgens vecka, med många mil bakom ratten. Igår avslutade jag resandet med att åka till Akademibokhandeln Gleerups i Lund för att signera. Cirka 25 mil en väg...
Signeringen blev verkligen en glädjens dag, med många fans, många nya läsare och många goa, glada skratt.

Känner mig lite restrött och är glad att jag nu inte ska resa iväg förrän på onsdag igen och sedan ännu en signering och föreläsning på lördag. Full fart med andra ord.

Hittade de här underbara orden som står för mycket av vem jag är:

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am

Orden är hämtade från den här bloggen.

Jag tycker om när det händer mycket, men också när tiden stannar upp och jag blir ett med nuet, vilket ofta sker när jag skriver på mina böcker. Något jag tänker göra nu!

Kramisar från Kim

"Bara" en hund... men sorgen sliter i hjärtat

"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.

Jag hade glädjen att få ha honom en månad extra än alla andra valpar, vilket gjorde att han var och alltid kom att vara en medlem i vår "flock".

Det var min kusin som tog hand om Theo och jag behöll Pluto. De två var oskiljaktiga här hemma och busade runt som om de för all framtid skulle leva tillsammans.

Redan förra året skrämde Theo oss när han kom hit på besök och kollapsade. Den gången hade han "tre ben i graven", men klarade sig.

I natt gick det sämre och Theo har nu somnat in. Säkert springer han på solbelysta ängar tillsammans med sin mamma Namie som lämnade jorden förra sommaren, nästan exakt samma dag som sin son.

Att vara hunduppfödare innebär mycket arbete, men även otrolig glädje och att bli överöst av hämningslös kärlek av alla de små valparna.

De glömmer mig aldrig och överöser mig alltid med lika mycket kärlek varje gång vi ses, även om åren rinner iväg.

Theo hade en stor plats i mitt hjärta, både för att han stannade så länge hos oss, och för att vi träffades ofta.

Ögonen svämmar över och tårarna rinner i floder nedför kinderna. Det här skulle vara en glädjens dag, eftersom jag väntar på kärt besök... Istället blev det en sorgsen dag.

Men även om jag sörjer är det värst för matte Elisabeth och husse Lars-Olof som nu har mist sin älskade hund. För Theo var deras allt och de älskade honom otroligt mycket.

Kan inte förstå att Theo inte längre finns, det är ofattbart vad fort livet kan sluta.

Vad Theo dog av vet vi inte ännu. Bara att det gick väldigt, väldigt fort och att det kommer att ta väldigt lång tid tills saknaden inte längre känns så stor.

Mitt hjärta har fått ännu ett sår. Det har blivit många de senaste åren, både av människor och hundar som har dött.

Theo blev bara 4,5 år, men han kommer att leva vidare i mina böcker om Theo och Ramona. För precis som böckernas Theo var hunden Theo, snäll, stor och stark och helt underbar!

Kramisar från en ledsen Kim

Foto 1: Jag och Theo när han är åtta veckor. Foto 2: Mamma Namie med hela Pompeii-kullen där Theo är med. Foto 3: Jag tar emot alla valparnas gränslösa kärlek. En stund som både jag och alla valparna älskade. Pluto i min famn och Theo sover på mitt ben. Foto 4: Theo med sina lyckliga ägare Elisabeth och Lars-Olof, vid deras första möte.

Digerdöden, Svarta Döden, Pesten

Digerdöden var en skrämmande sjukdom som spred sig snabbt över världen. Pesten utbröt i Kina runt 1330 och spred sig längs karavanvägarna genom Asien. Under 1340-talet nådde epidemin Vola.

1347 kom digerdöden till staden Kaffa på Krimhalvön och de genuesiska handelsmännen i staden insjuknade. Därefter spreds pesten med hjälp av handelsmännens skepp vidare västerut.

Pesten spreds snabbt genom Europa och Orienten med hjälp av hamnstäder, floder och vägar. Pesten nådde staden Florens i Italien våren 1348. Mellan mars och juli det året härjade pesten som värst mellan stadens murar och över 100.000 människor dog, vilket var mellan 50-100% av stadens invånare.

Giovanni Boccaccio har skrivit boken Decameron som inleds med en skakande skildring av pestens härjningar i staden Florens. (I min bok Svarta Döden låter jag Boccaccio påbörja sin bok Decameron.)

Pesten kom även till Norden. 1349 till Norge och 1350 till Danmark och Sverige. Till slut ebbade Pesten ut i Ryssland och Jemen 1351-1352.

Råttorna tros vara spridarna av pesten, eftersom pestbakterien Yersinia pestis, sprids via loppor som fanns på råttorna.





Under medeltiden levde den svarta råttan nära människorna. När råttorna började dö ut av pesten, hoppade lopporna över till människorna och spred pesten vidare.




Lymfkörtlarna i armhålor och ljumskar svullnade upp och blev till stora bölder. Bakterierna spreds från lymfkörtlarna vidare ut i blodomloppet och svarta fläckar uppstod på kroppen. Ibland drabbades även lungorna och då kunde pesten spridas genom hostattacker till alla de som var i närheten av den sjuke. Eftersom lungorna snabbt blev inflammerade orsakade de den sjuke svår smärta. Den sjuke hostade upp blod och fick dålig andedräkt. Tungan och halsen blev svarta och fylld av blod, och den sjuke fick hög feber och kände det som om han höll på att brinna upp.

Många insjuknade plötsligt och dog redan samma dag, en del bara efter några timmar.

Men de flesta avled först på andra eller tredje dagen. Hos de började sjukdomen med ett häftigt feberanfall. Snart nådde sjukdomen hjärnan och den sjuka förlorade talförmågan. Personen blev okänslig för allt som hände runt omkring och låg försänkt liksom i djup sömn. Om den sjuke kom till sans och försökte tala, vägrade hans tunga att röra sig och endast några få oartikulerade ljud kunde komma fram. Nerverna hade blivit förlamade och till slut dog den sjuke.

Vid första symptomen av sjukdomen förlorade människorna allt hopp om tillfrisknande och ansåg sig genast som förlorade. Detta gjorde att de snabbt blev sämre och påskyndade deras dödsögonblick.

I pestens spår lades gårdar, byar och socknar öde. Banden mellan människorna och jorden försvann, jorden blev i allt högre grad en handelsvara och samtidigt steg arbetslönerna på grund av bristen på arbetskraft.

Överklassen försökte att genom tvång och stegrade avgifter behålla arbetskraften, vilket utlöste uppror bland folket. Penningekonomin gjorde framsteg och genom resten av senmedeltiden åtföljdes undergångsstämningar och mystik, företagsamhet och nytänkande.

Digerdöden kan på sätt och vis räknas till de orsaker som gav upphov till renässansen.

Pesten fick ett mildare förlopp i Östeuropa. Kanske på grund av sämre kommunikationer eller om där fanns en mer utbredd immunitet...

Pesten återkom ett par gånger under 1300-talet och därefter ända in på 1700-talet. Varje gång svagare än föregående. Kanske beroende på att svartråttan, som sägs vara pestloppans bärare, trängdes undan av brunråttan.

Pesten har även under 1900-talet visat sig på andra håll i världen. I de gamla pesthärdarna i Orienten finns sjukdomen kvar, men befolkningens naturliga immunitet hindrar större epidemier.

Enligt sägner härjade pesten så våldsamt att de överlevande fick plats på en enda flat sten. Sådana "peststenar" hade ett kors inhugget och placerades utanför kyrkporten. De omtalas bland annat från Öland och Gotland.

De som drabbades av pesten var oftast de fattiga, förmodligen på grund av att de inte hade möjlighet att fly från de pestsmittade områdena.

Kvinnor tycks ha varit mer utsatta än män. Kanske beroende det på att kvinnorna höll sig mer inomhus och på så sätt kom mer i kontakt med lopporna som spred pesten. På medeltiden var loppor och löss vanliga "husdjur" och ingen brydde sig om dem, eftersom man aldrig kunde tro att det var lopporna som spred sjukdomen.

Barn och ungdomar dog i större omfattning än de äldre.

Präster och läkare drabbades mest, eftersom de ofta kom i kontakt med pestsjuka människor.

Många av läkarna sa att de mogna bölderna skulle skäras upp och varet tryckas ut, så att det inte fick möjlighet att vandra inåt och smitta hela kroppen, vilket då skulle få dödliga effekter. En del läkare var förvissade om att det var luften omkring den sjuke som var smittsam. Därför försökte de stå nära öppna fönster när de besökte den sjuke eller ha något aromatiskt luktämne under näsan. De kunde även ha en tygtrasa indränkt i vinäger i munnen för att undvika smittan. En del hade speciella pesthattar med lång näsa som såg ut som fågelnäbbar. Hatten täckte hela huvudet.

Några läkare sa att sjukdomen spreds genom att den sjuke tittade på en person. Andra läkare trodde att man kunde få pesten genom att tänka på den. De sa att om man var glad inombords, i hjärta och själ skulle man hålla kroppen frisk. Därför uppmuntrade man alla att vara glada, festa och sjunga. Något som jag också tror på, att man med en positiv inställning håller sig friskare.

De intelligentaste läkarna gav rådet: "Ge dig iväg snabbt, ge dig iväg långt härifrån och ha inte bråttom tillbaka." Ett nog så förnuftigt råd som inte många kunde följa, eftersom de inte hade någonstans att ta vägen.

På medeltiden rådde en obeskrivlig bristfällig hygien i de snabbt växande städerna. Luft och ljus hade svårt att nå fram till de få öppna platserna innanför stadsmurarna. Både inne och ute på de kringliggande gatorna var smutsen vanlig. Gatorna var ofta inte mer än någon meter bred. Allt man ville bli av med slängdes ut på gatorna. Där gick grisar och bökade, råttor kilade omkring i tusentals. Stanken steg tung från avskrädeshögarna i de trånga gränderna, från det smutsiga stillastående vattnet i vallgravarna och inne i de många helgedomarna, där de avlidna begravdes antingen under kyrkgolvet eller utanför på kyrkogården. Bad ansågs farligare än motsatsen och på något sätt oanständigt. Smutsen, trångboddheten och fattigdomen i städerna var en mäktig bundsförvant till digerdöden.

Judarna blev anklagade för att ha förgiftat brunnar, källor och floder för att utrota de kristna. Judarna blev arresterade. De flesta nekade medan andra erkände. Det skedde massmord där judar blev brända, halshuggna, dränkta, ihjälslagna eller levande begravda. Det sägs att de judiska kvinnorna slängde sina barn in i elden för att de inte skulle kristnas, sedan hoppade de själva in i lågorna för att förenas med man och barn...

Pestens fruktansvärda dödlighet och hemska plågor gjorde den mer mystisk än alla andra sjukdomar på medeltiden.

Sjuka människor uppmanades att gräva sin egen grav och sätta sig vid kanten av graven så snart sjukdomstecknen visade sig. Sedan var det meningen att personen skulle ramla ned i graven när han/hon dog.

Sägner berättat att pesten tog form av en person, ett djur, en ande eller ett föremål. Som människa var det ofta en pojke med räfsa eller en flicka med kvast. Pojken var bäst för han sparade livet på en del, flickan sopade undan allt levande med sin kvast. Bland djuren var det hundar, hästar, tuppar och kalvar som var pesten. Särskilt farliga var svarta hundar som kom simmande, vita hästar och röda tuppar. Det sades att pesten kunde komma rullande genom byn som ett ensamt vagnshjul...

Folk trodde att pesten kunde bindas fast vid en enbuske. Därför tog man ett hårstrå från den pestsjuke och fäste vid busken. Så länge hårstrået satt kvar vid busken spreds inte pesten.

I sägner talas det om en man som var ute på vandring efter att pestens härjningar ödelagt hans by. Han mötte en ensam kvinna som även hon hade lämnat sin by som enda överlevande. Dessa två blev tillsammans och bildade familj, eftersom de trodde att de var de enda överlevande i hela världen.

Digerdöden lever kvar i dagens samhälle genom talesättet "sky någon som pesten".

Eftersom pesten ofta ansågs börja med en kraftig nysning sa man "prosit" när någon nös, vilket är latin för "Måtte det gagna" eller "Väl bekomme". En välgångsönskan till den som nyser. "Prosit" är sedan gammalt ett förebud till att något ont ska inträffa. "Prosit" säger vi än i dag när någon nyser.

Digerdöden kommer från det svenska ordet diger, som betyder stor. I andra länder kallades farsoten Stora Döden eller Svarta Döden, efter de mörka bölderna på liken. Pesten kallades även Blå Döden, Stora Plågan eller Bråddöden. När pesten äntligen var utrotad i Europa hade den krävt fler dödsoffer än alla världshistoriens krig tillsammans.

Svarta Döden/Digerdöden/Pesten är en hemsk sjukdom som vittnar om hur liten en människa är och hur handfallna vi står inför en pandemi. Varje gång det talas om "fågelinfluensa", "svininfluensa" eller någon annan stor influensa, tänker jag på alla de kunskaper jag har inom mig efter att jag har skrivit min bok om Svarta Döden. Då undrar jag om det här utbrottet kommer att sluta lika illa som pestens härjningar på 1300-talet.

Vill du läsa om Pesten i skönlitterär form kan jag varmt rekommendera boken Domedagsboken av Connie Willis. Det är en otroligt bra skildring av Digerdöden. Dessutom har du min skönlitterära historiska äventyrsbok Svarta Döden som är baserad på riktig historisk fakta.

Samtidigt som jag skrev det här inlägget upptäckte jag att jag hade blivit fästingbiten. I örat satt den lille fästingen. Efter att ha flera vänner som har fått borelia och haft två hundar som dött av fästingsjukdomar, måste jag medge att jag blir lite rädd. Kanske idén till det här inlägget var ett varsel... Vi får se...

Här kan du läsa fler faktainlägg.

Kramisar Kim

När livet förändras... Döden alltid närvarande

Livet har förändrats för många i dessa dagar när vulkanen Eyjafjallajökull spyr ut aska över världen.

För mig har livet förändrats i många omgångar.

Idag har jag gjort en förändring, har klippt av mig mycket hår, kanske för att jag snart står inför ännu en förändring. Om knappt två veckor blir jag lika gammal som min storasyster var när hon dog. Tanken skrämmer mig, jag får ångest eftersom jag nu kommer att bli ÄLDRE än min storasyster...

Ända sedan vi var små tävlades vi, eller... det var nog mest min storasyster som tävlades när vi blev äldre. Hon letade rynkor på mig, eftersom hennes redan kommit, hon letade gråa hår på mig eftersom hon dolde sitt med färg, hon klämde på fettvalkar och gottade sig, ja hon var nog precis så som en storasyster ska vara. Hon fick mig att känna mig vacker, ung och modig. De sista åren innan hon dog brukade vi skämtsamt säga att jag var "storasystern" och hon var "lillasystern", eftersom jag med mitt resande och alla möten med människor hade större livserfarenhet än vad hon hade. Men jag var trots allt lillasyster och fick goda råd om makeup och kläder. Det var kul att shoppa tillsammans. Att se hur stolt hon var över mig, gjorde mig ännu gladare över mina framgångar.

Men så förändrades livet på en sekund och hon finns inte längre, och snart är jag lika gammal som hon var i den sekunden. Ångesten griper tag i mig och jag undrar: "hur gammal kommer jag att bli?" Ändå brukar jag kaxigt säga "jag kommer att bli 92 år och dö när jag skriver den bästa bok jag någonsin skrivit" när någon frågar mig hur gammal jag kommer att bli. Och som en sista tvist avslutar jag med att säga "och jag är synsk!" Men inte hjälpte det min syster eftersom hon inte lyssnade på mig.

Jag hoppas att min synskhet stämmer, att jag verkligen kommer att bli en riktig krutgumma på 92 år som fortfarande orkar skriva. För sedan fyra år tillbaka lever jag inte bara för min skull, jag lever även för min systers skull och har axlat hennes mantel och hennes ansvar.

Så inför min födelsedag gick jag idag till frissan och klippte av mig massor av hår, som en milstolpe, början på en ny period i mitt liv. Nu kan ingenting stoppa mig. Se upp, för här kommer jag!

Kramisar Kim

Vad händer på nätet när jag dör?

Fick en tankeställare idag när jag läste en artikel i expressen (KLICKA HÄR): Vad händer på nätet när jag dör? Blir min hemsida kvar, min facebook, min twitter...?

Kanske blir lösningen så som beskrivs i artikeln, att de gamla sajterna blir digitala minneslundar för den avlidna. En plats där vänner kan skriva sista hälsningar, skriva av sig sin sorg, dela med sig av tomheten man plötsligt får inom sig när en person man älskar plötsligt dör.

Det finns de som skriver testamente om vad som ska hända deras digitala konton. Det har öppnats en tjänst som heter My webbwill (KLICKA HÄR) där man kan skriva sitt digitala testamente. Kanske något att tänka på, även om man helst ser sig själv som odödlig, så vet vi ju alla att ingen lever för evigt.

Kramisar Kim
(Fotot är hämtat från min systers begravning.)