"Visst kan man skriva även om det är svårt att få fram orden" Skrivprocess

Här kan du läsa ett fint reportage om mig, publicerat på Eva Karlssons blogg "Det måste kännas på riktigt".

Kim M. Kimselius om att skriva med glädje

Posted on november 6, 2015 by Eva Karlsson

FREDAGSINTERVJUN. Författaren Kim M. Kimselius har gett ut 23 böcker. Hon bloggar, föreläser och har skrivarkurser. Ända sedan hon var liten har hon vetat att hon skulle bli författare. Men debutboken Tillbaka till Pompeji tog fyra år på sig från det att hon skickade in manuset till B. Wahlströms förlag. Först dröjde det två år innan en redaktör ringde upp henne och sa de ville skriva avtal. Och sedan ytterligare två för att den skulle hamna rätt i deras planering.

Hej Kim! Även om du blev belönad med grymma försäljningssiffror – 11 000 sålda ex redan första veckan – verkar det otroligt tålamodskrävande att gå och vänta i hela fyra år. Hur stod du ut?
– De första två åren tänkte jag inte så mycket på det, jag skrev nya berättelser och stoppade i lådorna. Till slut glömde jag faktiskt av att jag hade skickat in ett manus. När förlaget ringde och berättade att de ville ge ut min bok förstod jag först inte att de verkligen menade det, eftersom redaktören inte sa det rakt ut. Hon bara berömde och berömde och jag satt och väntade på “men tyvärr …”

– När väl manuset var antaget var det mycket annat som skulle göras som fotografering och att skriva text om mig själv, vilket var svårare än att skriva boken. Min första “säljtext” om mig själv. Hemskt! Nu önskar jag att jag hade sluppit vänta så länge, för jag vill gärna skriva hundra böcker innan jag dör och åren tickar iväg. Ibland klandrar jag mig själv för att jag inte skickade in några manus tidigare, utan väntade tills jag hade fyllt 39 år.

Efter två böcker om Theo och Ramona började en ny redaktör på förlaget som ville göra om din tredje historiska äventyrsbok till en banal kärlekshistoria. Så bra att du var stark och inte gav med dig utan började ge ut dina böcker själv. Är det här vanligt inom branschen, att författare får ge avkall på sina berättelser?
– Nej, absolut inte på det här sättet. En vän, och redaktör på Rabén och Sjögren, sa att “det var det jävligaste han hade sett, så gjorde man inte med en författares manus.” Visst kan man få tillsägelse om att berättelsen skulle bli bättre om man ändrade si och så, men att få hela sitt manus omskrivet och det väsentligaste struket, historia och miljöskildringar som gjort de tidigare böckerna så populära, så gör man bara inte.
 
Jag har precis avslutat din bok Att skriva med glädje. Du har varit med om mycket sorg, ändå spritter du av glädje inför orden. Det är smittsamt. Man vill kasta sig in i sin egen text och bara njuta. Har du något enkelt tips till den som får värka fram orden?
– Åh, vad glad jag blir när jag läser din text, tack! Sluta ställ så höga krav på dig själv, skriv det du brinner för istället för att pressa dig att skriva det du tror kommer att accepteras av förlagen. Det är oftast de unika manusen, de som sticker ut, som förlagen tar. Våga tro på dig själv och skriv från hjärtat. Kanske låter det banalt i dina öron om du har svårt att komma igång med skrivandet, men då ska jag berätta en sak för dig:

– Min pappa dog den 18 juni 2015. Då hade jag precis stängt in mig i min skrivarlya för att skriva TudorRosen Kampen om makten, som redan då var en månad försenad till tryckeriet. Hela min värld tippade över ände när pappa dog. Vi pratades vid varje dag och hade alltid massor att prata om. Han följde spänt med i mina berättelser om TudorRosen, som under lång tid hade formats i huvudet på mig. Boken var starkt knuten till pappa. Han längtade efter att läsa den. När han hastigt dog kunde jag inte skriva. Det gick bara inte. Normalt skriver jag av mig min sorg, men den här gången tog orden slut. När jag satte mig vid datorn grät jag bara. Dessutom skulle vänner och bekanta informeras, begravning ordnas etc.

– Paniken växte inom mig för att boken inte skulle hinna bli klar till Bokmässan i Göteborg i september, samtidigt som jag var ordfattig på grund av sorgen. Minnet svek mig, orden blev fel, jag kunde inte sova och tårarna rann konstant. Då kom jag på ett sätt att skriva boken. Jag lät en av figurerna i boken bli pappa. Jag gestaltade min pappa, hans humör, hans kärlek till musiken, glimten i ögat, glädjen till livet och allt det där andra han stod för. Hans livsord till mig innan han dog, var desamma som han hade fått av sin far: “Allting är möjligt!” Med de orden inom mig skrev jag boken och lät figuren i boken ha just de orden som sin livsfilosofi. På så sätt skrev jag en tjock bok på 350 sidor. Tårarna strömmade fortfarande, men jag gladdes varje morgon över att få träffa “pappa” igen när jag öppnade datorn. När sista ordet var skrivet var det med sorg i hjärtat jag tog farväl av pappa ännu en gång.

– Så visst kan man skriva även om det är svårt att få fram orden, det gäller bara att se till att göra det och hitta på ett sätt att komma över hindren man själv skapat.

Du säger att de bästa berättelserna föds när du sover. Och att du ofta får rusa upp till datorn när du vaknar. Ger du dig själv ett uppdrag innan du somnar eller kommer det av sig självt?
– När jag håller på med en berättelse tänker jag på den innan jag somnar. Då kommer ibland flera kapitel till just den berättelsen när jag sover. När jag inte är inne i ett intensivt skrivskede händer det att det dyker upp nya berättelser inom mig. En del blir noveller, andra skriver jag ned första kapitlet och stolpar, för att sedan lägga in i en mapp i datorn. Där ligger nu 49 påbörjade berättelser. Bara att plocka fram och skriva vidare på.

– Ett exempel på en sådan berättelse är Mördande foto. Den fick jag inspiration till efter att jag hade varit iväg och föreläst. På natten drömde jag fram berättelsen. Jag valde att lägga ut det första kapitlet på Wattpad, en plats där man kan lägga in sina berättelser och få respons på dem. Detta gjorde jag för att mitt barnbarn älskade Wattpad och jag visste att hon skulle älska den här berättelsen och få följa hur den blev till. Tanken var att det bara skulle bli en lite längre novell, men berättelsen fortsätter att växa inom mig under nätterna och nu har jag bestämt att den ska komma ut som bok 2016. Gå in på Wattpad och sök på Kimselius och Mördande foto.



Tar du någonsin semester?
– Nej, orden tar aldrig semester. Jag är författare 24 timmar om dygnet. Jag har varit på spa 3 dagar i år. Det är den enda semestern jag har haft och kommer att få det här året. För mig är inte sammanhängande semester viktig. Jag har fördelen att kunna ta långa promenader med hundarna när höstens färger sprakar utanför fönstret och solen lockar mig ut. Jag älskar att få vara tillsammans med min man dygnets alla timmar när jag är hemma. Jag är ute och reser en hel del, signeringar, föreläsningar och research. Då är Jan hemma. “Semester” för mig är att vara hemma med min familj och få skriva så mycket jag vill. Då mår jag som bäst.

Tack Kim för dina fina svar. Önskar dig och alla som läser en härlig helg med många fantastiska drömmar.

Tack själv Eva för att jag fick vara med på din blogg. En rättning: Jag har nu gett ut närmare 40 böcker.

Missa inte morgonens blogginlägg, där jag berättar om den 21:e historiska äventyrsboken Döden på Island.

Blev du nyfiken på mina böcker? Fråga efter dem hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

H C Andersen en man som vävde drömmar i mitt barnasinne

Idag, år 1805, föddes H C Andersen. Han blev bara 70 år, men hann med många underbara berättelser under sin levnad.

Minns alla de gånger jag har låtit mig uppslukas av hans berättelser. Vem minns inte Den fula ankungen? Jag led med din lilla ankungen som mobbades av alla, sedan visade han sig bli den vackraste av alla för han var egentligen en svan.

Jag grät floder till Den lilla flickan med svavelstickorna. Berättelsen om den lilla flickan som satt i vinterkylan och sålde svavelstickor, men som brände upp varenda en för att värma sig själv. Till slut tog döden henne, eftersom ingen ville köpa hennes stickor.

Berättelserna var många och skiftande, men alla hade de något budskap. Jag tror inte att de gick in i mig på den tiden, även om de fick mig att älska orden ännu mer än tidigare.

H C Andersen tog mig med till främmande världar, okända platser och människor jag annars aldrig skulle fått möta. Trots att H C Andersen är dansk, känns han som en stor del av vårt svenska kulturarv, i alla fall i min bit av världen. Utan H C Andersens sagor hade min barndom varit betydligt mycket fattigare på ord.

Detta inlägg ingår i Boktjuvens Bloggstafett med anledning av att det idag, 2 april 2015,  är internationella barnboksdagen. 

"Oväntade presenter" är dagens rubrik på Kim M Kimselius Författarblogg, där jag även pratar om skrivprocessen idag.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina drygt 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Den gömda Inkastaden

Nu var jag författare på riktigt och min tredje bok Den gömda Inkastaden var skriven. Min redaktör godkände manus och vi skrev kontrakt. Därefter började mardrömmen...

Mina två tidigare historiska äventyrsböcker Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa, hade gjort dundersuccé och vardera sålt i 11.000 exemplar första veckan. Jag var en nöjd glad författare som skulle komma ut med min tredje bok.

Veckan efter att jag skrivit kontrakt med min redaktör på boken Den gömda Inkastaden slutade hon och jag fick en ny redaktör.

När manus kom i retur från den nya redaktören fick jag en chock. Jag var tvungen att kopiera hela manuset och skicka till en vän som arbetade som redaktör på Rabén & Sjögren, för att få höra någon annans åsikt. Det enda jag skrev som följebrev var: Är det jag som är dum, eller?

Han blev lika chockad som jag och tyckte att det var det jävligaste han hade varit med om. Så behandlade man inte en författares manus sa han och ställde sig helt på min sida.

Nu blir du säkert nyfiken på vad som hade hänt.

Jo, med tanke på att mina två tidigare böcker gjort sådana succéer och sålt i stora upplagor och var historiska äventyrsböcker, kunde jag för mitt liv inte förstå den nya redaktörens åsikter om mitt manus. Hon hade nämligen strukit nästan allt historiskt i boken, tagit bort nästan alla miljöskildringarna (något jag hade fått mycket beröm för i mina två första böcker), därefter hade hon, och jag skojar inte, skrivit om nästan ALL min text. Hon hade strukit en hel A-4-sida och skrivit "Det här behöver skrivas om, men det behöver inte du tänka på för det gör jag!"

Hon hade gjort min historiska äventyrsbok till en kärlekshistoria mellan Theo och Ramona. Jag kände inte igen mina huvudpersoner.

Jag ringde min gamla redaktör på hennes nya jobb och pratade med henne. Hon hade ju läst manuset och godkänt det. Hon tyckte jag bara skulle ändra stavfel och grammatiska fel, berättelsen var ju bra som den var, enligt henne. Jag gjorde som hon sa och fick ett syrligt brev från den nya redaktören som sa att så länge jag inte gjorde de ändringar som hon hade "föreslagit" blev det ingen bok.

Ja, du kan tänka dig att det var en hel del annat som försiggick mellan oss, genom telefonsamtal, men när jag fick det där brevet kände jag "Okej, då blir det ingen bok!"

När jag debuterade hade jag fått ett gott råd från min vän och mentor, författaren och förlagsägaren Lennart Frick: "Lämna aldrig ifrån dig ett manus du inte är nöjd med. Visst du kommer att få boken såld, men du kommer att mista dina läsare."

En sak var säker: Om jag gick med på alla redaktörens "föreslagna" ändringar så skulle jag definitivt mista mina läsare.

Det var med ett stort svart hål inom mig och kramp i magen som jag satte mig på planet upp till Stockholm, stövlade in på förlaget, bad dem plocka fram mitt kontrakt och sedan rev jag det mitt itu. Jag var så arg, otroligt arg, oerhört besviken och ledsen.

Förlaget bjöd på lunch och sju personer följde med och försökte övertala mig att "låta henne få sin vilja fram den här gången, så får du din vilja fram nästa gång".

Det var det dummaste jag hade hört. Om redaktören ville skriva en bok fick hon väl skriva en egen, inte använda min historia och göra den till sin egen.

Jag svarade att jag aldrig skulle kunna sätta mitt namn på det material som skulle komma ut i slutändan om jag godkände hennes ändringar.

Jag grät på planet hem, jag hade ont i magen, i huvudet, i hela kroppen. Men mest i hjärtat. Drömmen om att bli författare var slagen i spillror. Jag tröstade mig med min mans ord: "Det är bättre att sluta som författare med två succéböcker än att sluta som författare med ett dunderfiasko!" Jag höll med honom. Men det hjälpte ändå inte, för det gjorde så ont. Jag trivdes på förlaget, jag trivdes med personalen och ägaren. Varför skulle min redaktör tvunget sluta!

Jag föll ned i ett tomt svart hål. Jag kunde inte skriva, jag kunde inte tänka och varje gång någon frågade mig när nästa bok kom log jag ansträngt och sa att det hade blivit lite problem, men den kom säkert snart...

Jag skämdes för mycket för att säga sanningen. Egentligen borde jag ha varit ärlig, tror att jag hade mått bättre då.

Hade fortfarande skyldighet att leverera ännu ett manus till förlaget enligt det tidigare kontraktet, så jag skrev en mycket dålig Faraos förbannelse, bara "benet" på berättelsen. Givetvis fick jag inte mitt manus antaget, vilket ju också var tanken. Nu var jag fri från förlaget. Borde ha varit glad, men jag var oerhört sorgsen.

Jag hatade Den gömda Inkastaden och ville inte ta i manuset med tång ens. Stoppade in det i skåpet och försökte glömma eländet. Sedan satte jag mig och skrev en mycket bra Faraos förbannelse. Men om jag ville fortsätta vara författare och inte bara skriva för byrålådan igen var jag tvungen att få min bok utgiven.

Då kom Jan på den absurda idén att vi skulle ge ut boken på eget förlag. Efter att jag tänkt över hans förslag tyckte jag inte längre att det lät så galet, utan gick med på hans förslag. Här kan du läsa mer om det.

Faraos förbannelse sålde slut direkt i 3.000 exemplar och vi var tvungna att trycka upp nya böcker. Det blev även pengar över för att trycka upp ännu en ny titel och jag kände mig tvungen att ta fram Den gömda Inkastaden från gömmorna. Men... Jag tog min originalversion och tittade inte ens på det manus som redaktören hade varit och härjat runt i.

Nu skulle det vara nystart, en fräsch början. Nu skulle det bara vara mina ord! Mådde dåligt hela tiden jag jobbade med boken, trots mina föresatser att inte bry mig.

När boken kom ut hade jag skinndress, liknande den som flickan på omslaget har, när jag föreläste på bokmässan. Nervöst var det att vänta på de första omdömena om boken. Men jag behövde inte ha varit så orolig, för jag fick många fina omdömen och positiva ord om min bok. Boken har tryckts om flera gånger, vilket väl bara det är ett bevis på att den är bra?

Märker att jag aldrig pratar så mycket om den här boken när jag är ute och föreläser och signerar. Taggen sitter fortfarande kvar. Det var först när vi skulle trycka om boken och jag var tvungen att läsa igenom den, eftersom vi hade nytt program och risken för att det skulle ha blivit fel var stor, som jag upptäckte hur bra boken var och hur mycket jag tyckte om den.

Kan fortfarande känna rysningar när jag tänker på hur nära det var att jag gav upp mitt författarskap. Tack och lov tryckte orden på och tvingade mig att skriva, annars hade jag inte suttit här och skrivit detta blogginlägg och inte heller ha kommit ut med nitton böcker!

I Den gömda Inkastaden är Theo och Ramona tillsammans med en grupp turister på väg upp till Inkastaden Machu Picchu. Plötsligt behöver Ramona gå på toaletten och går in i djungeln i sällskap av Theo. Hon går längre och längre in, rädd för att någon av turisterna ska se henne. Plötsligt har de gått vilse. Ramona blir arg på sig själv och när symptomen på tidsförflyttning kommer, vägrar hon acceptera att något har hänt, för allt ser likadant ut som sekunden innan. Därför blir hon mycket glad när hon hör röster och rusar mot dem, i tro att det är turistgruppen. Theo försöker stoppa henne, eftersom han är säker på att de har rest i tiden ännu en gång. Han har rätt. När de kommer ut på stigen är det ingen turistgrupp som står där, utan en grupp inkaindianer som hastigt höjer sina spjut.


Det är så berättelsen Den gömda Inkastaden börjar. Tidsresan blir ett enda stort livsfarligt äventyr för Theo och Ramona när de blir tvungna att trotsa både naturens och vädrets makter.

Här är baksidestexten till Den gömda Inkastaden:
Det som börjar såsom en vanlig turistresa till den mytomspunna ruinstaden Machu Picchu, förvandlas i en handvändning till en kamp på liv och död för Theo och Ramona, när de av ödets nyck förflyttas tillbaka i tiden, till 1500-talet. Den tid då det starka Inkariket är i upplösning på grund av att conquistadorerna invaderat landet och dödar inkafolket på jakt efter gyllene skatter.
Av inkahövdingen Inka Manco får Theo och Ramona ett, i deras ögon, omöjligt uppdrag. De inser snart att de har många fiender. Oräkneliga krafter är delaktiga i de händelser som kastar de båda ungdomarna mellan hopp och förtvivlan. Ska de någonsin kunna ta sig levande tillbaka till sin egen tid? 

Några omdömen om Den gömda Inkastaden:
"Den gömda Inkastaden är en oerhört fängslande äventyrsroman uppbyggd kring en historisk händelse." BTJ, lektör Monica Nilsson.
"Det vårdade språket har ett direkt och vardagsnära uttryck... genom att berättelsen är spännande och ledigt skriven, kan den inspirera unga läsare att med hjälp av fakta och sin egen fantasi kliva in i berättelsens värld och in i historien." Åbo Underrättelse, Finland, Siv Illman.
"Som vanligt märks det att Kim bedrivit en grundlig research, och ordlistan i slutet av boken är en riktig guldgruva för alla vetgiriga." Blekinge Läns Tidning, Lina Söderström.
"Det här är den mest spännande boken hittills tycker jag. Det händer verkligen något hela tiden." Helena
"Den här boken var riktigt bra! Man kan inte sluta läsa när man har börjat"   Skåpet - Folkbiblioteken i Lunds Boktipsblogg
"Den är riktigt, riktigt bra! Det är spännande HELA tiden!"   Kimseliusfan


Smakprov ur Den gömda Inkastaden:

Ramona visste att hon bar sig illa åt. Hon visste att detta inte var rätt sätt att vinna indianernas vänskap och respekt. Men hon struntade i allt det där, bara hon slapp gå över den där vingliga, bräckliga saken som indianerna kallade bro! Inte nog med att hon var rädd för trånga utrymmen, hon var dessutom höjdrädd och att ha tagit sig så här långt upp och ut över den fruktansvärda hängbron tidigare, det var en stor bedrift, men nu var det slut på hjältemodet. Nu stannade hon här.

”Kom nu! Jag går först så du ser att det inte är farligt. Tyvärr kan jag inte hålla dig i handen, för det finns inte utrymme för det.”

Fastän Theo var morsk och försökte uppmuntra Ramona, var han rädd för att han skulle få ett nytt yrselanfall på grund av kokabladen han tuggat tidigare. Så det var bäst att han inte höll Ramona i handen. Då skulle i alla fall hon klara sig om han ramlade ned. Theos blick for ned mot avgrunden och trädens mossklädda grenar. Spetsades han inte på dem när han föll, så skulle han drunkna i floden. Theo drog ett djupt andetag, passerade Ramona och började sedan försiktigt, steg för steg, ta sig fram på stigen.

Ramona insåg att hon var tvungen att ge upp sin hopplösa kamp om hon inte ville se Theo försvinna i fjärran med indianerna, därför följde hon tätt efter Theo med ett krampaktigt tag i hans tunika. Om någon av dem skulle råka ta ett snedsteg, inbillade hon sig att klädesplagget var deras enda räddning.

När de kom fram till kanten av den bräckliga träbron, var det nästan att Ramona tappade modet igen. Hon bet ihop tänderna och stålsatte sig.

”Vänta! Ni måste gå över en och en”, ropade Omai, som gick efter dem.

Tvekande släppte Ramona taget om Theo och såg honom vingla ut över avgrunden. Ramona höll andan medan hon med hela sin viljekraft försökte hålla Theo kvar på den rangliga bron. Det var inte förrän han var i trygghet på andra sidan och hon tog ett djupt andetag, som Ramona förstod att hon hade hållit andan hela tiden.

”Nu är det din tur!” ropade Theo.

Gode Gud, hjälp mig genom detta, tänkte Ramona. Snälla bergsande, var inte ond på mig. Sedan satte hon ena foten på brädorna.

I samma stund som båda hennes fötter befann sig på den vingliga bron, förstod Ramona att hon inte skulle klara det.

Här på Smakprov kan du läsa mer text ur Den gömda Inkastaden.

Nu vet du varför min tredje bok Den gömda Inkastaden, blev min fjärde bok. Du kanske också inser att livet inte är en dans på rosor för en författare, men att det gäller att tro på det man gör och inte ge upp, för då når man sina drömmars mål till slut!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.