Tack för det här året! Nu blickar vi framåt

2015 har varit ett intensivt år, med många dödsfall, mycket sjukdom och många utgivna böcker.

Utan alla mina vänners stöd, ditt stöd, hade jag nog aldrig klarat av det här året.

Först dog Pluto

Sedan skadade sig Tudor.

Strax därefter dog min pappa.

Som om det inte var nog av elände fick jag veckan efter pappas död reda på att min hund Tickie var blind. Den 21 december 2015 dog hon.

Inte nog med det. Min mans bror dog i november. Två veckor efter begravningen dog svågerns fru.

Det har varit mycket död och elände under 2015.

Jag drabbades av svår Kristallsjuka vid två tillfällen, en gång när jag skulle åka till Stockholm och föreläsa på Egenutgivardagen. Den andra gången var när jag kom till Göteborg för att bygga montern till Bokmässan. Jag bara kräktes och ramlade omkull. Så hemskt sjuk jag var. Då skulle jag dessutom hålla seminarium och bli fotograferad för tidningen Må Bra. Inte ser jag ut att må så värst bra på bilderna.

En kul sak vid den fotograferingen var att fotografen hade valt att jag skulle göra yoga mitt i foajen till Gothia Tower hotell, utanför hissdörrarna.

När fotografen höll på kom Gösta Ekman ut från hissen och undrade vad jag höll på med. Jag förstår honom. Där satt jag och mediterade mitt bland alla människor. Att meditera gick inte så bra som du kanske ser av mitt rödflammiga ansikte. Jag mådde inte bra.

Jag har varit och pratat på Kalmar Slott tillsammans med flera andra författare. Dagen innan föreläsningen, som skedde en lördagskväll, blev jag sjuk med hög feber. Det var den 20 november. Jag ställde inte in utan genomförde föreläsningen, vilket hämnade sig genom att jag blev rejält sjuk och inte är riktigt okej ännu. Febern är borta sedan några dagar, energin har börjat återvända, men rösten är fortfarande försvunnen. I stort sett alla julsigneringarna fick ställas in. Åh, vad sjuk jag har varit.

Även om det har varit ett eländigt år har skrivandet hållit ihop mig. Jag har lyckats prestera fyra böcker.

Staden på andra sidan Kompassen, första boken i en fantasyserie.

Sveriges Pompeji Sandby borgs öde, 3:e boken i Theo- och Ramonaäventyr. En bok jag tyckte mycket om att skriva.

Min andra skrivbok, Att hitta glädje i skrivandet, som jag använder mig under sommarens skrivarkurser.

TudorRosen Kampen om makten, 20:e historiska äventyrsromanen om Theo och Ramona. En bok som höll på att inte bli klar på grund av pappas död. Men jag fick till det ändå. Här kan du läsa mer om hur jag bearbetade sorgen genom att skriva boken: När sorgen dödar orden.

Ja, det var 2015. Jag ser fram emot ett nytt, fräscht år, utan sorger och bedrövelser. Jag har bestämt mig för att utesluta socker ur kosten för att se om jag håller mig friskare. Dödsfall kan jag inte göra något åt, däremot kommer vi att skaffa en ny hund. Men det tar lite tid. Vi har inte sörjt färdigt ännu.

Vill tacka alla mina vänner, läsare och fans för att ni finns där. Det är ni, tillsammans med skrivandet, som fått mig att hålla samman under det här året. Att inte ge upp och bara lägga mig ner för att aldrig mer stiga upp. För så har det känts många gånger.

Jag hoppas att vi ses någon gång under 2016. Och jag önskar er alla ett

GOTT NYTT ÅR

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Tickie är en änglahund

 Idag, den 21 december 2015, dog vår älskade Tickie, 11 år.

Det har varit ett hemskt år, med två av mina hundar som har dött, Pluto och Tickie, min pappa som dog i juni, min svåger som dog i november och hans hustru,  min svägerska, som dog för endast en vecka sedan, strax efter hennes mans begravning.

Tickie var pigg in i det sista och såg ut som en liten valp.

Vi har alltid kallat Tickie för "lilla monstret" eftersom det var hon som med järnhand styrde över alla våra Berner Sennenhundar. Här har Tickie nyligen kommit till vår familj och bekantar sig med övriga familjemedlemmar.

Tickie var en fin utställningshund och när hon inte var klippt och i utställningspäls såg hon ut som ovan.

Tickie har alltid älskat att träna. Imorse skällde hon uppmuntrande på mig, så vi tog en liten träningsrunda innan det var dags att åka till veterinären.

Balansgång på brädan fixade hon fortfarande, trots att den var hal och har blivit betydligt smalare under de 11 år som Tickie och de andra hundarna har tränat på den.

Trots att hon sedan i somras har varit helt blind hittade hon ändå sina träningsstenar. Här tillsammans med Tudor som väntar på sin tur att gå upp på stenen. Tickie bestämmer.

Älskar den här bilden som jag tog igår. Det är Tickie, pigg, glad och träningsvillig.

I helgen har Tickie varit trött och sovit mycket. Hon har tumörer och har svårt att uträtta sina behov. Det kändes tufft att ta bort henne, men jag vill inte att mina hundar ska lida. Så trots att jag sitter här och gråter floder vet jag att hon nu inte behöver kämpa mer.

För en kämpe har hon alltid varit. Hon har varit på massor av utställningar, vi har tävlat i agility och tränat rallylydnad. Hos veterinären idag kämpade hon mot den lugnande sprutan så hon fick en till. Även den kämpade hon emot. Jag la mig på golvet och omfamnade henne. Till slut somnade hon in i min famn.

Älskade Tickie är nu en änglahund och det är redan grymt tomt utan henne.

Tudor springer omkring och letar efter henne, ska komma in, ska springa ut, skäller och är stressad. "Valpen" i familjen måste plötsligt bli vuxen och ta över ansvaret att vakta huset.

Det här året vill jag verkligen inte ha tillbaka...

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Signering hos Akademibokhandeln Center Syd nyinvigning av köpcentret och stormen Gorm

Nyinvigning av Center Syd köpcentrum i Löddeköpinge
Igår var jag och signerade hos Johan i Akademibokhandeln Center Syd utanför Löddeköpinge i Skåne. Det har byggts en hel del de senaste året. Nu är allt klart och i fyra dagar var det fullt av jippon, extraerbjudanden och många spännande saker.

När jag kom visade Johan mig runt i den nyaste delen av köpcentret. Så fint det var. Vad passade bättre än att föreviga den alltid lika glada bokhandlaren tillsammans med en guldgran.

Johan berättade att det var riktiga blommor som täckte väggarna. Jag tänkte genast på Singapore och upplevelserna där. Hela staden var täckt av levande blommor. Det kändes inte som om jag var mitt inne i en storstad. Lite senare, när jag satt och åt, kom det folk och undrade om det verkligen kunde vara riktiga blommor på väggen, jag visste svaret.

Sagotanter
De här härliga unga kvinnorna gick omkring och drog var sin skrinda. De var sagotanter. De stannade till utanför min signeringsplats, bredde ut filtar de hade i skrindorna, samlade ihop barn och berättade sagor för dem. Sedan fortsatte de vidare till en ny plats. Vilket fint initiativ. Något som imponerade stort på mig var hur barnvänligt det ombyggda köpcentret var. Här fanns en riktig äventyrspark för barnen, när jag kikade in fick det mig att önska att jag var barn på nytt.

En idérik ung kvinna, Dominiq, kom på besök. Hon har gått skrivarkurs för mig och har hur många berättelser som helst inom sig. Alltid lika färggrann och vacker.

Som du säkert vet är jag aktiv på nätet och har haft kontakt med många personer i flera år. En av dem är Nettan från Malmö. I söndags var första gången vi möttes. Jag blev så glad när hon kom och överraskade mig. Lika go i verkligheten som på nätet.

När jag ser fotot på mig och Dominiq förmanade jag mig själv, jag menar... Det är jag som trycker på avtryckaren, ändå kan jag inte låta bli att prata medan jag fotograferar. Påminnelse till mig själv: "Var tyst nästa gång du ska fota dig själv!"

Hasse Andersson och Kvinnaböske band

Hasse Andersson och Kvinnaböske band spelade i köpcentret. Jag tyckte det var lite tråkigt att jag inte kunde gå och lyssna. Men när jag ett par timmar senare var färdig med signeringen satt Hasse fortfarande och signerade skivor.

Jag hade en fantastisk dag på Center Syd. Johan och hans härliga personal som ser till att allt flyter, underbara, positiva kunder som stannade till för en pratstund, köpa böcker, och ge kramar. Kära vänner som kom på besök, ja tiden gick så fort att jag med förvåning såg att klockan var slagen och jag skulle sluta signera. Jag hade alldeles nyss hade kommit. Iallafall kändes det så, trots att jag hade signerat i tre timmar.

Den bok som sålde mest under söndagens signering var TudorRosen Kampen om makten, som med sitt vackra omslag lockade många nya läsare.


En sak är säker, jag tänker åka till Center Syd till våren, utan att signera, för jag vill gå omkring och njuta av alla fina butiker som finns där, frossa i den mexikanska buffén och drömma mig tillbaka till min Mexikoresa, kanske köpa något vårfint, eller bara vara för en dag.

Jag fick en jättefin present av bokhandlare Johan, min allra första filofax. Här ska jag lägga in alla föreläsningar och signeringar. Ska utforska den och plocka bort allt onödigt, för den här ska i fortsättningen följa med mig på mina resor så jag har full kontroll när någon förhör sig om en eventuell bokning.

Stormen Gorm
När jag kom hem från signeringen var det bara att börja ladda för stormen Gorm. En timma innan stormen började blev hundarna rastlösa och vankade av och an. Jag förstod att stormen var i antågan och skyndade mig att rasta dem.

När stormen sedan kom var det som om den försökte lyfta min lilla skrivarstuga på 50 kvm. 45 sekundmeter hörde jag på radion att det var i vindbyarna. Det lät som om brädorna var på väg att slitas av väggen. Det dånade och lät. Tudor som fick uppleva sin första storm, vankade rastlöst fram och tillbaka och kom ständigt till mig och ville tröstas. Till slut gick jag och la mig, för att få Tudor att slå sig till ro, något han gjorde. Eftersom jag var rädd kände han av min rädsla och det gjorde honom inte lugnare.

När jag låg i sängen kändes det ännu värre, eftersom vinden kastade sig mot ytterväggen till sovrummet. Har jag berättat att stugan inte är vinterbonad? Det innebar att friska vindar letade sig in genom väggen och svepte runt i sovrummet. Jag kände mig som Dorothy i Trollkarlen från Oz och var nästan beredd på att huset skulle lyfta och försvinna in i en annan värld. Jag och min fantasi!

På morgonen var det fortfarande mörkt när jag släppte ut hundarna, efter bara några timmars sömn. Snöskyffeln hade fått sig en rejäl flygtur, en gren hade blåst ned från trädet. Annars var det lugnt. Jag somnade om tills telefonen ringde. Det var maken, som fortfarande är kvar i Blekinge, som undrade om jag hade överlevt stormen. Hemma hade takpannor blåst ner. Hos grannen hade ett stort träd vällt och lagt sina grenar över en av grannens bilar.

Jag tog en promenad med hundarna. Grannens hundar skällde vilt. Något jag inte är van vid att höra. På vägen hem stack Tudor i förväg, lockad av skällandet. När jag kom fram till stugan stod Tudor och kikade bort över gärdet mot grannens tomt. Då fick jag se att den stora baggen hade tagit sig in i hundgården och attackerade en av hundarna, som vilt skällande hoppande undan.

Jag fick in mina hundar i huset, ringde grannen som inte svarade. Okej, jag fixar det här själv, tänkte jag och stövlade bort mot gården. Jag förberedde mig på att både bli biten av hunden och stångad av baggen. Då ringde grannen. Det visade sig att sonen var hemma. Lagom tills jag kom fram till gården kom han ut. Jag hann fram först till hunden och baggen. Lockade på hunden som lättad vände ryggen åt baggen och skyndade mot mig, jag backade och fortsatte locka, tills lillhusse lyckades få tag om hunden och dra in henne.

Jag har upplevt många stormar nere i Skåne. Förra gången föll en stor björk över parkeringen där min bil hade stått några timmar tidigare, men något hade fått mig att flytta bilden. Nu vilade bara yttersta grenverket över motorhuven på bilen. Den gången ryckte grannen ut med motorsåg mitt i virvlande storm och hjälpte mig befria bilen, eftersom ännu en björk såg ut att vara på väg mot bilen. Glad att jag idag kunde återgälda lite av allt det grannen har gjort för mig.

I lördags var jag och signerade i Helsingborg. Redan då var det hemskt väder, med blåst och regn som kom vertikalt. Inte många kunder i butiken den dagen.

Med andra ord har det varit en dramatisk helg. Det blåser fortfarande rejält. Jag tänker stänga ned internet ett par timmar och försvinna bort i fantasin och skriva på Mördande foto. Dessutom tror jag att jag måste pussa rätt mycket på Tudor och Tickie idag. Mina trofasta vänner i stormen.

Ha en fortsatt fin dag!

Missa inte morgonens blogginlägg där jag visar dig det färdiga omslaget till Döden på Island och berättar mer om boken.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Min Berner Sennehund Tudor fyller ett år idag

Det var aldrig meningen att vi skulle köpa någon ny hund 2013, men så dog vår älskade Tola, egen uppfödning, och tomrummet blev oändligt stort. Jag kontaktade min vän Lena Westerlund på Clangulas kennel, för att vara ute i god tid. Det visade sig att hennes tik var parad och snart skulle ha valpar. Oj, det gick lite för fort. Trots att jag skulle vara borta mycket, Bokmässan i Göteborg och föreläsningsresa på Island, samt min vanliga julsignering, tackade jag ja till en valp.

Mitt första möte med Tudor, en självständig liten valp, som inte hade något emot att ligga alldeles för sig själv. Här fyra veckor.

Foto Lena Westerlund

Vem kan motstå en sådan här liten sötnos, Tudor fem veckor.

Så var det dags att hämta hem det lilla knytet, här är Tudor åtta veckor. Redan från början lade jag ut bilder på honom på Facebook och Twitter. Du hittar honom under hastagg #Tudorvalpen.

Nyss hemkommen är Tudor mindre än vår nyklippta PON Tickie, men det skulle inte dröja länge innan han hade vuxit om henne. Till hennes förtret.

Här sitter Tudor på trappan till vårt hus, en ny värld har öppnat sig för honom, det är mycket att ta in. Oj, vad söt han var när han var så här liten!

Tiden går fort, och Tudor växer. Här är han tillsammans med vår äldsta hane Pluto, också egen uppfödning.

Tudor avgudar Pluto och gör allt som han gör. Helst vill han ligga så nära som möjligt. Än så länge får de nästan plats på samma biabädd.

Till slut har Tudor vuxit så att han bara kan ligga på kanten till Plutos säng.

Nu har han även vuxit förbi Tickie. Det är mina hejdande fingrar du ser i nedre vänstra hörnet. Inte lätt att få ett busfrö att stå still någon längre stund.

Det här är Plutos soffa. Den har han älskat alltsedan han var valp. Här ligger han och blir gosad, borstad och får klorna klippta. Tudor har än så länge blivit lyft upp till soffan när han skulle bli ompysslad. Han har verkligen försökt komma upp själv, men än så länge har det inte fungerat.

Tudor är alltid nära Pluto, om det inte är jakt på mat som gäller, för då följer han Tickie, hon vet vad som går att äta, kattskit, kastanjer, ekollon, mullvadar och annat smått och gott.

När det är varmt ligger Tudor och Pluto på svalaste platsen i huset, pannrummet. Visst låter det konstigt? Det är nämligen så att betonggolvet är svalt, trots att pannan värmer.

Nu har Tudor uppnått den ålder då det mest är ben, som tydligt syns på den här bilden.

Tickie låter sig inte charmas av Tudor, utan håller honom i schack när han vill leka. Pluto däremot är en bra lekkamrat.

Tudor älskar snö. När första snön föll försökte han slicka i sig all snö, åt det som glass. Här är han tillsammans med Tickie, Doris (grannens hund) och Pluto som tycker att Doris är mycket intressant och söt.

Tjejer är ingenting för Tudor som föredrar att busa i snön.

Benen tycks bara bli längre och längre...

Vilken fröjd, Tudor får ligga tillsammans med Pluto i valprummet, den bäddsoffa där Pluto är född i, den är verkligen han soffa. Tickie står besviken och ser om det möjligtvis inte finns plats för även henne i soffan. Men icke säger Tudor, som stolt vilar tillsammans med Pluto.

Tudor är mycket duktig på att hjälpa till i trädgården. Han drar grenar till brasan. Helst vill han dra de grenar som jag bär på, men ibland bär han sin egen gren hela vägen. Duktig Tudor!

Nu har Tudor blivit åtta månader och får ge sig ut på sin första skogspromenad. Så spännande och lite läskigt. Kompisarna Tickie och Pluto är också med.

Tudor älskar öppna vidder och springer gärna i full galopp.

Pluto som är äldre och förståndigare, snart 9 år, visar Tudor att det visst går att bara gå i lugnt tempo och utforska omgivningarna.

Tickie, 10 år, försöker hålla jämna steg med Tudorvalpen på ängen, men det är inte så lätt.

I vårt hus har vi fredade, hundfria zoner, det är gästrummet, sovrummet och vardagsrummet. Med närmare 260 kvm är det ändå gott om plats för hundarna. Varje kväll vid 20-tiden kommer Tudor och sätter sig vid staketet in till vardagsrummet. Då ser han på mig med sin hypnotiska blick, då är det Tudorkelstund, något jag har lärt honom alltsedan han anlände till oss. Då är det bara Tudor och matte och han älskar det!

Tudor har nu vuxit om Pluto på höjden, han har börjat lyfta på benet och börjar bli stor pojke. Fortfarande har pojkarna lika roligt med varandra, inget bråk.

Äntligen har Tudors ben blivit så långa att han kan hoppa upp själv på soffan, något Pluto inte alls tycker är kul. Tickie sitter gärna nedanför och tittar på pojkarna. Hon tycker inte alls om soffan, för där får man klorna klippta...

"Kom igen! Jag vill leka!" säger Tudor och Pluto låtsas som om han varken ser eller hör.

Den lilla ulliga, kramgoa valpen har nu blivit en stor kramgo kille på 9 månader. Fluffet vid öronen ska snart bort, så att han ser vuxen ut. Uppfödaren förfasas varje gång hon ser bilderna på Tudor med fluffet kvar...

Jag håller däremot kvar vid fluffet ännu ett tag, för så länge det är kvar är han min lilla goa nallebjörn Tudor.

Ändå inser jag att han nu börjar bli stor och mycket likt en ståtlig arabhingst, ja mycket vackrare faktiskt!

Tudor snart 10 månader. Det mesta av fluffet vid öronen är borta, men än finns det en del kvar att ta bort.

På en månad  har han maffat till sig i kroppen och börjar nu se vuxen ut, min lilla Tudorvalp.

Alltid lika pigg och glad, alltid full av spring på promenaderna. En underbar "liten" krabat.

Tudor älskar att hjälpa mig att bära pinnar när jag bär sly till brasan. Fast egentligen tycker han bara om att stjäla pinnarna från mig och sedan busa med dem, som här på bilden.

Det är inte alltid lätt att vara minst i familjen, ibland kan det gå riktigt illa, som den här gången. En skarp tillsägelse från en av de vuxna hundarna resulterade i att Tudors öra delades i två delar. Så mycket blod ett öra kan innehålla, det var blod på mig, väggar, golv och Tudor. Här är han just hemkommen från Djursjukhuset i Växjö där de sydde ihop örat.

Här ser du lite hur örat ser ut. Eftersom jag gärna vill ställa ut honom rakade de minimum med päls från örat och sydde det fint.

Tudor är ingen liten valp längre, utan en riktigt maffig fin kille.

Tudor närmast i bild, sedan Tickie och Pluto. Jämför de översta bilderna där Tudor är mindre än Tickie... Tänk så fort det går!

 Örat har läkt jättefint. Om en vecka ska stygnen tas.

Det här är en favoritplats. Här låg Tudor även ofta som valp. Svalt och skönt på plattorna.

Här är Tudor med sina flockkompisar, från vänster Tickie, Pluto och Tudor.

En ettåring springer över en sommaräng, kan det bli vackrare än så här?

Nu är Tudor störst i hundflocken, även om han är minst i rangordningen. Han har ännu en hel del att lära. Han är jätteduktig på inkallning och kommer direkt. Han hämtar saker när man ber honom och han har börjat lära sig att plocka ur tvättmaskinen. Han hjälper fortfarande till att dra grenar och bära ved och han har varit ute på en lite joggingtur med sin matte. Mest träning i att springa fint när jag sprang lite då och då under promenaden. Tudor älskade det.

Ser fram emot många underbara år med denna urmysiga lilla bernervalp, nej just det, han är ingen valp längre, han är ett år idag. Grattis på födelsedagen älskade Tudor!

Samtliga foton, förutom ett, har jag, Kim M Kimselius, tagit. Tudors fullständiga namn är Clangulas Tudor. 

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 27 böcker. Foto Bertil Knoester.