Skrivarbloggen Kim M. Kimselius: Brukshundsklubben

Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med 60 böcker.

Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.

Håller distanskurser i skrivandet samt skrivkurser på Färgargården i Blekinge och Studieförbundet Vuxenskolan Karlskrona.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

Visar inlägg med etikett Brukshundsklubben. Visa alla inlägg

måndag 30 september 2019

Kooikerhunden Kotten testar Rallylydnad

Kooikerhunden Kotten testar Rallylydnad

Den här veckan har Kotten haft avslutningsprov på kursen. Just den dagen var han ur humör. Han ville inte ligga, han ville inte göra någonting hemma. Han kändes lite varm och jag anade att han hade ätit alltför mycket hjortbajs. För även om jag försöker ta bort det så fort djuren har varit inne i trädgården, hinner hundarna alltid hitta bajset före mig och sluka så mycket de bara kan. Men hur som helst, trots att han var ur form klarade han avslutningsproven, förutom att han inte ville ligga kvar, men han la sig i alla fall på kommando, och gjorde allting annat rätt också. Han är helt underbar.

Kottens favoritplats när jag jobbar på bottenvåningen. Min fot är en bra huvudkudde.

Soffan i glasgången som vi har som gosesoffa och klippa-klo-soffa, tycker Kotten är bra att leka på.

Varje dag tar vi minst en runda runt vår 2 tunnland stora tomt. I skogsdelen har vi naturliga agilityhinder i form av stenar och balansbrädor. Något som hundarna älskar. Även om Kotten på just den här bilden fick syn på fåglar längre bort och stack iväg sekunden efter att bilden tagits.

Därför var det bara Kiara kvar på stenen.

En annan sten på promenaden och nya fåglar som fångat Kottens uppmärksamhet. Han glömmer helt att hoppa upp på stenen ända tills jag ger honom kommandot.

Här är det balansträning som gäller.

Jag har aldrig behövt lära Kotten att gå på balansbrädan, Kiara har gått först och han har följt efter.

För Kiara är det ibland svårt när brädorna är hala, men för Kotten är det lätt eftersom han har betydligt mindre tassar än Kiara.

Underbara Kiara.

Det var som sagt avslutning på fortsättningskursen hos Ronneby Brukshundsklubb. Bilden har jag lånat av instruktören Alf. För en gång skull är både Jan och jag med på bilden, och alla härliga kurskamrater.

Eftersom Kottens kurs är slut och Kiara älskar Rallylydnad, bestämde jag mig för att Kotten skulle få prova på det i söndags.

Medan jag satte upp skyltarna i en bana roade Kotten och Kiara sig med att brottas.

....

När banan väl var byggd, fick båda hundarna gå in, sedan fick de gå kopplade en och en och göra banan. Kiara har gått fortsättningskurs i Rallylydnad och kan egentligen gå utan koppel, men jag har bestämt mig för att börja från början med henne, eftersom hon slarvar en hel del nuförtiden.

Även om det var allra första gången Kotten gick efter rallyskyltarna uppförde han sig exemplariskt. Okej, han kan fortfarande inte ligga still så jag kan gå runt honom, men jag tränar ett litet steg i taget. Till slut kommer vi att vara där. Kotten är lättlärd.

Efter att båda hundarna hade gått rallybanan fick de komma ut och leka igen. Kiara och Kotten lekte kurragömma. Jag satt på en stol och såg hur Kotten gömde sig bakom en buske och anföll Kiara när hon gick förbi, hur Kiara ställde sig bakom småträden och väntade på att Kotten skulle hitta henne... Till slut begick Kiara misstaget att lägga sig under trappan, där blev hon ett lätt "byte" för Kotten.

Jag håller just nu på att läsa en bok om Kooikerhunden, på norska. Den köpte jag av uppfödaren till Kotten samma dag som jag hämtade honom. Egentligen borde jag ha läst boken då, men jag hade så många böcker att skriva att det helt enkelt inte blev av. Nu läser jag med stort nöje och njuter av att ta del hur andfällorna i Holland ser ut där Kooikerhundarna arbetar, olika beteende som Kooikerhundarna har, även om jag redan visste en hel del av det, eftersom uppfödaren har påtalat det, men även för att jag har lärt känna rasen genom Kotten.

Igår eftermiddag regnade det. Hundarna ville vara inne. Kotten roade sig med att hoppa över Kiara som låg i dörröppningen mellan köket och hallen. Ingen bild på det, eftersom jag satt och hackade chili och inte ville röra något annat än chilifrukterna. Det svider rätt rejält när man får chili i ögonen. Därför gäller det att röra så lite saker som möjligt, som inte har med hackandet av chilin att göra.

Eftersom Kottens kurs är slut väntar nya utmaningar. Vi kommer att åka upp till Brukshundklubben för att träna på tisdagar. Kanske blir Kottens nya kurs Rallylydnad till våren? Vi får se.

Nu ska jag skriva på min senaste bok Silverskatten vid Johannishus slott.

måndag 23 september 2019

Kooikerhunden Kotten ute i spårskogen

Kooikerhunden Kotten ute i spårskogen

Den här veckan har Kotten varit på Brukshundklubben flera gånger och varit ute i spårskogen. Eftersom jag har varit iväg en hel del har det inte blivit så många foton tagna, jag har lagt fokus på att träna hundarna de stunder jag har varit hemma.

Det här är Kottens absoluta favoritplats. Transportburen av tyg, som min PON Tickie vann på en utställning för många år sedan. Sedan första dagen hemma hos oss har Kotten sovit i den här. När vi har varit iväg och sovit borta har tygburen fått följa med och Kotten har sovit gott. Nuförtiden står den bredvid mitt skrivbord. Kotten har full uppsikt över mig och sover lugnt och skönt så länge jag sitter still. När han vaknar sätter han upp tassarna på mitt ben och säger "Kom igen, matte! Dags att göra något kul!" Och då gör vi det.

På måndagskvällar håller jag kurs i Aktiv med hund. Då brukar hundarna få följa med. På tisdagskvällarna är det allmän träning, då är vi också på Brukshundsklubben och på onsdagarna har Kotten sin lydnadskurs. När jag har packat väskan och förberett bilen sätter sig hundarna på plats och väntar på att det ska bli dags att åka.

Just den här dagen packade jag ut några saker redan vid lunchtid. Hundarna satt snällt och väntade.
Kommer hon aldrig...

De blir mer och mer uppgivna över att jag aldrig kommer ut så att vi kan åka iväg.

Till slut ger de upp och kommer in för att hämta mig.

I torsdags var jag iväg hela dagen. När jag parkerade bilen såg jag i backspegeln att Kiara och Kotten satt och väntade på mig. Innan jag hade fått upp kameran hade Kiara sprungit till grinden, medan Kotten satt kvar och iakttog bilen.

Så här vacker var solnedgången en kväll när vi var i Ronneby på besök. Även om färgen i verkligheten var mycket rödare.

På söndagsmorgonen var det dags för spårträning ute i skogarna vid Karlsnäs tillsammans med Kottens kurskamrater och instruktörerna Alf och Helen.

Kotten hade en alldeles nyinköpt spårsele. När jag satte på den hemma för att vänja honom, stack han in framdelen i munnen och jag tänkte att han kanske skulle bli en sökhund med markeringsrulle i halsbandet... Hmmm. Husse och Kiara var med och den sistnämnda stämde upp i ett tjut när Kotten och jag gav oss ut i skogen för att spåra. Det gick inte så bra, för Kottens uppmärksamhet var hos Kiara. Men efter att Kiara hade fått gå tillbaka till bilen spårade Kotten galant hela vägen.

Det var en lång dag i Karlsnässkogen, som avslutades med lydnadsträning på fotbollsplanen. När vi kom hem rusade Kotten in i biabädden och rullade runt och lät, överlycklig över att vara hemma igen.

Jag tog upp kameran för att filma hur han uppförde sig, men han stillnade i samma sekund. Förmodligen ville han inte att någon skulle få se hur han bar sig åt. Så charmigt.

torsdag 25 april 2019

Jisses vilken dag

Jisses vilken dag

Som jag berättade om igår morse hade jag en riktigt dålig tisdag med rejäl migrän som gjorde mig sängliggande tisdag eftermiddag.

Därför var jag inte alltför pigg när jag vaknade på onsdag morgon. Jag hade något som jag kallar för "migränbaksmälla". Det är när den värsta värken har avtagit, jag känner i kroppen att jag har ätit många värktabletter och huvudet inte riktigt hänger med, eftersom jag fortfarande har ont i huvudet. Men en helt annan smärta och liksom bortdomnad.

Av den anledningen bestämde jag mig för att ta det lugnt igår, onsdag. Jag gick inte in och läste mejlen, jag hade telefonen på flygläge och jag läste inte min filofax.

Något som senare fick min man att utbrista: "Du har inte filofaxen för att det är roligt att skriva in saker du ska göra, du har den för att du ska komma ihåg att göra sakerna också."

Så var det nämligen... Genom att jag inte läste min filofax glömde jag av något väldigt viktigt som jag skulle göra den dagen.

Tills telefonsamtalet kom: "Var är du? Vi börjar bli oroliga!"

I den sekunden, när jag hörde rösten och frågan den ställde insåg jag var jag borde vara just då: I Karlshamn, på Lokstallarna, för att stå framför publik och föreläsa inom kort.

Jag ropade "Jag kommer om en timma!"

Jan frågade vad jag skulle ha med mig, han packade min väska, jag satte upp mitt smutsiga hår, och hoppade i nya kläder. När jag skulle måla mig kom Jan in och sa "Du är fin som du är!" Det tjänade jag en hel del tid på, så jag tog den packade väskan och hoppade in i bilen. 50 minuter senare sjönk jag ned på stolen framför Anna Hörjel och Astrid Selling, för att kort därefter stå på scen tillsammans med dem. De hade förberett vad vi skulle säga tillsammans, i telefon hade vi tidigare diskuterat upplägget. Under resan till Karlshamn hade jag jobbat fram vad jag skulle säga på scen.

Mer huvudvärkstabletter, för nu började huvudvärken öka på grund av stressen.

Vårt framträdande blev mycket lyckat. Vilken trio! Jag tror inte någon tänkte på att jag inte var nyduschad, sminkad och att håret borde ha tvättats. Jag log och gjorde allt för att de skulle fokusera på mina ord och inte mitt utseende. Tack och lov var det första Anna sa när jag klev in genom dörren "Wow, vilka snygga kläder du har!" Tror inte jag tackade henne för det, utan jag bara svarade: "Okej, hur gör vi?"

Som om det inte räckte med det här, insåg jag när jag satte mig i bilen för att köra hem, att jag förmodligen inte skulle orka att åka till hundklubben för kursen med Kiara. Samtidigt ville jag gärna, eftersom jag vet att jag hämtar energi där. Jag ringde Jan och sa att jag var på väg. Han lovade ha maten klar. En kvart hade jag på mig. Tack och lov för att jag hade packat väskan till Kiara kvällen innan. Jag åt, körde till brukshundsklubben medan huvudet dunkade. Hela tiden funderade jag på att vända och jag sa till mig själv att jag fick lov att vända så fort jag kom fram, ifall jag inte orkade.

En förstående kursledare som lät mig gå ett lätt, tidigt spår för att sedan återvända till klubbstugan, medan de andra arbetade vidare i skogen. Jag intog nya huvudvärkstabletter och kände hur stressen rann av mig. Jag älskar att vara på brukshundsklubben, alla trevliga människor, mina hundar blir så glada och jag bara är. Okej, jag jobbar med hundarna också. Något som var rätt jobbigt igår när huvudet inte riktigt hängde med. Men som jag sa till Anna och Astrid tidigare den dagen "Om jag har kunnat genomföra Bokmässan under fyra dagar med ett sönderslaget, nyopererat knä, då klarar jag allt."

Nu vet jag att du kommer att säga att jag ska vara rädd om mig, ta det lugnare och så vidare. Men det var just det jag försökte göra igår då allt blev så fel.

Idag har jag tagit det lugnt. Därför skrev jag inte blogginlägget det första jag gjorde, utan tog hundpromenad, tagit det lugnt och bara varit. Den blixtrande huvudvärk jag hade imorse har försvunnit och nu är jag laddad att åka till brukshundsklubben ikväll igen. Den här gången är det Kotten som ska få jobba och gå spår i skogen.

Nu har jag lovat mig själv att ALLTID titta i filofaxen kvällen innan. Om inte annat så påminner Jan mig till frukost varje dag och frågar om jag har något annat inbokat.

Du ska veta att det har aldrig någonsin tidigare hänt att jag har glömt av ett uppdrag. Men någon gång ska ju vara den första sägs det... Jag hoppas innerligt att det också var den sista.

Kramisar Kim

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius

Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!