Föreläsning i Uddevalla på Äsperödsskolan och Ramnerödsskolan

För andra året i rad besökte jag Äsperödskolan i Uddevalla. Förra året avslutade bibliotekarien Mariann mitt besök med att säga "Nu när vi har lärt känna dig vill vi inte ha någon annan författare." Ord som gjorde mig oändligt glad. När sedan bokning inför 2014 kom direkt höstterminen hade börjat blev jag mycket glad.

Bibliotekarien Mariann

Jag fick även ett härligt mottagande på hotel Sköna Rum, där ägaren Bart och jag hade ett långt och givande samtal över en kopp te när jag anlände dagen före föreläsningen.


På Äsperödsskolan talade jag för fyra klasser. Vid lunchen tog Mariann och Birgitta med mig ut på ett mysigt konditori, som i mitt tycke mer var en restaurang. Huset låg vid havet och jag önskade så att inte regnet hade vräkt ned, för utsikten var ljuvlig.

Det hade regnat hela resan från Blekinge till Uddevalla och det fortsatte regna under hela min vistelse.

På Äsperödsskolan mötte jag även detta år Särskolan, en del av dem hade jag träffat förra året och jag fick många goa kramar av eleverna.

Här ser du Mayafolkets Hemlighet, Snapphanar, Den där dagen, Riddarsvärdet och Kimberlie Främlingar.

På flykt från andra världskrigets fasa

På biblioteket var mina böcker utställda och det klack till i mig av glädje när jag såg böckerna och skylten om mitt besök. Ja, det var ännu ett härligt besök på Äsperödsskola.

Dagen därpå föreläste jag fyra lektioner på Ramnerödsskola. De hade hört om mitt besök på Äsperödsskolan förra året och hade nu bokat mig. Här ser du gården utanför biblioteket där jag föreläste. Regndroppar på rutan.

Bibliotekarien Jennie hade ställt upp mina böcker och gjort reklam för dem inför mitt besök.

Här fanns Faraos förbannelse, Tillbaka till Pompeji och Theos Pompeji, de enda titlar som fanns på skolan.

Eftersom jag föreläste på biblioteket under alla lektionerna hann jag kika ut genom fönstret när jag inväntade nya klasser.

Älskar Uddevallas omgivningar, kullarna, utsikten och havets närvaro. Tyvärr vräkte regnet ned och det blev inga längre promenader, istället ägnade jag mig åt att uppsöka de olika butikerna i centrum, något jag inte tog mig tid till förra gången. Förra året utforskade jag Skansberget.

Även bibliotekarien Jennie på Ramnerödsskolan var mycket nöjd med mina föreläsningar och talade entusiastiskt om nästa års bokning av mig. Något som gjorde mig mycket glad, för jag återkommer gärna till Uddevalla, förhoppningsvis i bättre väder.

Jag älskar att vara författare, att få sprida läs- och skrivglädje till åhörarna. Dessutom ger mitt författarskap mig möjlighet att få besöka nya platser, träffa nya människor och få nya vänner. Längtar redan tillbaka till Uddevalla.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Skansberget i Uddevalla, en fantastisk plats!

Den 16-17 april besökte jag Uddevalla när jag skulle föreläsa på Äsperödsskolan. Jag bodde jättefint på Hotell Sköna Rum, som jag berättade om i gårdagens blogginlägg. Dagen jag anlände till Uddevalla var jag stel i kroppen efter fem timmars bilkörning och ville ta en promenad. Hotellägaren föreslog att jag skulle ta bilen till havspromenaden, men jag var trött på bilkörning och gav mig av ut på egen hand för att upptäcka staden.

Som vanligt gick jag på intuition och när skylten, Skansberget, dök upp blev jag nyfiken. Jag har skrivit två böcker om 1600-talet och Snapphanetiden: Snapphanar och Snapphaneresan och vet mycket väl vad en skans är för något. Upptäckarivern tog överhand och jag gav mig av mot berget för att utforska.

Här ser du var Skansberget ligger. Kartan har jag hämtat från Uddevalla Kommuns Hemsida. Övriga foton på den här sidan av Skansberget har jag, Kim M Kimselius, tagit.

Bohuslän var Norges sydligaste och mest utsatta landsända. Efter att svenska trupper för fjärde gången bränt Uddevalla samt Kongahälla, beordrade 1612 den dansk-norske kungen, Kristian IV invånarna att börja bygga en befästning i Uddevalla. De första kända försvarsverken byggdes på Skansberget. Mot fjorden störtade de branta bergssidorna rakt ned i vattnet och gav bra skydd.

Det var oroliga tider i gränslandet Bohuslän. Kungen satt i Danmark, i Sverige hade Gustav II Adolf just beträtt tronen.

Vad man vet har befästningen enbart använts i strid på 1600-talet. Kalmarkriget rasade och svenskarna hade bränt nästan 600 gårdar över hela Bohuslän.

Fram till 1644 hade de också bränt ned Uddevalla fem gånger. Ansvaret för skansen har vilat på berömda fältherrar, bland andra dansken Gyldenlöwe och svenskarna Magnus Gabriel de la Gardie, Gustaf Stenbock och Rutger von Ascheberg.

Mot 1600-talets slut förföll befästningen allt mer. Under Karl II:s krig i början av 1700-talet gjordes viss upprustning, men den militära bemanningen var blygsam och den gamla vaktstugan som stod där fick tjäna som stadsfängelse.

1888 kunde man läsa i tidningen Bohusläningen att den röda fanan vajade på Skansberget. Den tillhörde "Göteborgs stufveri-fackförening, som hitländt med ångaren Färdig och deruppe slagit läger för dagen".

Fram till invigningen av Folkets Park användes Skansberget ofta vid demonstrationer. 1839 hade till exempel Uddevalla Rösträttsförening ett möte med 800 deltagare.

Hit har uddevallaborna också många gånger begivit sig för att hålla gökotta eller titta på friluftsteater.

I stadens tidigaste skede var berget platsen för en något annorlunda begivenhet, offentliga avrättningar och häxbränning. Det gamla namnet på Skansberget är Galgeberget.

Under depressionsåren på 1930-talet restaurerades vad som var kvar av vallarna och idag är hela Skansberget skyddat som fast fornlämning.

Trots att det ännu inte fanns några löv, eller blommor utslagna, var det soligt, varmt och +17 grader. Gräset var torrt och fint att sitta på, när jag slog mig ned med utsikt över Uddevalla stad, för att ringa min 90-årige far.

Jag funderade på hur det skulle se ut med vitsippor, eller kanske blåsippor i backarna.

Samtidigt kände jag mig lyckligt lottad som befann mig på denna plats när träden inte var utslagna, eftersom det gav mig fri utsikt åt alla väderstreck.

Jag hoppas innerligt att jag får besöka Uddevalla när våren har kommit lite längre, så jag får se Skansberget i en annan vårdräkt!

Att sitta på Skansberget efter den långa bilkörningen var en avkoppling för både kropp och själ. Även om kroppen fick kämpa på bra för att ta sig ända upp till toppen.

Här är lite information om Skansberget från Uddevalla Kommuns Hemsida:
Skansberget är det främsta av alla Uddevallas stadsberg. Det främsta för att det erbjuder en lättgången promenadslinga och en fin utsikt både över staden men också över hamn och fjord. Och för att det ingått i stadens försvar. Skansberget har varit platsen för blodiga bataljer men har också fungerat som en viktig mötesplats i långliga tider för ungdomen såväl som för arbetarrörelsen och många andra. 

Eftersom Skansberget under sin längsta tid varit en ö lämpade det sig som plats för en fornborg redan under folkvandringstiden. Det första kända namnet är Galleberget och syftade på avrättningsplatsen på toppen. Den 6 juni 1612 beordrade danske kung Kristian IV byggandet av de militära skansar som sedermera skulle ge berget dess namn. Efter bygget blev striderna om dessa och staden många. 

Den så kallade Gyldenlöwefejden 1675 - 1679 tog styggt på skansarna som rustades upp i början av 1700-talet. Ingen ytterligare krigshandling har dock ägt rum där sedan dess. År 1860 ägde trädplantering rum på berget och några år senare uppfördes utsiktspaviljongen Borgmästarens paraply. Den stod där till 1936. I 13 år var Restaurang Skansenstugan ett populärt nöjes- och dansetablissemang på bergets topp men 1963 brann den upp. Så i dag återstår på berget, förutom resterna av skansarna, Folkdansgillets stuga och Dalslandsstugan samt det av Hemvärnsföreningen renoverade skyttevärnet i nordväst. Informationsskyltar berättar mer om berget som lättast bestiges från Strömstadsvägen och Skansgatan.

Här är lite mer text från Natur och Fritid i Uddevalla:
Skansberget. Namnet antyder mycket riktigt läget för en skans, som byggdes under 1600-talet. Berget har haft sin betydelse inte bara i blodiga bataljer, utan också i fredliga sammanhang.

1850 undantogs från den årliga lutningen av stadens berg. Istället beslöts att plantera berget med bl.a. lärk och kastanj. När träden vuxit upp något och inte längre var så ömtåliga, tilläts Skansberget bli ett promenadstråk och blev verkligen ett av folket uppskattat sådant. Dåvarande borgmästaren O E Sandegren lät bygga en utsiktspaviljong på toppen. I folkmun kallades den Borgmästarens paraply. Den revs tyvärr 1936. Trädplanteringar till trots, var bergets siluett ännu runt sekelskiftet mycket kal och tydlig och är så än idag. Högst uppe på toppen fanns under 1950-talet en kaffestuga och en liten dansbana.

Lärkträden har vuxit till giganter, murresterna är ännu tydliga och promenadslingan för en runt hela det resliga berget. Skansberget är än idag ett populärt promenadstråk med traktens bästa utsikt över Byfjordens inre och Uddevallas centrala delar.

På Wikipedia kan du läsa mer fakta om Uddevalla och dess historia.

Hoppas du tyckte det var roligt att följa med mig på min föreläsningsresa. Nu kanske du förstår att jag tar varje tillfälle i akt att lära mig mer om historien runt den plats jag besöker. Vem vet, kanske jag en dag skriver om Uddevalla och dess historia!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Jag med några av mina 23 böcker. 
Foto Bertil Knoester.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Föreläsningsresa till Uddevalla och Äsperödsskolan med boende på underbara hotellet Sköna Rum

Äntligen kom jag iväg till Uddevalla, en föreläsningsresa jag hade längtat efter och sett fram emot. Tyvärr blev jag sjuk när det var dags och föreläsningen fick skjutas en bit framåt i tiden. Kanske var det ödet som bestämde så, för det blev snöstorm den dag jag egentligen skulle ha åkt hem från Uddevalla. Nu kom jag istället till Uddevalla i strålande solsken, +17 grader varmt och en knoppande vår.

Hotellets namn var Sköna Rum i Uddevalla och det lät lovande tyckte jag.

När jag sedan kom fram till hotellet blev jag ännu gladare, för så här såg det ut. Mitt rum är det du ser med brandstegen utanför.

Det var sannerligen ett skönt rum, som du ser på bilden. Ändå var det inte bara rummet som gjorde att jag kände att jag ville komma tillbaka, det var gästfriheten och hotellägaren Barts vänlighet. Dessutom var alla hotellgästerna mycket trevliga och jag hade många trevliga pratstunder under kvällen, tillsammans med gäster och hotellägaren.

Här ser du var hotellet låg och om du kikar mot Strömstadsvägen och grönområdet nedanför, så heter det Skansberget och den upplevelsen tänkte jag berätta mer för dig om i morgondagens blogginlägg!

Hotell Sköna Rum i Uddevalla är en plats dit jag skulle kunna tänka mig att åka för att bo ett tag för att skriva på en bok, så ljuvligt var det att bo där, mysigt, intimt och hjärtligt!

Det var inte för att bo och ha det skönt jag åkte till Uddevalla, utan för att föreläsa på Äsperödsskolan som firade 40 år.

En av de fyra föreläsningarna höll jag i skolans bibliotek, som även var en aula och samlingssal. Medan jag väntade på att särskolans elever skulle komma, satt jag och skrev autografer. Då kom förstaklassarna in. De skulle öva inför fredagens körslag. De var så många att jag antar att det var två klasser som stod framför mig, eller tre. Två lärare agerade körledare. Musik sattes på och de små, ljuvliga barnen började dansa och sjunga: "Vart jag mig i världen vänder..." (En låt som jag bara inte kan få ur mitt huvud sedan jag var i Uddevalla!)

Jag applåderade förtjust efter framträdandet. Speciellt roligt var det att se en av de små pojkarna uppföra sig som en riktig gitarrspelande headbanger, trots att alla andra stod still. Ljuvlig syn.

På bilderna ser du Särskolans klass, de övriga föreläsningarna höll jag för åttondeklassarna. En härlig samling elever! Jag var imponerad av att samtliga klasser uppförde sig så väl, satt tysta och lyssnade hela timman jag pratade. Visst, de fick chans att prata en stund de också, men inte lika länge som jag gjorde.

När jag lämnade skolan i sällskap med bibliotekarien Marianne, som hade hållit mig sällskap och lotsat mig runt på skolan hela dagen, fick jag höra ett av de finaste omdömen jag har fått om mina föreläsningar.

Hennes ord var: "Efter att ha lyssnat på dig Kim, vill vi inte ha någon annan författare i fortsättningen!"

Det var med lätt och varmt hjärta jag gav henne en stor kram och tackade för dagen. När jag lämnade Uddevalla upprepade jag hennes avslutningsord tyst för mig själv. Dessutom mindes jag mina egna: "Jag kommer gärna tillbaka nästa år, på ett villkor: Att jag även nästa gång får träffa särskolans klass!"

En resa med guldkant och minne för livet! Det är sådant här som gör det extra roligt att vara författare, sitta ensam på sin kammare och skriva för människor du aldrig tror du ska möta. En dag står du där, framför dem, och känner deras gensvar. Ser deras glittrande ögon, beundran, och glädje över att träffa just mig, författaren till de böcker de tycker om. Det är belöningen för alla ensamma timmar i skrivarlyan!

Vill du boka mig för en föreläsning gör du det här på Författarcentrum.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Jag med några av mina 23 böcker. 
Foto Bertil Knoester.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här