Signering Lövmarknad Bokia Karlskrona

Lövmarknaden i Karlskrona är något alldeles speciellt. Torget med omnejd fylls av blommor i överflöd, mest framträdande är Blåklint och Prästkragar. Här finns otaliga med olika hantverkare, men även godis, sockervadd, leksaker, tofflor, jordgubbar, körsbär... Ja, allt som hör en marknad till.

Idag signerade jag för första gången under Lövmarknaden. Men jag hade inget eget bord, utan befann mig inne i Bokhandeln. Genom de stora panoramafönstren såg jag utkanten på Lövmarknaden, där det var packat med folk.

Jag kom till butiken 1,5 timma före signeringstiden, eftersom jag tänkte jag skulle hinna äta lunch och kanske se lite av marknaden innan. Men så blev det inte. Böckerna låg uppackade på ett stort bord och folk stod redan och väntade... Det var bara att sätta igång och signera, vilket jag glatt gjorde.

Det tog ett tag innan jag kom på att jag kanske skulle ta upp kameran ur väskan, så fotona gör inte alls rättvisa av hur mycket folk det var där. Mitt nya butiksrekord för den här butiken är nu 63 sålda böcker, vilket är jättebra!

Vid sidan om mig hade jag en författarkollega: Lasse Larsson som signerade sina fantastiskt vackra böcker om Karlskrona och Blekinge. Vi hann få en liten pratstund då och då och tiden gick väldigt fort. Lasse berättade för mig att några flickor förtjust hade kommit fram till böckerna och pekat ut vilka böcker de hade läst och då sa en liten flicka som var med dem: "Åh, det är ju sagan om Theo!" Det tyckte jag lät fint!

Fansen kom och hälsade på, trots att de inte hade några böcker att köpa, eftersom de redan alla böckerna. De väntar med spänning på att böckerna om andra världskriget ska komma ut. Ja, nu är det inte lång tid kvar, för På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa kommer i augusti!

Det är så roligt att träffa alla entusiastiska fans. Ibland kom de in i butiken flera gånger bara för att titta på mig... och säga hej!

Här var ett gäng som kom precis när det var dags för mig att ge mig av. Maria med flera böcker i famnen, är min facebookvän och hon kom med andan i halsen, efter att ha cyklat som en galning genom halva Karlskrona för att hinna i tid. De övriga är en familj som alla älskade mina böcker och köpte en var, även mamman i familjen som flera gånger berättade hur bra mina böcker var. En mycket bra avslutning på min signering, trodde jag... För när jag varit ute i personalrummet och kom tillbaka ut i butiken hade fler människor kommit som ville köpa mina böcker... En sanslöst rolig dag.

Till slut gav jag mig i alla fall av, trots att det stod fans och väntade på att föräldrarna skulle komma, det var de som hade pengarna. Jag kom ut i ett somrigt, blåsigt och soligt Karlskrona där "festen" var i full gång. Här bands det kransar och lövades midsommarstång.

De här bilderna visar verkligen varför det heter "Lövmarknad".

Det var rofyllt att komma ut i grönskan, även om det var mitt inne i stan.

 Ser du hur midsommarstången börjar ta form?

På väg till bilen passade jag på att kika in i alla hantverksstånden som låg samlade här.

Det var hemslöjd...

Hemmagjorda hattar...

Blåklint, jordgubbar och hembakt...

Vackra blomsterarrangemang, blåklint och prästkragar...

Om du tror att jag var alldeles ensam bland marknadsstånden tar du fel, jag fick stoppa upp folk, eller snabbt knäppa ett kort, sticka kameran mellan människor och verkligen jaga platser där det gick att fotografera. På ovanstående bild ser du hur mycket folk det är.

Här kunde man köpa och provsmaka Barkbröd... Något jag tyckte var intressant att smaka eftersom jag har arbetat med andra världskriget under en längre tid. Tyckte barkbrödet smakade sött, vilket kvinnan tyckte var konstigt. Sedan förstod jag att det var den söta doften av brända mandlar som slunkit ned tillsammans med barkbrödet...

De här figurerna tyckte jag var mycket charmiga, och hade nog köpt någon av dem till min väninna på Nya Zeeland om det inte var för att de var så tunga...

När jag precis skulle svänga in i gången där det var STORA blomsterstånd, jordgubbar och körsbär, mötte jag några personer som kom ut ur den gången. Den ena sa "Det var så trångt att jag knappt kunde andas". Det fick mig att hejda mig en sekund, sedan tog jag ett djupt andetag och trängde mig in mellan alla människor.

Har du aldrig besökt en Lövmarknad i Karlskrona tycker jag du ska passa på nästa år, för det är något alldeles speciellt. Lövmarknaden hålls alltid torsdagen före midsommarafton, bara för att alla ska kunna köpa blommor och blomsterkransar till midsommar. Kika in här och läs mer om lövmarknaden och se marknaden och Karlskrona från ovan.

Eftersom det var en sådan otroligt rolig dag, med signeringsrekord för den här butiken, så bokade vi redan nu signering inför nästa års Lövmarknad. Något jag ser fram emot! Kanske kommer du också då?

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Jag är ingen häxa

Så tokigt det kan bli ibland...

Så här såg bokomslaget ut när
boken kom ut på B. Wahlströms
1998

Efter den bejublade debuten med Tillbaka till Pompeji, var B. Wahlströms förlag intresserade av att ge ut ännu en av mina böcker. När jag skickade in mitt manus Tillbaka till Pompeji till dem, hade jag även bifogat en lista med alla de andra berättelser som låg i mina byrålådor.

Förlaget ville snabbt ha ut en ny bok och valde en av böckerna på listan: Häxjakten. Jag blev som du förstår otroligt glad, ja till och med sprudlande jätteglad. Men jag höll mig trots det lugn och sa: "Det var ett tag sedan jag skrev den boken så jag behöver nog läsa igenom den igen". "Det är okej", sa de på förlaget, och tillade: "Du får en månad".

Det tyckte jag räckte gott och väl ända tills förlagsredaktören avslutade samtalet med att säga: "Det ska bli spännande att läsa ännu en historisk äventyrsbok av Kim M. Kimselius."

Jag höll på att svälja tungan...

Så här ser omslaget på
Jag är ingen häxa ut nu

Innan jag hann protestera, eller säga ett enda ord, hade redaktören lagt på luren. Jag satt där och stirrade på min telefonlur och visste inte vad jag skulle ta mig till.

"Häxjakten" var inte alls någon historisk äventyrsbok. Det var en fantasybok, med häxor, trollkarlar, eldsprutande drakar och massor av magi.

Jag ville ju för allt i världen inte missa chansen att få ännu en bok utgiven, så jag satte mig helt enkelt ned och skrev en historisk äventyrsbok om häxförföljelsen på 1600-talet.

Som du vet är jag mycket noga med fakta, att allt stämmer och blir rätt. Därför var jag extra glad över att jag faktiskt hade läst in 1600-talet när jag skrev min bok Snapphanar (ja, den skrevs 30 år innan den kom ut). Dessutom hade jag läst om häxförföljelsen i samband med att jag skulle skriva min fantasybok om häxor. Vilket innebar att jag hade all fakta samlad i olika mappar. Det var bara att fräscha upp kunskaperna och skriva.

Nu är det trots allt inte så lätt att skriva en historisk faktabaserad äventyrsbok på en enda månad, vilket gjorde att jag inte var riktigt, riktigt nöjd med Jag är ingen häxa. Men den dög och läsarna tyckte om den.

Det bästa av allt var att läsarna tyckte så mycket om Jag är ingen häxa att även den här boken sålde i 11.000 ex första veckan, precis som min debutbok, och snabbt sålde slut.

När jag många år senare skulle ge ut Jag är ingen häxa på eget förlag tog jag chansen att förbättra boken. Slutresultatet blev SJUTTIO sidor mer text! Flera fans läste båda versionerna och sa ungefär samma sak: "Jag vet inte vad det är du har gjort med den nya boken, men den är klart mycket bättre!" Kul!

Baksidestext till Jag är ingen häxa
"Nej, inte nu igen!" ropar Ramona förskräckt.
Theo vet precis vad som har fått henne att skrika: En ny tidsresa! Vart är de på väg?
I nästa stund står de framför ett brinnande bål med en flicka bunden högst upp. Utan att tveka reser de en stege mot bålet. Ramona kilar upp och tar loss flickan. Människorna runtom står som förstenade och ser vad som händer. Men när Theo, Ramona och flickan springer därifrån börjar den vilda häxjakten. De har kommit till häxförföljelsens tid. Snart står de själva anklagade för att vara häxor. Därmed väntar samma öde dem, som flickan de tidigare räddat.

Flickan Anna visar sig verkligen vara en "häxa", hon har helande kraft, kan bota sjuka och är synsk. För att kunna berätta om alla örter som Anna och hennes mor Anja använder sig av, lärde jag mig mycket om örter. Min grannfru lagade till dekokter åt mig och jag testade. Annars hade jag inte kunnat beskriva hur saker och ting smakade, eller hur de användes.

Min gammelmoster Maja-Stina hade nyligen dött i Estoniakatastrofen. Jag ville hylla hennes minne och gav henne därför en plats i bokens handling.

Ni skulle ha sett mig när jag stod här hemma och försökte göra de balansövningar som Theo är tvungen att utföra för att ta sig över en mosse. Jag praktiserade på stenar för att se om rörelserna var möjliga att utföra, och det var de...

Det som var roligt med Jag är ingen häxa, var att jag kunde knyta ihop den med Snapphanar som jag redan skrivit tidigare. När sedan  Snapphaneresan skrevs, knöt jag ihop även denna bok med de två tidigare om 1600-talet. Det har jag gjort genom att de påhittade personerna i boken: Anna, Stina, Mor Anja, Svedeman med flera, återkommer i alla tre böckerna. På så sätt kan man följa deras liv och vad som händer dem. Ändå behöver man inte läsa böckerna i den ordning de har kommit ut.

I Jag är ingen häxa berättar jag om hur många olika tecken som fanns på att "man var häxa". Ibland kunde det vara barn som ville göra sig märkvärdiga och sa att grannfrun tagit med dem på kvasten till Blåkulla, och då satte häxanklagelsen fart.

De hade många sätt att testa om man var häxa under häxförföljelsen tid och i min bok får personerna genomgå just de testerna. Några av dem blir också dömda i rättegång.

Ja, det här var en mycket spännande bok att skriva och nu när den kommit ut i omarbetad nyutgåva är jag JÄTTENÖJD med boken.

Några recensioner av Jag är ingen häxa
"En spännande bok för slukaråldern." BTJ, lektör Agneta Warheim.

"Tempot är högt och händelseförloppet är spännande på ett klart lockande sätt." BJT, lektör Gunnar Åberg.

"Förflyttningar i tiden, historiska händelser och en hel del magi ingår i Kimselius bokidé. En idé som hon utan tvivel haft framgång med... De jag pratat med älskar Kimselius böcker, läser allt och vill ha mer. Utan tvivel det viktigaste för en författare!" Blekinge Läns Tidning, Kulturredaktör Jane Betts.

"Att jag gillar Kimselius böcker så mycket beror på den perfekta blandningen mellan spännande berättelse och historisk fakta, som gör att man lär sig något nytt med varje bok man läser", skriver Helena på Livet på Citronodlingen.

"Som Kimselius andra böcker är boken lärorik samtidigt som den är spännande", skriver Kultureliten.

"Jag tycker verkligen om Kimselius historiska böcker", skriver Bookhousegirl.

"Den var jättebra!" skriver Skåpet, Folkbiblioteken i Lunds Boktipsblogg.

"Kommer ihåg att jag fick rysningar när jag läste det..." skriver Kimseliusbook.


"Boken var bra och man lär sig historia på ett roligt sätt", skriver Bokspanarna.

"Kimselius har skrivit historiska böcker som handlar om två ungdomar som reser tillbaka i tiden. Min personliga favorit är Jag är ingen häxa, men alla böckerna är jättebra", skriver Jenny Eriksson på Mimersbrunn.


"Boken är spännande och lite läskig", skriver Backaboken.

Här kan du läsa några kapitel ur Jag är ingen häxa och själv bilda dig en uppfattning om boken.

Ja, nu vet du lite mer om den andra boken i serien om Theo och Ramona som reser tillbaka i tiden och upplever många historiska händelser. Någon hade kommenterat här på min blogg att serien om Theo och Ramona är en "never-ending-story"/"en aldrig avslutad historia", eftersom nya historiska händelser sker hela tiden. Vi får väl se...

Här kan du läsa min berättelse om hur min debutbok Tillbaka till Pompeji blev till.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Medeltidsläger

Igår var jag och föreläste på Medeltidslägret i Lockansmåla som arrangeras av Horsahallens Gille.

Är du sugen på ett skogligt äventyr med spännande uppdrag, bad och fiske?
Vill du skjuta med pil och båge? Veta hur man gör medeltidskläder?
Vara med i sagolajv och bli dubbad till riddare?
Vi lär oss ringbrynjeteknik, medeltida hantverk, spel, dans och lekar.
På kvällen sjunger vi sånger vid lägerelden.
Tycker du att detta låter spännande? Då har vi lägret för dig!
Här får du bo i tidsenliga hus i den naturskönt belägna medeltidsbyn
vid Horsasjön och leva med solen som förr: utan el och rinnande vatten.
Vårt rymliga, knuttimrade utedass går inte heller av för hackor.
Och all mat lagar vi över öppen eld – tillsammans,
för det är viktigt att alla är delaktiga!
Medeltidsläger i Blekinge den 20 – 22 juni 2011
Plats: medeltidsbyn vid Horsasjön i Lockansmåla, ca två mil norr om Ronneby.
Arrangör: Horsahallens Gille i samarbete med RLS – Ronneby Lajvsällskap.
Arrangemanget stöds av Victoriafonden.

Gruppen var uppdelad i två när jag anlände. Den ena gruppen lärde sig runskrift och den andra spelade spel i stearinljusens sken. När jag kom från ljuset in i den mörka stugan såg jag först ingenting annat än stearinljusens lågor. Det är först nu, när jag har tittat på fotona från gårdagskvällen som jag verkligen ser hur det såg ut där.

De verkade ha haft en tuff dag, för två av ledarna låg utslagna i stora sängen i salen...

...medan barnen trötta och rödkindade satt och värmde sig vid brasan. Det hade kommit en hel del regn under dagen. Men solen hade också tittat fram och då hade alla barnen passat på att bada i Horsasjön som ligger precis vid Medeltidsbyn.

Den andra gruppen kom in, en efter en. Många tog i hand och presenterade sig. På bilden ovan ser du ett stort fan till mina böcker. Jag upptäckte att det var många som hade läst mina böcker och tyckte väldigt mycket om dem. Dessutom fick jag höra att många hade frågat efter mitt besök hela dagen: "När kommer Kim?" var den ständiga frågan.

Till slut var alla samlade inne i värmen. Det är ingen mikrofon jag håller i handen, utan en ficklampa för att lysa upp omslagen på mina böcker. Här finns ingen elektricitet, inget rinnande vatten. Här lever man som de gjorde på medeltiden.

Det är trångt i stugan, men plats för alla. Oljelampan brinner med så stark låga att jag inte behövde ficklampan senare när jag läste högt ur min bok "Svarta Döden".

Efter föreläsningen blev det korvgrillning i den stora, fina öppna spisen. Det finns även en grillplats ute på bytorget, men på grund av vädret grillades korven inomhus idag.

Något mer som var populärt att grilla var Marshmallows. När jag påpekade att det nog inte var medeltidsmat, skrattade ledaren och sa: "Visste du inte att det var vikingarna som uppfann marshmallows?"

När jag kom ut höll alla barnen på med medeltida stridsteknik. Solen hade kommit fram och molnen skingrats. Dofterna var starka från naturen, luften ljummen och fuktig. Barnen var mycket trötta och någon frågade när man fick gå och lägga sig. Då tänkte jag: Undrar hur många som kommer att ha svårt att sova inatt.  Jag hade just läst ur min bok Svarta Döden som utspelar sig under medeltiden och pestens tid...

Visst är det ett spännande jobb jag har som författare. Är ute på en mängd roliga saker när jag inte sitter hemma på min kammare och skriver. Den 3 juni ska jag inviga Berättarfestivalen i Blekinge, ett spännande arrangemang som jag också ser fram emot. Kanske vi ses?

Här kan du läsa tidigare blogginlägg om Horsahallens Gille och se fler bilder från medeltidsbyn.

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Vinnare av en bok är...

Då var det dags att dra en vinnare i tävlingen "Vinn en bok". Det var en lätt tävling, där man bara behövde skriva vilken bok man ville ha och varför man ville ha just den boken. Här kan du läsa vad de tävlande har skrivit:

Carina Abrahamsson sa...

Skulle va kul att vinna "Jag är ingen häxa", de verkar va min melodi..

Monica O Kolkman sa...

Tycker att alla dina böcker låter spännande! Jag skulle vilja vinna en för mina barns skull. De läser inte svenska, bara lite (den äldsta), men kanske skulle en spännande ungdomsbok få det att släppa lite. Historia gillar det. En sådan som Boudicas strid mot romarna låter som en bra bok att börja med! //Monica

Jessica sa...

Kul med en tävling! Jag har ju redan alla böcker =) Men jag skulle vilja vinna "Tillbaka till Pompeji" och ge den som present till min äldsta systerdotter. Kram

Annika Marin sa...

Hej, jag skulle jätte gärna få Pompeiji för att ( lite konstigt som det låter ) har aldrig läst den !! Jag har läst alla de andra böckerna som funnits på biblioteket ( jätte bra böcker :) ) Så jag skulle bli väldigt glad om jag vann boken. MVH Annika Marin

Helena sa...

Hej Kim, jag vill jättegärna vinna en av dina böcker, för jag gillar dom så mycket och det går ju inte att få tag på dom här på Sicilien. Om jag vinner skulle jag vilja ha vikingaträl, som är nästa i ordningen för mig. kram!

Författarvisionären Ebba sa...

Oj - vad svårt! Kan inte bestämma mig, det var många att välja på ... måste tänka. Inte ofta jag har habegär - men det drabbades jag av nu - vill ha allihop:-) Kram Ebba

Anki sa...

Jag hade ju turen för några månader sen,jag vann ju B´s strid mot romarna,som förövrigt var mycket läsvärd.Jag kunde inte lägga den ifrån mig.Det måste vara ett BRA betyg.Jag har läst om Theo och Ramona,Jag är ingen häxa,skulle vara trevligt att lära känna Kimberlie!?

Tilda sa...

Hej! Jag älskar böckerna av dig som jag läst en så länge och skulle verkligen bli jätte glad om jag fick vinna en bok och ha i sommar och njuta av i solen. Och jag tycker du ger jätte bra skrivtips här på bloggen! Om jag vinner vill jag gärna ha Giljotinen! Den verkar jätte spännande och läskig! Kram :)

Vicky sa...

Å min dotters vägnar skulle jag gärna vilja vinna Teos Pompeji. Av de tre första som hon läst så gillade hon Tillbaka till Pompeji allra allra mest så jag tror att hon kommer sluka även den minst lika fort.

 

Anneli sa...

Klart man vill vinna en bok. Jag kan knappt välja, men jag tror att det får bli Boudicas strid mot Romarna. Kram!

Jack Hansen sa...

Den som tar mig till romarrikets dagar, den vill jag vinna. Varför? Jo, för att jag tror att jag varit barn till en romersk ståthållare i ett tidigare liv och vill se om jag känner igen mig. Kanske kan din research väcka liv i mina gener?

Trillingnöten sa...

Jag skulle vilja vinna "Tillbaka till Pompeji" för att kunna läsa en av dina böcker äntligen och för att läsa den för mina elever i höst när vi är tillbaka i skolan igen :) Gäller att tänka framåt!

Izabelle sa...

Jag skulle vilja vinna första boken - "Theos Pompeji" - för att den verkar bra och få se lite hur du skriver. Det är ju massor som har gett dig bra recensioner och då vill jag se hur du formerar ord. Så kanske jag kan lära mig något nytt mer än faktan!

Kristina sa...

Vilken bra ide´! Önskar verkligen att jag kunde vinna en bok till min son som läser men lätt fastnar i div dataspel, så att läsandet kan få ta över. Jag älskar ju att läsa och önskar honom samma njutning ! Du inspirerar mig !

franziengland sa...

Hej Kim! Vad kul med tävling. Det gillar jag även om jag inte själv brukar vinna någonting, men jag blir glad för alla andra som vinner och jag har tur på så många andra sätt. Skam den som ger sig dock. Jag skulle gärna vilja vinna "Jag är ingen häxa". Tycker inte någon av våra barn har fått läsa något om den historiebiten i skolorna och tror vi alla skulle tycka det var väldigt spännande att få se vad Theo och Ramona råkar ut för. Lycka till med utlottningen! Kram.

...med näsan i en bok... sa...

Jag skulle jättegärna vinna din debutbok Tillbaka till Pompeji

Katarina Roos sa...

Hej Kim! Mina 2-3:or älskar dina böcker, minst lika mycket som mig! Jag har läst Theos Pompeji, Tillbaka till Pompeji och Snapphanar för dem. Den senare var deras favorit. Eftersom vi håller oss i Skåne känns Snapphanarna rätt nära och jag skulle gärna vilja vinna Snapphaneresan och läsa den för dem till hösten :) Den har jag inte läst själv heller. Kramar från Katarina Roos

Linda Ågren sa...

Jag skulle vilja vinna den om Marie Antoinette, eftersom den inspirerade mitt val av historiskt framträdande i skolan... speciellt eftersom du sålde dina böcker i en sådan vacker klänning!

anette sa...

HejKim! Jag skulle vilja ha chansen att vinna Theos Pompeji, till mina pojkar här hemma. Skulle bli min "semester" sommar bok till dom. Min stora pojke Kevin har lånat dom flesta av dina böcker på daisy skivor, men skulle vara kul att läsa någon för honom och lille bror som nu oxå står inför dyslexi utredning. Kramizar Anette

Cecilia sa...

Vi i vår familj älskar dina böcker men har inte de sista tre. Vi skulle gärna vilja ha någon av dessa till vår samling och då gärna signerad som de andra är. Vi har till och med första utgåvan av dina första böcker. Familjen Falck

Annelie sa...

Jag skulle vilja vinna "Kimberlie - äventyr på Nya Zeeland." Det skulle bli min sommarläsning och en utsökt sådan eftersom jag nämligen alltid drömt om att åka just till Nya Zeeland. Kram

Anonym sa...

Hej! Jag skulle vilja läsa den första boken, Tillbaka till Pompeji. Tack för att du vill vara min kompis på facebook. Jag har som ett litet projekt att läsa alla mina fb-kompisars böcker och eftersom du skrivit 17 st (!) blir det ju lite av en utmaning. Min yngsta dotter är 14, kanske hon skulle gilla den med? Jag har varit i Italien, men tog mig aldrig till Pompeji, det ångrar jag faktiskt. /Pebbles

tereseh sa...

Jag skulle vilja vinna Det glömda kriget 1808-1809, för det var den boken du föreläste om när jag träffade dig i Helsingfors. Jag minns fortfarande den dagen, jag gick länge och funderade varför namnet Kim M Kimselius lät så bekant. Och sen när du pratade om att skriva och om din första bok Tillbaka till Pompeji så slog det mig att det var min favoritförfattare från när jag var liten stod framför mig. Det kom som en chock, en glad chock. :)

Anonym sa...

Hej Kim! Jag älskar dina böcker och vet inte riktigt vilken bok jag ska välja, alla dina böcker är FANTASTISKA, jag vill också bli en lika bra författare som du...boken som jag gärna vill vinna är Theos Pompeji jag har inte läst den och vill gärna berätta om boken till min vän som kom till Sverige ett år sedan och hon kan inte Svenska så bra, hon brukar fråga mig vad saker och ting betyder som jag berättade ur boken så jag förklarar vad det betyder, hon älskar dina böcker JÄTTEMYCKET hon säger när hon förstår Svenska lika bra som jag ska hon läsa dom själv, också vill jag gärna ha den boken för att jag reser inte så mycket jag vill resa till Italien jättemycket och om jag reser det är det ett + att jag kan lite om det landet...själv gillar jag historia och att läsa... om jag får boken kan du då signera den :)

Frida Quist sa...

Jag skulle vilja vinna äventyr på nya zeeland(: Jag har ingen bok att läsa nu och har aldrig läst en av dina böcker förut. Brukar inte delta i tävlingar för jag vinner aldrig och har aldrig gjort det. Men det här är en kul tävling och jag skulle jätte gärna vilja läsa en av dina böcker :)

Anonym sa...

Hej! Jag skulle vilja läsa boken Kimberlie - äventyr på Nya Zeeland, för jag tycker att boken "Ett nytt liv" är bra och vill därför läsa även denna.

Ja, det var alltså alla kommentarerna, som jag har haft stort nöje att läsa. Det var svårt att välja ut EN vinnare, så jag bestämde mig för att tre av de tävlande skulle få vinna.

De tre jag valt är Helena på Sicilien som vinner boken Vikingaträl.

Frida Quist som vinner boken Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland.

Anette som vill motivera sina pojkar att läsa med boken Theos Pompeji. GRATTIS! Kontakta mig så att jag får er adress och kan skicka böckerna till er!

Till dig som inte hade turen att vinna den här gången, kan jag berätta att du snart har chans att delta i ännu en utlottning av mina böcker, om du har lagt till dig som bloggföljare av min blogg. För så fort böckerna På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa kommer från tryckeriet lottar jag ut några av de böckerna till mina bloggföljare. Har du ännu inte blivit bloggföljare är det bara att gå in här till höger på min blogg och klicka på Följ och därefter följa instruktionerna. Lycka till nästa gång!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Väva ihop berättelsen

Det är en konst att väva ihop fakta med fiction i en lagom blandning. Det gäller att det inte blir för faktabaserat och inte heller att jag flummar ut alltför mycket i fantasin när jag skriver mina historiska äventyrsböcker.

Som du säkert vet bygger jag upp mina historiska äventyrsböcker runt riktig historisk fakta och riktiga historiska personer. För att jag ska kunna beskriva historien med "mina" ögon, har jag Theo och Ramona som reser tillbaka i tiden och upplever allt som har hänt. De får bli mina ögon. De får ifrågasätta och vara oförstående, de får utforska och ta reda på, de får berätta de historiska händelserna för mina läsare OCH för mig!

Det kanske inte är alla som läst mina böcker som verkligen förstår att många av de personer jag berättar om i böckerna, faktiskt har levt på riktigt, en del av dem har sagt just de orden som jag skrivit ned i min bok.

Det är ett detektivarbete att leta rätt fakta, att hitta historiska personer att lyfta in i berättelsen, gärna någon som inte är så omskriven, inte så välkänd, men som förtjänar att få leva vidare i minnet hos eftervärlden.

När jag påbörjar min historiska äventyrsbok har jag läst MASSOR av faktaböcker och har redan en klar bild av vad jag vill att boken ska handla om. Kanske har jag hittat ett guldkorn som jag vill lyfta fram, vilket gör att jag måste leta upp ännu mer fakta för att guldkornet ska få sin rätta glans.

Därefter bygger jag upp själva berättelsen runtomkring händelsen, är mitt i händelsen, blir den historiska personen och lever personens liv. Det gäller att hålla spänningen vid liv, och tydligen har jag lyckats hittills, eftersom mina läsare sträckläser böckerna.

Men vet du, det bästa av allt är att jag själv älskar att skriva berättelsen, att få leva i det förflutna och ta del av allt som har hänt. Imorse vaknade jag med flera kapitel helt klara i huvudet. Men det fanns inte tid att skriva. Ändå skyndade jag mig upp till min skrivarlya och skrev av mig en del och skrev stolpar till resten, innan vi var tvungna att ge oss iväg.

Strax ska jag sätta mig ned och väva vidare på berättelsen om andra världskriget, om judeförföljelsen i Frankrike och om de allierades piloter som försöker ta sig tillbaka till England. Det är spännande, och bättre än att se på film, eller läsa någon annans bok. För även om det kräver en hel del arbete att skriva böckerna om Theo och Ramona, så är tjusningen just det: att det krävs detektivarbete. Det innebär också att jag kan dela med mig av massor av kunskaper till mina läsare. En del kunskaper kan jag inte väva in i själva berättelsen och då lägger jag den i slutet i en faktadel.

Mycket av den fakta jag läser in, delar jag med mig av till mina bloggläsare, under rubriken Intressant fakta. Kika in på sidan och läs lite av den fakta som kommer att vara med i mina nya böcker som kommer i augusti.

Nu ska jag gå och väva ihop slutet på andra boken om andra världskriget På flykt från andra världskrigets fasa. Jag lovar dig att när du väl får möjlighet att läsa boken i augusti, kommer du att fängslas av berättelsen, och förfasas, samtidigt som du kommer att lära dig otroligt mycket!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Yvonne Cormeau, motståndsrörelsen Andra världskriget

I sitt arbete för motståndsrörelsen i Frankrike skapade Yvonne Cormeau en viktig länk mellan motståndsrörelsen och England, som försåg den franska motståndsrörelsen med vapen och förnödenheter.

Beatrice Yvonne Biesterfeld föddes i Kina, när hennes belgiske far var där i affärer. Hennes mor kom från Skottland. Yvonne kom tillbaka till Europa med sina föräldrar och bosatte sig i Belgien. 1937 gifte hon sig med Charles Cormeau, en arméofficer. Med honom fick hon en dotter. Före kriget arbetade hon som sekreterare på Brittiska ambassaden.

I maj 1940 dog hennes man när deras lägenhet i London bombades. Yvonne överlevde, men fick tillbringa lång tid på sjukhuset.

Hennes mor som bodde i Belgien sändes iväg till koncentrationslägret Ravensbruck och hördes aldrig mer av.

Yvonne bestämde sig för att det bästa hon kunde göra för sin dotter var att bekämpa Hitler, hur svårt beslutet än var att skiljas från sin dotter. Hon lämnade sin dotter hos nunnorna i klostret i Oxfordshire och började sin kamp mot tyskarna.

Hon gick med i Women's Auxiliary Air Force, WAAF, hösten 1941. Eftersom hon lätt kunde tas för en fransyska och talade många språk, värvades hon till Special Operations Executive, SOE. Efter att ha klarat de fysiska- och säkerhetstesterna, blev hon upplärd som radiooperatör. Hon fick lära sig hoppa fallskärm och fick kodnamnet "Anette". Hon använde sig även av kodnamnen "Fairy" och "Sarafari". 22-23 augusti 1943 släpptes hon över Frankrike för att arbeta med George Starr med kodnamnet "Hilaire", en viktig person i motståndsrörelsen för sydvästra Frankrike.

Yvonne beskrivs av alla som mycket livfull och pålitlig.

Yvonne Cormeau hade en ovanligt lång och farlig roll i sitt arbete att sända meddelande till England. Hon sände fler än 400 meddelanden, ett rekord för den franska sektionen. Hon blev aldrig tagen av tyskarna, mycket beroende på att hon till punkt och pricka följde alla de instruktioner hon hade lärt sig under sin utbildning. Med ett undantag...

En sträng regel var att aldrig sända två gånger från samma plats, en regel hon alltid tog med i sina planer. Men Starr hade sitt högkvarter vid foten av Pyreneerna i byn Castelnau-sur-l'Avignon. Härifrån kunde hon se flera mil. Hon brukade sända sina meddelanden med en kikare bredvid sig, för att i god tid hinna upptäcka tyskarnas sökarbilar. Tyskarna visste att det fanns en brittisk officer någonstans i närheten med trådlös telegrafi, men de brydde sig aldrig om att titta i en by som inte hade el och rinnande vatten.

En gång var hon nära att bli arresterad av tyskarna efter att ha blivit förrådd av en agent med kodnamnet Rodolph. Trots efterlysningsaffischer med teckningar av henne, fortsatte hon arbeta. Hennes framgångar berodde säkert på att hon använde sig av bilbatteri istället för vanlig el när hon sände, vilket gjorde det svårare för tyskarnas sökbilar att hitta henne.

Med Yvonne Cormeaus hjälp gjordes 140 nedsläpp av vapen från flygplan, vilket beväpnade tusentals motståndsmän. De kom att spela en viktig roll i att försena tyskarnas framfart till Normandie inför D-dagen juni 1944.

En gång blev hon stoppad av tyskarna. På hennes identitetskort stod det att hon arbetade som distriktssköterska och hon lyckades övertala soldaterna att hennes radiosändare var en röntgenapparat...

Hon arbetade som radiooperatör under 13 månader i kriget. Under den tiden klippte hon även av telegraf- och telefonledningar.

Efter kriget förenades Yvonne med sin dotter. Yvonne var en av de tidigaste medlemmarna av Special Forces Club. Hon blev brittisk medborgare och fick utnämningen MBE. Fransmännen belönade henne med Croix de Guerre och medlemskap av Legion of Honour.

Hela sitt liv var hon livfull och energisk. Efter sin 80-åriga födelsedag gifte hon sig igen, med James Edgar Farrow som hon därefter levde med i Derbyshire. Han dog före henne. Yvonne Cormeau Farrow blev 88 år.

Yvonne Cormeaus klänning med kulhål och blodstänkta väska är utställda tillsammans med hennes WAAF officers uniform på Imperial War Museum i London. Här kan du också se hennes radioutrustning. Vill du läsa mer om Yvonne Cormeaus liv kan du göra det i boken Moondrop To Gascony av Anne Marie Walters.

Nu undrar du säkert varför jag berättar om den här kvinnliga agentens livsöde. Jo, det är för att hon är med i min historiska äventyrsbok På flykt från andra världskrigets fasa. Där hade jag en kvinnlig motståndskvinna, en agent från England som kallades Anette. Något Amanda inte kunde veta när hon tipsade mig om en väns blogginlägg om Yvonne Cormeau. Då visste jag direkt att jag skulle göra "min" Anette till den riktiga Yvonne Cormeau.

Älskar researcharbete!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Mitt i skogen

Vi bor omgärdade av granskog. Varje promenad för mig in i granskogens djup, ja i och för sig har skogen förändrats mycket sedan stormarna Gudrun och Per, det är lite mer öppna, kalhuggna ställen nuförtiden.

Här finns många skogsvägar att vandra på och jag kan gå runt i timmar i skogen. Det finns många underbara platser, men det finns en alldeles speciell plats där jag hämtar energi och inspiration. För att ta mig dit vandrar jag genom tät granskog, upp och nedför branta backar och sedan öppnar sig skogen och där ligger den, en liten oas av ljus, värme, blommor, smultron, bin och vatten.

Här var det tidigare ett grustag, som öppnades just när vi flyttade hit för sexton år sedan. Den första morgonen i mitt nya hus tänkte jag att jag skulle få vakna till fåglarnas sång och tystnad, efter att tidigare ha bott mellan två intensivt trafikerade vägar i Stockholm. Men så blev det inte. Min första morgon i mitt nya hus började med ett himla liv från en stenkross i grustaget...

Nu har naturen tagit över igen. Björkarna växer runt omkring den lilla naturliga dammen, som fylls på av regnvatten och av någon anledning alltid är klar och fin.

Runt sjön växer en rik flora av allsköns blommor. Det är möjligt att gå runt "sjön", vilket vi alltid gör.

Tola älskar att bada här och hon är alltid först ned i vattnet. Hon är rolig som försöker skaka vattnet ur pälsen, trots att hon står i vatten.
Ibland tar jag med vänner hit och då har vi picknick på kanten av vattnet. Barnen brukar plaska i vattnet tillsammans med hundarna. Solen värmer och det är alltid lä eftersom det ligger i en sänka.

Pluto är en riktig "badkruka" och går bara i med tassarna. Tickie sällar sig till hans grupp och kan sträcka sig så långt att hon kan dricka ur vattnet, om hon slipper blöta ned tassarna...

Just nu är slänten full av smultron och markägaren har bikupor här, så det finns gott om surrande bin. Skulle väldigt gärna vilja smaka på den honungen!

Tänk att något som var så fult och förstört kan bli något så otroligt vackert! Det här är min oas, här kan jag slå mig ned på en sten och se hundarna njuta av vattnet. Här kan jag tänka ut vad jag ska skriva. Här njuter jag av livet!

När jag kommer hem, uppfriskad av promenaden, fylld av energi och ord, väntar mitt alldeles egna Paradis på mig. Just nu dignar rosorna från många buskar. En del har inte slagit ut ännu, men de kommer snart och jag har i stort sett rosor hela säsongen fram tills frosten tar dem.

Det här är livskvalité, det här är livet, det här är Paradiset!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Sista turen

Jag går genom sista passkontrollen och in i tunneln som leder till flygplanet. Flygvärdinnan hälsar vänligt och jag hälsar tillbaka. Jag kollar ännu en gång på biljetten, fast jag redan vet att jag har plats 12B. Jag letar upp platsen och slår mig ner vid den innersta platsen med fönster. Jag ler för mig själv. Skönt att komma hem till mamma och pappa igen, och min söta lillebror. Även fast jag bara varit borta i några dagar saknar jag dem så! Det känns som något kommer hända dem och nu vill jag bara komma hem igen till New York och vårt stora vita hus. Min morbror bor i Florida och det är där jag har varit och hälsat på.

Alla lampor släcks ner och planet börjar rulla. Jag tuggar hårt på mitt tuggummi för att inte få ont i öronen. Det är en härlig pirrande känsla när planet lyfter och man åker upp i skyn, bland molnen och blickar ner över den fina utsikten. Jag kollar runt på passagerarna, några män beter sig lustigt, nervöst och spänt på något sätt. Jag iakttar dem en stund, men försöker skjuta undan tankarna. När vi är riktigt uppe i luften kommer flygvärdinnan med saker man kan köpa. Jag köper en Cola och en påse mini cookies. Jag mumsar lite på kakorna men strax slumrar jag till, eftersom jag inte sovit så mycket på hela veckan. Jag lägger mig tillrätta så gott det går i en rätt så obekväm ställning, men somnar ändå till slut av trötthet.

Jag vaknar till av skrik från förarkabinen. Jag knäpper upp bältet och böjer mig fram över det andra sätet för att se vad som händer. Men jag flyger häpet tillbaka till min plats. Utanför förarkabinen vid dörren står en man med pistol och blickar ut över alla passagerarna. Jag fumlar med mobilen i fickan och försöker sätta igång den, men det funkar inte. Då kommer jag på att den inte har batteri. Skit också, tänker jag.

"Vad är det som händer?" Viskar jag till en kvinna framför mig, medan jag funderar en massa. 

"Jag tror att det är flygkapare", viskar kvinnan tillbaka.

Jag känner törsten i munnen och tar darrande upp colan som ligger kvar på det uppfällda bordet. Sen går det ett tag kanske en timme, eller bara några minuter? Jag vet inte, allt känns bara så jobbigt. Och jag har en känsla av att något riktigt hemskt kommer hända inom en snar framtid...

Dörren rycks upp och det kommer ut två män till, med flygvärdinnan fastbunden och med tejp över munnen. "Gör ingen ansats att försöka få loss henne för då dör hon direkt och ni med, fast det kommer ni göra ändå", säger en av männen och skrattar rått åt oss.

Nu börjar jag känna riktig rädsla. Jag skakar och fryser och försöker dra upp jackan så långt det går, medan jag skakar och skakar. Jag tittar ut genom fönstret och skymtar de höga skyskraporna i New York. Det är iallafall en vacker utsikt jag möter och jag får tillbaka lite lugn. Alldeles strax framme tänker jag, men sedan slår det mig: tänk om vi aldrig kommer fram, vi dör kanske innan. Nej, så får jag inte tänka, jag måste behålla lugnet och vara stark!

"Jag vill inte dö!" Utropar en pojke i 8-årsåldern förtvivlat och börjar gråta. Mamman som sitter bredvid försöker trösta den stackars pojken. Jag börjar med gråta, kanske för den stackars pojken, som inte är mer än 8 år och han ser så ledsen ut. Tänk alla barn som är så små, det finns många barn i planet, jag har i alla fall levt i femton år. Tänk om jag bara fick säga en sista gång till min familj att jag älskar dem och fått krama dem en sista gång, känna mammas goda parfym och pappas sticksiga skäggstubb och min lillebrors söta kinder. Då hade allt känts så himla mycket bättre. Och min söta lilla hund, henne vill jag inte heller förlora! Jag har så mycket, och tänk att nu måste jag mista allt.

Flygplanet kränger till och börjar gå snabbare. Kanske börjar jag då riktigt förstå vad som kommer hända mig, men inte kunde jag veta att det skulle hända så många fler än jag någonsin trott.

Allt står stilla i min värld någon sekund, när jag ser ut genom fönstret och vi flyger fram i luften, nu åker vi längre ner och jag ser det. Tvillingtornet, vi är på väg att åka rakt in i World Trade Center! Men det är inte det värsta. Både min mamma och pappa har börjat jobba där i det norra tornet högt upp. Vilken våning vet jag inte exakt, men det ser ut som vi kommer åka rakt in där. Det jobbar så otroligt många människor där, och det får bara inte hända!

"NEEEEEJ!" Skriker jag rätt ut av ilska och sorg, medan jag torkar bort tårarna.

"HÅLL KÄFTEN!" Ryter mannen.

"JAG TÄNKER INTE HÅLLA KÄFTEN NÄR NI TÄNKER DÖDA OSS OCH FLERA TUSEN TILL. VAD TÄNKER NI MED? SKA NI KALLAS VUXNA MÄNNISKOR?" Skriker jag tillbaka. Alla blir tysta, även de tre männen. Men jag fattar såklart att allt är för sent. Dessa män är säkert någon form av terrorister och om några minuter flyger vi in där. De har säkert planerat detta i flera år och nu händer det. Sekunderna, minuterna bara ruser förbi och det dröjer inte lä...

FAKTA
Flygplanet åkte rätt in i tvillingtornet World Trade Center. Både flickan, hennes mamma, pappa och mer än 6.000 dog. Det var en tisdag den 11 september 2001 två flygplan åkte in i tvillingtornen. Klockan 08.45 amerikansk tid åkte det ena flygplanet in i norra tornet. Klockan 09.04 åkte det andra planet in i södra tornet. Men det var även två till plan som åkte in i försvarshögkvarteret Pentagon och ett havererade i ett fält i Somerset County i Pennsylvania. Det var en terroristattack, en hämnd för att USA hade ockuperat Islams heligaste platser. USA visste att detta kunde ske, men de visste inte när. "Huvudhjärnan" för detta var Khalid Sheikh Mohammed.

Nå, vad tyckte du om den här berättelsen? Den är skriven av min gästberättare Tilda ifrån Olofström. Själv satt jag fängslad när jag läste Tildas berättelse och trots att det fanns MÅNGA jättebra berättelser ifrån Tildas klass, så stack den här ut bland mängden.

Det här var sista gästberättaren för den här terminen. Kanske dyker det upp nya gästberättare i höst! Det finns många guldkorn att vaska fram bland eleverna! Läs tidigare Gästberättare här.

Minns World Trade Centerkatastrofen mycket tydligt. Hade varit i New York för första gången och fotograferat de två tornen, som jag tyckte såg så mäktiga ut, men inte hade en aning om vad de var för något. Mina böcker Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa, skulle komma ut i USA och jag var där för att träffa förläggaren och läsa igenom översättningarna. Fick en fin guidning av NY och var uppe i Empire State Building, varifrån jag tog ovanstående foto av skyskraporna som bara några månader senare skulle vara borta.

Minns hur jag fick reda på katastrofen. Jag ringde min väninna Helen och det första hon sa var: "Visst är det hemskt?" Givetvis frågade jag VAD som var hemskt och då berättade hon. Jag rusade till tv:n och slog på den. Klockan var 16.00. Tillsammans satt vi på två olika håll i Sverige och såg vad som utspelade sig på våra tv-skärmar. Minns att jag grät, mycket... Men inte hade jag kunnat ana att även jag, så långt därifrån, skulle bli drabbad. Konsekvenserna för min del blev att mina böcker inte översattes, av många olika anledningar, bland annat för att förlaget låg i det område som drabbades...

Så är världen uppbyggd idag, en händelse är inte en enda enskild händelse, utan den sprids som ringar på vattnet och drabbar väldigt många fler människor än man någonsin kan ana.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Gästberättare: Linus från Jämshögs skola

Under vårens föreläsningar har jag fått stor respons på mina böcker om andra världskriget, trots att de ännu inte har kommit ut. Jag har berättat lite om vad böckerna handlat om och det verkar som om de flesta blivit väldigt sugna på att läsa böckerna om andra världskriget. Det är ju en historisk händelse som ligger nära oss i tiden.

Dagens gästbloggare Linus från Jämshögs skola verkar ha blivit mycket inspirerad av min korta berättelse om På liv och död i andra världskrigets skugga och På flykt från andra världskrigets fasa. Läs Linus berättelse så får du se vad jag menar:

Theo och Ramona höll varandra i händerna och förflyttades in i framtiden. När de öppnade ögonen så var de i ett skyddsrum under andra världskriget. Theo visste inte var de var. Ramona sa till Theo att hon trodde att de befann sig under något slags krig. Men hon var inte säker så de var tvungna att kolla. Men Theo sa då till Ramona: "Vi är inte ensamma här inne". 
Ramona vände sig om och fick syn på många andra rädda kvinnor och barn. Då sa Ramona:
"Jag heter Ramona. Jag vill bara fråga var vi befinner oss?"
Då sa en liten flicka:
"Hej, jag heter Emma. Vi befinner oss i ett skyddsrum i andra världskriget."
"Vilka är det som anfaller?" frågade Ramona.
"Det är tyska soldater", sa lilla Emma.
"Vilken är det som leder truppen?" frågade Ramona.
"Det är en ful gubbe med en ful mustasch som han inte rakar för han har inte råd med rakhyvel", sa lilla Emma.
"Vad heter han?" frågade Ramona.
"Han heter Adolf Hitler", sa lilla Emma.
Då helt plötsligt hörde de något, sen small det och det blev ett litet hål i skyddsrummets vägg. Då sa Ramona alla måste ut, så sprang alla ut och in i skogen och satte sig under en jättestor ek. Ramona sa:
"Jag vet en plats där vi är trygga."
"Vad väntar vi på?" sa Theo.
När de var framme så hörde de ett ljud. De kunde inte förstå vad de sa men efter ett tag så slogs dörren upp och en man kom in i stugan.
Mannen sa hej och satte sig ner. Han började berätta om kriget och sa att de måste flytta till Norge tills kriget var slut. 
Nio dagar senare så var de i Norge och var trygga. Så när kriget var slut 5 år senare så åkte de tillbaka och Theo och Ramona gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar.

Det som jag tyckte var lite kul med berättelserna från den här skolklassen var att många hade avslutat med "levde lyckliga i alla sina dagar..."

Efter att ha läst massor av fakta inför andra världskriget så vet jag att de inte var speciellt trygga i Norge, eftersom tyskarna invaderade landet och ockuperade det. Min far låg ett tag stationerad som soldat vid norska gränsen och fick ta emot många norska flyktingar. Men som författare har Linus rätt att göra berättelsen helt till sin egen och låta dem vara trygga i Norge.

Här skriver de sina berättelser.

Det är mycket tack vare min fars berättelser om andra världskriget som jag blev inspirerad att skriva böckerna om andra världskriget, där jag också låtit min kära pappa få vara med på ett hörn. Han har fått bli Ramonas morfar.

Vill tacka alla elever i Jämshögs skola för alla era fina berättelser. Det har varit ett nöje att läsa dem och jag tycker ni har varit mycket duktiga och haft bra fantasi.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.