Samtal till himlen
Nu var det ett tag sedan jag hörde av mig, men det kändes passande just nu, under påskhelgen.
Åren går fort och det känns som igår ni försvann ur mitt liv. Men när jag börjar räkna hissnar jag över hur fort livet har runnit iväg.
När du dog, Birgitta, min storasyster, var jag 52. Om några veckor blir jag 63. Vart har de åren tagit vägen? Jag minns hur rädd jag var för att fylla 56, den ålder då du dog. Alla pratar om 30-årskris, 40-årskris, 50-årskris och 60-årskris. Jag har aldrig råkat ut för dem, men jag har haft 56-årskris. En grym sådan.
Egentligen är det rätt underligt att jag trodde jag skulle dö i samma ålder som dig. Du dog inte i någon ärftlig sjukdom. Du hade bara oturen att komma i vägen för en bilist som inte såg sig för när han gjorde en vänstersväng. Där fanns du och sedan fanns du inte mer...
Mycket har hänt sedan den dagen, men det mesta vet du om, för du vandrar alltid vid min sida, stöttar och kommer med goda råd, som den storasyster du är. Var du med när jag berättade om dig för barnen i Markaryd? De tyckte det var jättespännande att jag kunde prata med andar, och att jag fortfarande hade kontakt med dig och mamma och pappa, och alla andra våra älskade avlidna släktingar.
Hoppas du och mamma har haft det bra där uppe 9 år och att ni inte var alltför stränga mot pappa när han kom dit för 1,5 år sedan.
Jag saknar er alla grymt mycket, men jag vänder mig till dig för det är så dyrt att ringa till er samtidigt och jag vet att de ändå står bredvid dig och lyssnar.
Egentligen vill jag inget speciellt. Ibland blir bara saknaden för stor för att bära ensam och du har ju alltid hjälpt mig med det. Även om du har varit rätt bra på att retas också. Nu för tiden får jag ha mina kläder ifred. Dessutom har jag även dina kläder i mina garderober. Det var så bestämde bara dagarna innan du dog. Visste du? Ja, det tror jag att du gjorde, innerst inne. För vi är ju sådana i vår familj, att vi vet, utan att veta hur.
Jag var och föreläste i Tranemo förra veckan. Då passade jag på att åka till graven och göra fint. Egentligen är det dumt med gravplatser. Det är ju inte där ni är. Ni är ju där ni helst vill vara, just då. Det måste vara rätt skönt att kunna bestämma var man vill vara och sedan plötsligt bara vara där. Jag önskar jag kunde göra så också, utan att behöva dö först.
Antagligen är pappa överlycklig över att ha alla hundarna runt sig igen. Åh, vad han saknade dem det sista året. Den dag jag kommer till er hoppas jag få återse alla mina älskade hundar. Tänk vilken gigantisk flock det kommer att bli. Och du har väl din hund där också?
Tack för att du alldeles nyss kom och hälsade på och fick mig att ringa dig. Visst är det roligt när du kommer, men saknaden blir desto större när du går.
Var rädd om dig... Det är så vi brukar sluta våra samtal, men du har ingenting att vara rädd för längre. Du får ha det så gott och krama mamma och pappa, hälsa dem att jag saknar dem grymt mycket, precis som alla andra som hann gå före. En dag kommer jag till er och då kommer jag att ha mycket att berätta, men som vanligt vet du ju redan allt som har hänt, för du har aldrig lämnat mig helt och hållet.
Älskar dig! Nu har jag inte tid att prata med dig längre. Jag får väl säga som du alltid sa vid våra dagliga samtal "Kan inte prata mer, måste gå på toa!"
Kram Kram Kram
PS. Du har väl inte glömt hur mycket jag älskar grisar. DS.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare
Copyright Kim M. Kimselius
Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.
På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.
Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?
Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?
Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna
gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.
Inlägg
