Hans kinder var insjunkna och kindknotorna syntes tydligt under skinnet. Men när hon talade var det som om hans ansikte lystes upp av en inre glöd och en frid sänktes över det.
"Du skulle bara våga dig att dö ifrån mig. Jag lovar att dör du... då... då... då slår jag ihjäl dig!" viskade hon och brast i gråt.
Han hörde något av det ljuvligaste han hade hört i hela sitt liv: Hennes röst. Hundens flämtande. De stod vid sidan om hans säng. Plötsligt blev han lugn. Nu fanns de han tyckte mest om i hela världen vid hans sida. Nu gjorde det inget vad som än hände. Han hade fått träffa henne och hunden en sista gång. Men åh, vad han önskade att han hade kraft nog att lyfta sina ögonlock så att han kunde se dem. Han ville så gärna prata med dem, tala om för dem hur mycket de betydde för honom. Men glaskupan låg fortfarande över honom och stängde honom ute, det var bara yttervärlden som kom till honom, han kunde inte förmedla sig med den.
"Du får vara beredd på att han kommer att dö", sa Thorkild och tog ett fast grepp om axlarna på henne.
"NEJ!" skrek hon och såg ned på sin vän som hon höll så mycket av.
Han var så blek och stilla att hon blev rädd för att Thorkild hade rätt.
"Vi kanske ska ta och bestämma hur du vill begrava honom" sa Thorkild, "det krävs förberedelser och det är lika bra vi sätter igång."
Någon har kommenterat att det inte är lätt att veta om man inte har läst alla böcker, men det var helt fritt att gissa vilt. Många korrekta svar har inkommit och vinnaren är dragen. Texten är hämtad ur boken Vikingaträl.
Det blev Helena Riihiaho från Uppsala. Grattis Helena! Vi skickar dig Det glömda kriget 1808-1809 som du önskade dig som vinst! God Jul!
Kramisar från Kim
Det skulle vara roligt om du berättade vad du tycker om det du just har läst. Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.
Tycker du att mina böcker låter intressanta finns de att köpa här:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!